Jag hoppas att Romney vinner

Debattartikel publicerad i Expressen den 14 september 2012:

När jag 2006 började engagera mig politiskt var det Kristdemokraternas mest fundamentala ideologiska principer som fällde avgörandet i valet av parti. Det handlade om betonandet av den personliga friheten och samtidigt av människans behov av gemenskap. Men också om värdesättandet av förvaltarskap, inte minst på det ekonomiska området, och om den grundläggande synen att beslut som rör vanliga människors vardag ska fattas så nära dem som möjligt.

Det USA som går till val i november har fyra förlorade år i bagaget. Vad Barack Obama i valrörelsen 2008 storstilat beskrev som Change har i praktiken endast inneburit fortsatt hög arbetslöshet och ökad statlig skuldsättning. Det är därför inte förvånande att Obamas popularitetssiffror är låga och att utmanaren Mitt Romney tycks ha goda möjligheter att ta över presidentskapet.

För mig som ung kristdemokrat och borgerlig politiker råder det ingen tvekan om att Republikanerna är det av de amerikanska partierna som står mig närmast. Detta innebär inte att jag håller med om allt som partiet eller dess företrädare står för, men den strävan som genomsyrar det republikanska partiet ligger utan tvekan närmast den borgerliga synen på samhället.

Hos Mitt Romney tar sig detta inte minst uttryck i synen på staten och civilsamhället. Då Obama och det demokratiska partiet talar om nya skattefinansierade reformer och mer offentliga utgifter är det Romneys och republikanernas strävan att krympa staten, just för att den stora staten står i motsats till enskilda människors frihet och det starka civilsamhället. Det är också anledningen till att Romney motsätter sig skattehöjningar för vanliga, hårt arbetande människor och företag.

Att Romney bygger sin politik på tydligt borgerliga värderingar och att Obama inte gör det visar sig också på det ekonomiska området. Den republikanske kandidaten är tydlig med sin åsikt att det är direkt oansvarigt att spendera pengar som den amerikanska staten inte har, ytterligare bygga på den galopperande statsskulden och sedan skicka notan till kommande generationer. Just för att detta underminerar förtroendet för USA och ytterst är ett hot mot hela den globala ekonomin. För Romney är förvaltarskap ledordet och han erbjuder ett ansvarsfullt alternativ som inte innebär en fortsättning på samma väg som länder som Grekland och Spanien vandrat de senaste åren.

De båda presidentkandidaterna skiljer sig också åt i sin grundläggande syn på makt. Obama ropar, liksom demokratiska politiker i gemen, ofta efter stora tvingande reformer från Washington. Mitt Romney däremot, eftersträvar mer av subsidiaritet och att mer makt ska ligga på delstatsnivå, närmare medborgarna.

Dessa mer principiella ståndpunkter får naturligtvis också konsekvenser i praktisk politik, vilket är tydligt i årets valrörelse. Obama har ingen politik för att ens dämpa den negativa utvecklingen på arbetsmarknaden och i statens finanser. Om han skulle bli omvald kan amerikanerna vänta sig en skattechock, riktad speciellt mot företag och näringsverksamhet. Mitt Romney däremot, som själv har sin bakgrund inom näringslivet, går till val på att göra det mer lönsamt att driva företag och arbeta. Han har dessutom lovat att verka för mer frihandel och öppnare marknader, vilket är nödvändigt om den amerikanska ekonomin ska kunna återhämta sig.

Det är viktigt att komma ihåg att det främst är dessa ämnen som valrörelsen kretsar kring: jobb och ekonomi. I svenska medier framstår det ofta som om aborter och vapenlagar är de frågor som dominerar amerikansk politik. Vem som helst som följer valrörelsen via anglosaxiska medier eller pratar med vanliga väljare i USA kan dock konstatera att detta inte stämmer.

All politik utgår från värderingar. Och alla politiker baserar i någon mån sina handlingar på den grundläggande ideologi som de tror på. Medan Barack Obamas primära strävan tycks vara att öka de offentliga utgifterna och införa fler regleringar av olika slag, vill den republikanske kandidaten sänka skatterna, minska den federala statens inflytande och flytta makt från staten till de enskilda amerikanerna.

Därför är det en självklarhet för mig att stödja Mitt Romney i den pågående presidentvalrörelsen!

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Annonser

Jantelagen existerar och måste bekämpas

Debattartikel publicerad i Expressen den 12 juni 2012:

Du ska inte tro att du är något. Det är andemeningen i Jantelagen, som socialdemokratin under decennier försökt göra politik av. Resultatet har blivit att människor har hållits tillbaka – flit och hårt arbete har inte uppmuntrats tillräckligt.

Ovanstående trodde jag var något de flesta i den svenska borgerligheten kunde skriva under på. Åtminstone fram till i söndags då Per Schlingmann deklarerade i Expressen att hela Jantelagen är en myt. Men inte bara det, utan också att Jantelagen inte är något annat än en borgerlig nidbild.

Som ofta när Nya Moderaterna uttalar sig skrivs debattartiklar helt utan politiska förslag, utan kritik mot oppositionen och utan utpekad politisk färdriktning. Den här gången går det dock ändå att uttyda vad den moderate chefsstrategen egentligen vill. Dessvärre handlar det om att slå undan grunden för borgerlighetens strävan efter att förändra det samhällssystem som i decennier byggts av socialdemokrater.

Jante har under lång tid fått bära hundhuvudet för hela den socialdemokratiska fördelningspolitiken. Socialdemokratins politiska doktrin har, i vart fall under hela efterkrigstiden, varit missunnsamhetens dogm. Den maniska jakten på att utrota skillnader mellan människor kan inte ses i något annat ljus. Två som har det dåligt är bättre än en som har det dåligt och en som har det bra. Borgerligheten har försökt förstå varför denna politik varit så framgångsrik genom att underblåsa föreställningen om Jantelagen som ett dominerande svenskt karaktärsdrag som måste bekämpas. Jante har kort sagt varit en bekväm förklaring till varför sossarna vinner val.

Och visst är det så att borgerligheten genom denna förklaringsmodell ibland utmålat Jante på ett lite väl ensidigt sätt. Men att dra slutsatsen att Jante över huvudtaget inte skulle finnas är ett klart felsteg. Jantelagen formulerades förvisso av en dansk författare, men säger ändå mycket om den svenska mentaliteten och är definitivt inte en myt. En viss social passivitet och en inte helt sund avundsjuka, är något de flesta ser i svenskarna och deras sätt att vara. I vart fall vid en jämförelse med andra länders befolkningar.

Men det finns också karaktärsdrag hos svenskarna som kan kopplas till Jantementaliteten, som de flesta av oss ser som positiva. Exempelvis att svenskar kommer i tid, har en generellt hög arbetsmoral, inte avbryter andra och inte ägnar sig åt onödigt skryt.

Men om missunnsamhetens Jante inte alls finns, som Per Schlingmann vill göra gällande. Varför avskaffar regeringen då inte värnskatten, som av flertalet utredare utmålats som en både självfinansierad och tillväxtfrämjande reform? Varför tar alliansen då inte bara bort de orättvisa turordningsreglerna i las, som effektivt sätter godtycke framför meriter och arbetsmoral? Varför motverkar staten aktivt de egenskaper och dygder som står för utveckling och framåtskridande?

Vi unga kristdemokrater kommer fortsätta att motverka Schlingmanns beskrivning av saker och tings tillstånd. Vi är övertygade om att behovet av att ”bekämpa klyftor” är ett kardinalfel i den politiska debatten. Vi vet att det är först när vi slutar mäta framgång i små skillnader som vi kan komma någonstans. Vi vet också att enskilda människors förmåga att forma sina egna liv, efter sina egna förutsättningar, försvåras av den gällande svenska politiska diskursen. Och vi drivs av en vilja att göra något åt detta.

Detta, Per Schlingmann, handlar inte om en falsk bild av Jante, det handlar om en sann bild av vad som är och bör vara det borgerliga uppdraget!

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Borgerligheten bör arbeta för att göra staten mindre

Debattartikel publicerad på Newsmill den 7 juni 2012:

Den moderate chefsstrategen Per Schlingmann skriver på Newsmill (7/6) en kanske inte så förvånande men ändå väldigt oroande debattartikel. Han blottar några av de aspekter som Nya Moderaterna 2.0 kan komma att innebära om ytterligare en radikal förnyelse av partiet tillåts äga rum. Det är en farlig förnyelse. För vad finns egentligen kvar av poängen med borgerligt regeringsinnehav om det efter två mandatperioder fortfarande handlar om att i så stor utsträckning som möjligt anpassa sig efter de rödgröna problemformuleringarna?

Det finns mycket att invända mot Per Schlingmanns argumentation. Att han sätter likhetstecken mellan en stark och en stor stat är det kanske allra mest häpnadsväckande. Schlingmann har rätt i att staten i sig inte skall ses som en fiende. Staten är nödvändig och dess existens är självskriven. Problemet med den moderate chefsstrategens resonemang är att han utifrån insikten att staten inte är elak verkar dra slutsatsen ”ju mer desto bättre”, när konklusionen istället borde vara att ”lagoma korvar är bäst”.

I takt med att staten växer devalveras nämligen också innebörden av ett statligt beslut eller en statlig befattning. Den respekt som borde finnas för statliga institutioner blir kort sagt svår att upprätthålla i ett land där man tappat räkningen över antalet statliga myndigheter. Tiden då myndigheterna med stolthet lät prägla in ”tillhör statsverket” på sin kontorsutrustning känns idag väldigt avlägsen.

För oss unga kristdemokrater är en stark stat detsamma som en stat som faktiskt lägger sitt huvudsakliga fokus på sina huvuduppgifter: att försvara rikets gränser, skydda medborgarnas frihet och upprätthålla lag och ordning. Det innebär inte att staten enbart skall syssla med dessa saker. Men fokus måste ligga där och kontrollmekanismer och synpunktsbyråkrati sakta men säkert dras tillbaka från de delar av samhället som klarar sig bra utan statlig inblandning. Sverige har fortfarande en helt unikt stor stat, sett både historiskt och internationellt, och det är ett faktum som inte får tillåtas försvinna ur den här diskussionen.

Per Schlingmann menar vidare att vi har den stora staten att tacka för den vida beryktade svenska individualismen. Men vad är det för individualism den stora staten bidragit till och som vi förväntas hylla? Det är en statsindividualism som inte handlar om starka fria personer, utan istället om att enskilda människor ska klippa banden till de naturliga civilsamhälleliga institutioner de i normala fall ingår i.

Schlingmanns individualism handlar nämligen om mindre av familj, mindre av vänner och mindre av föreningsliv. Kvar finns den enskilde individen, enorma transfereringssystem och den stora staten. Det är den individualism som Schlingmann talar sig varm för, och det är också motståndet till den typen av individualism som konstituerar en stor del av grunden till mitt politiska engagemang.

Den stora staten är i Per Schlingmanns värld endast problematisk för att den tar stora skattemedel i anspråk. Men så länge staten är så pass stor som den de facto är, måste den borgerliga grundinställningen vara att statliga nedskärningar i sig har ett egenvärde. Borgerlighetens agenda måste bygga på insikten om att den stora staten alltid vuxit på bekostnad av civilsamhället och den enskilda människans självbestämmande. Behovet av en mindre stat får därför aldrig reduceras till att enbart vara en logisk följd av sänkta skatter!

Vi unga kristdemokrater är borgerliga. Vi menar att det finns ett egenvärde i såväl sänkta skatter som i minskade statliga utgifter. Den svenska staten är nämligen inte i första hand stark. Den är framför allt stor, på tok för stor. Det finns ett väldigt tydligt samband mellan statens storlek å ena sidan och människors, familjers och civilsamhällets frihet å andra sidan. Därför måste det vara en självklar målsättning för den svenska borgerligheten att fortsätta arbetet för en mindre offentlig sektor!

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Riksmötestal 2012: ”Vi är framtidens svenska höger”

Linjetal hållet vid KDU:s riksmöte på Ekerö den 17-20 maj 2012:

Vänner, unga kristdemokrater, frihetskämpar, politikens gränsvakter, framtidens svenska höger,

För sex år sedan deltog jag på mitt första riksmöte, just här i Erskinesalen på Ekerö. Det var bara några månader efter det att jag själv blivit medlem i KDU och allting kändes förstås väldigt, väldigt stort. Även om jag redan hunnit fylla 20 år och var inne på mitt andra år som handelsstudent, så var jag oerhört imponerad av de unga ombudens stora politiska kunnande och retoriska färdigheter.

Det var fascinerande att se hur så många ungdomar, precis när våren börjat tränga sig på, valde att avstå från en ledig helg hemma för att istället sitta i en förhandlingssal – i princip helt utan fönster och ljus utifrån – och diskutera huruvida ordensväsendet skulle återinrättas eller inte och om man skulle tillåtas ha kostym på riksmötesfesten…

Då hette de allra mest passionerade debattörerna Marcus Jonsson, Julia Forssmed och Daniel Sturesson. Idag är ingen av dem här. Istället är det Andreas Brager, Elin Enes och alla ni andra som vrider och vänder på argumenten under debattsessionerna, och tar en kaffe eller Fanta i riksmötes-kiosken däremellan.

Och just detta är något av det mest fantastiska och fascinerande med ungdomsorganisationer, som KDU. Att det ständigt fylls på med nya hungriga och debattlystna unga personer som suktar efter att utvecklas. Men inte bara det. Ni är också villiga att ge av er fritid – ja, av era liv – för det som ni tror på. För det som är er övertygelse om hur vi bygger ett bättre och godare samhälle.

Det är respekt! Och det är också den kanske främsta anledningen till att det är så fruktansvärt roligt att vara ordförande för det här förbundet. Stort tack för att jag får fortsätta vara det!

***

Vänner,

När vi senast hade riksmöte här på Ekerö var det alltså 2006. Det var maj 2006, med fyra månader kvar till riksdagsvalet som hölls denna höst. Det var ett annat Sverige än dagens. Då hade Sverige nämligen styrts av socialdemokrater under 61 av de senaste 70 åren. Vi levde i ett land där flumskolan var rådande. Där skatterna var de högsta i världen och där kärnkraftverk stängdes ned, trots att det enda alternativet var energi från smutsig tysk och polsk brunkol. Vi levde i ett Sverige som i många avseenden var sämre än idag.

Det ena av borgerlighetens primära trumfkort inför valet 2006 stavades ”Allians för Sverige”. Årtionden av trassliga försök till samarbeten de borgerliga partierna emellan hade växlats mot ett regeringsalternativ som plötsligt stod starkare än vänstersidans. Alliansen framstod som ett tryggare och mer intressant alternativ för väljarna, med en tydligare och mer relevant idé för framtidens samhälle. Det borgerliga samarbete som i augusti 2004 lanserades genom en debattartikel i Dagens Nyheter är redan historiskt och har satt starka och tydliga avtryck på det svenska samhället.

Det andra ess som borgerligheten då hade i skjortärmen var arbetslinjen. Genom jobbskatteavdrag skulle skatten för de som arbetade stegvis sänkas, liksom bidragen till de som inte jobbade. Det skulle helt enkelt löna sig bättre att arbeta. Det var bra, och det var en argumentation som tilltalade Sveriges plikttrogna mittenväljare.

Det blev också succé! Sedan Kristdemokraterna, Moderaterna, Folkpartiet och Centerpartiet tillsammans vann riksdagsvalet och tog över regeringsmakten har mycket hänt som gjort Sverige både bättre och mer frihetligt. Utöver arbetslinjen har en ny skollag införts i syfte att bygga en skola med kunskap och ordning och reda i fokus. Det har blivit billigare att anställa unga. Valfriheten har ökat väsentligt inom välfärden och det statliga ägandet har minskat. Straffen på grova våldsbrott har höjts. Och med hjälp av skatteavdrag för hushållsnära tjänster har vi inte bara fått fler vita jobb, utan tusentals familjer har också fått större möjligheter att spendera mer tid på det de allra helst vill göra.

Då vi sedan gick till val tillsammans igen, år 2010, hade världen drabbats av finanskrisen. De ekonomiska svallvågorna gick höga, banker föll och stora budgetunderskott spreds över världen. I denna tid stod Sverige starkt och i valrörelsen blev ”stabila statsfinanser” borgerlighetens nya ledord. Tillsammans med våra allianskollegor lyckades vi vinna valet på nytt.

***

Arbetslinje, jobbskatteavdrag och budgetbalans är därför uttryck som väljarna starkt förknippar med alliansregeringen idag. Det är förstås bra. Men om vi stannar där, kommer vi varken att vinna valen 2014 eller fortsätta göra Sverige friare.

När vi går till val nästa gång kommer Alliansen att ha suttit vid makten i åtta år. Det är den längsta sammanhängande period som så har skett i det moderna Sverige. Vi har med andra ord en historisk chans att föra vårt land i en tydligt mer borgerlig och frihetlig riktning. Men denna möjlighet riskerar att gå förlorad då regeringen i alltför hög grad fokuserar på att förvalta välfärdsstaten, i stället för att utveckla nya möjligheter för människorna, civilsamhället och näringslivet att växa.

Med anledning av detta är det idag många som anklagar regeringen för att vara idélös. Och visst ligger det mycket i det. Det största hotet mot borgerligheten idag är nämligen inte den splittrade vänsteroppositionen, som med Stefan Löfven i spetsen stiger i opinionsundersökningarna. Det största hotet utgörs av borgerligheten själv. Och om vi inte lyckas få fart på den interna idédebatten så ligger vi tyvärr illa till.

***

Jag har vid några tillfällen under det senaste året efterfrågat en svensk motsvarighet till den amerikanska Tea Party-rörelsen, ni vet den borgerliga gräsrotsrörelse där borta i USA som förenas av sitt motstånd mot statliga stödpaket till bankerna och kraftiga utbyggnader av den offentliga sektorn.

Med det menar jag att det hade varit nyttigt med en utomparlamentarisk oppositionsrörelse också i Sverige, som kunde granska och kritisera regeringen från ett borgerligt perspektiv. En sådan rörelse hade varit vital för just den borgerliga idédebatten och för att tvinga regeringen att ständigt stå på tå. Men också för att förhindra att mittpunkten i svensk politik flyttas åt vänster.

Omdanandet av Moderaterna till Nya Moderaterna, och bildandet av Alliansen har, som jag påtalade inledningsvis, inneburit mycket gott för svensk borgerlighet. Men det har också, ställt bortom varje tvivel, medfört att såväl spänstigheten som frihetssträvan i svensk politik har försvagats.

I avsaknaden av en svensk Tea Party-rörelse, en ohelig allians av liberaler och konservativa, fyller de borgerliga ungdomsförbunden väldigt viktiga roller. Det är vi som ska förse våra moderpartier med framtidens ledare, framtidens idéer och framtidens politik. Det är ett stort ansvar och en viktig uppgift. Men självklart ska vi ta oss an den och göra vårt yttersta för att komma med relevanta bidrag!

Och vi som kristdemokrater har väldigt mycket att komma med på det idépolitiska området. Vi tillför ett unikt perspektiv i svensk politik.

***

Vänner,

För några veckor sedan var jag inbjuden som talare till Liberala ungdomsförbundets stora vårutbildning i Stockholm. Jag hade fått en väldigt konkret uppgift – nämligen att kritisera liberalismen. Ett i sammanhanget kanske inte så tacksamt uppdrag.

Ju mer jag tänkte på det här, desto tydligare blev det dock för mig hur och varför kristdemokratin och liberalismen skiljer sig åt. Så jag satte ihop några slides och tog glatt bussen ut till Nacka för att totalsåga såväl deras människosyn som seras syn på frihet och det mesta däremellan. Självklart delar vi en hel del sakpolitiska åsikter med liberalerna, men när det kommer till de grundläggande värderingarna så skiljer sig liberalismen och kristdemokratin väldigt mycket åt.

Efter att jag, utan uppehåll, kört mina 45 minuter så kan jag säga att skogen av luf:arnas händer i luften hade fått den mest passionerade lärare att bli avundsjuk. Och de twittrade också flitigt. Jag minns särskilt en tweet.

”Man måste erkänna att @aronmodig är ganska cool som ställer sig inför 75 st liberaler och trashar liberalismen totalt.”

Och det är sant. Jag trashade liberalismen då, och jag gör det gärna igen. För jag är helt övertygad om att det är kristdemokratin som utgör grunden för framtidens borgerlighet. Inte liberalismen.

***

Vänner,

Det finns många anledningar till det.

För det första handlar det om de värderingar som ligger till grund för vår politik. Den kristdemokratiska värdegrunden är någonting fantastiskt och väldigt djupt. Den säger mycket om människans natur, om att vi har såväl materiella och själsliga som andliga behov.

Vår politiska filosofi vilar på insikten om att allt inte går att mäta i pengar, utan att det finns saker som är större och viktigare. Vi blir inte lyckliga enbart av att få mer pengar eller saker, vi blir lyckligare av att ha människor runt omkring oss som vi älskar och blir älskade av.

Men vår värdegrund säger också att vi som människor är ofullkomliga och därför är det viktigt att de människor som vi lever i gemenskap med talar om för oss när vi gör fel. Men också uppmuntrar oss när vi gör rätt. Det är att bry sig om sin nästa och att behandla andra som vi själva vill bli behandlade. Det är för mig att ta socialt ansvar och att sätta människovärdet i centrum.

Som en logisk konsekvens av att vi är ofullkomliga kan vi välja mellan rätt och fel. Vi är utrustade med ett förnuft som vi alla kan använda bara vi ges rätt förutsättningar för det. På så sätt växer vi som människor och blir våra bästa jag.

Och det är det som är min roll som politiker. Att se till att skapa förutsättningar för alla människor, i och utanför Sverige, att växa och bli sina bästa jag. Kort sagt, att skaffa sig ett liv!

***

För det andra handlar det om synen på frihet. Vi måste ständigt och konsekvent driva opinion för ett successivt ökande av friheten i samhället, för den enskilda människan och för familjerna. Det handlar då om att argumentera för fortsatta skattesänkningar – eftersom det ger människor större inflytande över sina egna liv – men också om att ytterligare driva på för ökad valfrihet inom välfärden. Människor är olika och var och en måste i största möjliga mån få möjlighet att leva sitt liv som man vill.

Just detta kan nog de flesta alliansanhängare ställa upp på. Men vi kristdemokrater skiljer ut oss på så sätt att vi vågar stå upp för friheten även om det exempelvis visar sig att den leder till att män och kvinnor göra olika livsval. Ja, vi står också upp för deras rätt att välja, även om Folkpartiet tycker att de väljer fel. Som en konsekvens av detta är vi det enda politiska alternativet för familjer som själva vill välja hur de ska forma sina liv och sin vardag.

***

Då vi talar om frihet är det dock ofrånkomligt att också lägga till dess parhäst – det personliga ansvarstagandet. Det vill säga det ansvar vi alla har för oss själva och våra handlingar men också för våra medmänniskor och vår omgivning.

Detta kan låta självklart. Men som inte minst David Lega påpekade under sitt anförande här igår har Sverige en historia som bygger på allt annat än på principen om det personliga ansvarstagandet. Istället har alla möjliga yttre förklaringsmodeller använts för att urskulda att människor misslyckas. Det har handlat om dålig ekonomi, dålig barndom, att man bott i hyresrätt. Kort och gott, det har i för stor utsträckning varit ”samhället” som fått ta ansvaret för att enskilda människor halkat in på villospår i livet.

Det som ligger bakom detta sätt att se på ansvar är att vi under för lång tid vaggats in i en falsk trygghet om att det alltid finns någon annan som löser våra problem, oavsett om det rör sig om ekonomiska, sociala eller familjerelaterade frågor. Det offentliga har helt enkelt alltid funnits där, med sin ambition att lösa alla möjliga problem och frågor, och därigenom undergrävt just ansvarstagandet och moralen hos människorna.

I ett klassiskt experiment av amerikanska forskare lät man barn sitta ensamma i ett rum med en chokladkaka. Om barnet inte åt av chokladen så fördubblades den efter en timme. Vissa barn åt chokladen direkt, andra väntade tills de hade samlat på sig stora mängder choklad. Allt eftersom barnen växte upp visade det sig att de barn som kunnat vänta utan att äta upp chokladen klarade sig bättre i skolan, mer sällan gick arbetslösa och genomgick färre skilsmässor.

Som politisk kraft måste vi undvika att ge väljarna chokladkakor i utbyte mot röster. Som krisdemokrater måste vi sträva efter att rulla tillbaka det offentligas makt och inflytande till förmån för människors frihet och ansvarstagande. Som Ronald Reagan en gång sade (fritt översatt): ”De elva mest förskräckliga ord jag känner till är: ‘Jag kommer från staten, och jag är här för att hjälpa.’”

***

Vänner,

Vid sidan om betonandet av värderingar och synen på frihet och det personliga ansvarstagandet är gemenskapstanken en mycket central princip för oss kristdemokrater.

Det är ingen nyhet att vi är ensamma i svensk politik om att prata om familjen och det civila samhället som något positivt. Där andra politiska krafter ropar ”död åt familjen”, menar vi i stället att familjen ska stärkas och valfriheten för den utvecklas.

Starka och fungerande familjer skapar goda uppväxtvillkor för barn och unga. Ingen familj fungerar perfekt, men för de allra flesta skapar den en trygg punkt i livet.

Insikten om detta behov av gemenskap är en sak som skiljer ut oss kristdemokrater från individualistiska liberaler och kollektivistiska socialister. Vi vet att varken staten eller en hög ekonomisk tillväxt kan ersätta människors längtan efter gemenskap och barns behov av sina föräldrar.

Jag är fullt medveten om att detta sätt att resonera kan uppfattas som främmande för en del människor i Sverige. Det socialdemokratiska maktinnehavet – och det moderata övertagandet av dess idéer – har gjort att mycket av de naturliga gemenskaperna och det personliga ansvarstagandet har eroderat i vårt samhälle.

I Sverige ägnade socialdemokratiska regeringar årtionden åt att försvaga det civila samhället. Staten, kommuner och landsting svällde. Det offentliga tog på sig allt mer av beslutanderätt, varpå staten och samhället tenderade att bli synonymer.

Detta har i sin tur vaggat in såväl politiker som andra människor i en falsk tro på att det offentliga kan lösa alla problem – att solidaritet människor emellan är överflödig. Det har varit förödande. Mellan stat- och individnivå behövs ett starkt civilsamhälle som ger frihet och mer gemenskap.

***

Det civila samhället, med allt det ideella arbete som utförs inom bland annat idrottsrörelsen, församlingar, välgörenhetsorganisationer och liknande, utgör en enormt betydelsefull del av Sverige.

Det är inte minst en väldigt viktig skola för många unga. Många är vi som i olika delar av civilsamhället övat upp vår sociala förmåga, fått uppleva känslan av kamratskap, fått pröva på hur man arbetar tillsammans i ett lag och lära oss betydelsen av ett gott uppförande mot våra medmänniskor.

Ett livskraftigt civilt samhälle bidrar helt enkelt till en gemensam etik och tydliga värderingar. Därför måste vi ständigt titta på hur vi kan förbättra förutsättningarna för det civila samhället.

***

Vänner,

Den femte ideologiska aspekt jag vill lyfta fram är vikten av att vi lyckas bryta det monopol som vänstern tycks ha tagit på begreppet rättvisa. För oss är inte rättvisa synonymt med att alla världens medborgare är precis likadana, precis lika bra på allting och har precis lika mycket pengar – oavsett prestation. För oss handlar rättvisa istället om att alla människor har möjlighet att påverka sin egen situation genom att det finns möjligheter till social rörlighet.

Vi kristdemokrater tillhör en bred internationell politisk strömning som bygger på principen om det lika, unika och okränkbara människovärdet. För oss är det en självklarhet att alla människor har en oåterkallelig rätt till ett drägligt liv.

Ingen ska behöva leva i fattigdom, och vi har en moralisk förpliktelse att visa solidaritet med svaga och utsatta. Men, med det sagt: samtidigt måste alla människor ges möjlighet att växa utifrån sina förutsättningar. Ingen ska tryckas ned i avundsjukans eller Jantelagens namn.

Som ung kristdemokrat ser jag det därför som en av de allra viktigaste samhälls­utmaningarna inför framtiden att bekämpa fattigdomen – inte att bekämpa rikedom. Därför ska vi exempelvis ha en skola och sjukvård i världsklass och som är tillgänglig för alla.

Men samtidigt måste flit och hårt arbete alltid löna sig, varför vi också behöver fortsätta sänka skatten på arbete, utbildning och företagande. Att bekämpa fattigdom och skapa ett välfärdssamhälle är bara möjligt om fler tillåts vara med och bidra till det gemensamma bästa genom eget arbete.

***

Vänner,

För mig handlar politik inte bara om sakfrågor och om dagsaktuella händelser, även om detta också naturligtvis är viktigt. För mig handlar politik i grunden om att på lång sikt skapa förutsättningar för ett gott samhälle. Detta gör vi inte om vi reducerar politiken till att bara handla om en blind och döv arbetslinje. Politiken måste utgå ifrån en helhetssyn på människan och ha sin förankring i en fast värdegrund.

Alla ungdomsförbund håller dock inte med om detta. I vintras gav Muf ett nyårslöfte till sina medlemmar. Jag citerar:

”Vi ser vår viktigaste uppgift som att vara en relevant röst för unga människor. Vi tror inte att vi gör detta genom att låta statskicket bli en prioriterad fråga. Inte heller gör vi detta genom att försöka göra anti-feminismen till vår viktigaste fråga. Vårt svar är istället att det handlar om jobb och skola.”

Jag citerar vidare:

”För vår del innebär detta färre grubblerier över vad döda gamla överklassgubbar från andra århundraden tyckte och tänkte – oavsett om de var poeter, filosofer eller författare.”

Man kanske kan ana vilka piken är riktad mot…

Oavsett vilket skrev vår egen Hugo (Fievet) en väldigt bra replik på detta i en artikel i Svensk Tidskrift, där han klargjorde sin och vår syn på vilka grundpremisser all politik ska utgå ifrån.

Han skrev:

”Vi unga kristdemokrater menar att all politik utgår ifrån värderingar och idéer. Vi sätter därför som nyårslöfte för 2012 att ha Sveriges mest vitala idédebatt inom borgerligheten i allmänhet och inom ungdomspolitiken i synnerhet. För ett trovärdigt och framsynt politiskt arbete krävs fördjupade kunskaper och kontinuerlig diskussion kring den egna ideologiska utgångspunkten.”

Precis så tycker jag att ett politiskt ungdomsförbund ska jobba. Utifrån våra grundvärderingar angriper vi samhällsproblem och skapar förutsättningar för människor i deras vardag. I längden duger det inte att bara fokusera på ett fåtal frågor som är dagsaktuella. Vi måste också veta vart vi kommer ifrån, varför vi tycker som vi gör och vart vi är på väg. Detta kan vi bara lyckas med om vi upprätthåller en levande idédebatt!

***

Så förbundsvänner,

Låt mig göra ett medskick till er alla:

Fortsätt läsa. Ja, läs mer än tidigare. Fortsätt förkovra er, även om det handlar om döda gamla överklassgubbar. Fortsätt att stå upp för, och applådera, de institutioner – monarkin inräknad – som ni ser som viktiga för att vi ska upprätthålla ett stabilt och gott samhälle.

Fortsätt att ta fajten med feminismen, eftersom det är en frihetsinskränkande ideologi! Fortsätt! För i det långa loppet kommer vi ingenstans – och vi hittar definitivt inga lösningar på några samhällsproblem – om vi inte står starkt och tryggt förankrade i vår egen idétradition. Glöm aldrig det!

***

Vänner,

Framtidens borgerliga beslutsfattare måste utgå ifrån insikten om att samhället är större än staten. Tal om tvångskvotering av föräldraförsäkringen måste ersättas med en politik som ger familjer mer makt över sin vardag.

Såväl skattebördan på vanliga löntagare som de höga marginalskatterna – straffskatten på utbildning, flit och hårt arbete – måste sänkas markant. Fler människor ska ges förutsättningar och möjlighet att ta ansvar för sin egen ekonomi och så få som möjligt ska vara beroende av bidragssystem av olika slag.

Företagande måste aktivt uppmuntras, det fria näringslivet skyddas och arbetsmarknaden göras mer flexibel med mindre lagstiftning. Ett starkare försvar ska garantera vår frihet och demokrati. Ett perspektivskifte till förmån för brottsoffret måste till inom rättspolitiken. Det civila samhället ska ges kraft att vårda de traditioner och institutioner som byggts upp i Sverige.

Men med ökad egenmakt följer också ansvar att visa solidaritet och medmänsklighet gentemot omgivningen. Gemenskapstanken är därför något som sträcker sig bortom både egocentrisk individualism och förtryckande kollektivism.

Ensidigt självförverkligande eller Jantelagstänkande har här ingen plats. Det har däremot insikten om att samhällets viktigaste värden inte kan mätas i pengar. De stavas istället frihet, ansvar, flit, gemenskap, medmänsklighet, förtroende och tillit.

Vi är en ny generation av unga borgerliga politiker, som avvisar både den socialliberala viljan att detaljstyra människors liv och den egoistiskt anstrukna nyliberala hållningen.

Vi är framtidens svenska höger, som istället talar om värdet av gemensamma och universella normer och värderingar som grund för samhället. Det är nämligen i den fasta värdegrunden som vi kan förena dåtid med nutid, och det är med utgångspunkt i den som vi ska forma vår framtid!

***

Vänner,

Låt mig avslutningsvis få påminna om ett par saker.

KDU är ett ungdomsförbund vars medlemsantal har vuxit de två senaste åren. Vi är fler deltagare på detta riksmöte än vad vi var när vi samlades i Eskilstuna för ett år sedan. Vi ser en väldigt glädjande utveckling, i termer av aktivitet och engagemang, på många håll i landet, inte minst i Norrland.

Vi är en aktiv, stark och skarp röst i både den idémässiga och den sakpolitiska debatten. Och för detta får vi också mycket beröm från ett stort antal borgerliga politiker, ledarsidor och opinionsbildare.

Våra före detta företrädare på nationell och distriktsnivå, flyttar fram sina positioner inom vårt moderparti Kristdemokraterna.

Vi för en diskussion på detta riksmöte, inte minst under torsdagskvällen, som inget annat ungdomsförbund är i närheten av vad gäller både djup och bredd. Det finns nämligen inget ungdomsförbund i Sverige som så tydligt står upp för sina grundläggande principer, värderingar och sin ideologi som KDU gör.

Trots detta ska vi naturligtvis inte vara nöjda. Men, vi har all anledning att vara stolta! Nu kämpar vi vidare och jobbar på inför valen 2014. Tack för att ni har lyssnat!

Hur vi kristdemokrater skiljer oss från liberaler och socialister

Debattartikel publicerad på SVT Debatt den 5 mars 2012:

Ännu en gång kan vi konstatera att det bara finns ett parti i svensk politik som konsekvent sätter barns och ungas bästa i första rummet. Som det enda icke-liberala alternativet i Alliansen är Kristdemokraterna ensamma om att värna barns rätt till både en mamma och en pappa. Göran Hägglund har tydligt avvisat förslaget om att den gemensamt finansierade vården aktivt ska bidra till att barn föds med bara en förälder. Offentligt sanktionerad insemination av ensamstående kvinnor är ett dåligt förslag som helt och hållet förnekar pappors roll i ett barns liv, och samtidigt åsidosätter barnkonventionens krav på att barn ska ha rätt att känna till sitt ursprung så långt det är möjligt.

De liberala och rödgröna partierna – låt oss kalla dem liberalsocialisterna – brukar vara pigga på att hänvisa till att pappor ska ta ett större ansvar för sina barn och deras röster hörs ofta när föräldraledigheten ska kvoteras eller jämställdhetsbonusar införas. Men denna strävan verkar nu vara helt bortblåst och pappans roll negligeras totalt. Den oheliga alliansen av liberaler och socialister har en gång för alla bevisat att den alltid sätter andra politiska mål – om till exempel en konstlad jämställdhet eller vuxnas längtan efter barn – före barnets bästa. Men mot dessa krafter är vi unga kristdemokrater beredda att ta strid!

Debatten skulle kunna sluta där. Men denna sakfråga blottar något djupare och åskådliggör ett antal fundamentala skillnader mellan den värdegrund som vi kristdemokrater bygger vår politik utifrån och de idéer som ligger till grund för liberalismen och socialismen. Kristdemokratins mest grundläggande fundament är principen om det lika, unika och okränkbara människovärdet. Vi utgår i denna vår grundsyn från naturrätten och det arv som förvaltas av den västerländska humanismen och den kristna etiken. Tänkare och filosofer som Aristoteles, Thomas av Aquino och Jacques Maritain har alla varit viktiga influenser i denna mångtusenåriga, idéhistoriska tradition.

Utifrån denna värdegrund formar vi kristdemokrater vår människosyn som kallas personalism. Denna går i korta drag ut på att alla människor är unika individer, men att vi ofrånkomligen befinner oss i naturliga gemenskaper där familjen och det övriga civila samhället är hörnstenar. Detta är något som politiken måste ta hänsyn till, allt annat är att förneka de naturliga rättigheter som vi alla föds med just därför att vi är människor. Liksom vi alla har medfödda rättigheter har vi också skyldigheter som gör att vi måste ta konsekvenserna av våra handlingar. Denna värdegrund är ingen karta över något utopiskt samhälle – sådana finns bara i fantasin – utan en insikt om den mänskliga naturen som är universell.

De ideologier som växte fram under främst 1800-talet vilar på något helt annat än den kristdemokratiska värdegrunden. Liberalismen och socialismen har det gemensamt att de båda förnekar den mänskliga naturen och behovet av gemenskap. Där socialismen vill tvinga alla människor in i en konstlad gemenskap, i form av kollektivism, vill liberalerna isolera människor från varandra och göra oss till ensamma öar vars enda kontakt med omvärlden är via staten och arbetsmarknaden. Dessa båda människosyner förenas i en strävan efter att rasera de naturliga gemenskaperna och bryta ut individen ur sitt sociala sammanhang.

Frågan om insemination av ensamstående kvinnor är en fråga som illustrerar skillnaden mellan denna liberalsocialism å ena sidan och kristdemokratin å den andra sidan. Med lättvindiga argument om att familjer idag ser olika ut vill liberalsocialisterna förneka barn deras medfödda rättigheter. Risken för identitets- och rotlöshet är naturligtvis överhängande för de barn som förnekas rätten till sitt ursprung. Men denna insikt är liberalsocialisterna totalt ovetande om, just därför att de i grunden har en människosyn som förnekar den mänskliga naturen och människan hennes medfödda gemenskapstörst. I förlängningen leder den liberalsocialistiska hållningen till ett samhälle där allt större tilltro sätts till politikens förmåga att lägga tillvaron till rätta. Det personliga ansvaret och de naturliga gemenskaperna slås sönder och resultatet blir ett teknokratisk samhälle där det inte finns något annat än tomhet mellan staten och individen.

Skillnaderna gör sig påminda i många fler sammanhang och kan egentligen appliceras på vilket politikområde som helst. Exempelvis är vi kristdemokrater ensamma i vår strävan efter att stimulera civilsamhället, och avdragsrätten för gåvor till ideella organisationer hade aldrig blivit verklighet utan oss. Vi kommer att kämpa för att utveckla denna reform. Inte för att det är ekonomiskt mest effektivt – det är bara en bieffekt – utan för att det finns ett egenvärde i att människor ges utrymme att skänka av fri vilja, utan socialistiskt tvång eller liberal egoism.

Vi kristdemokrater arbetar just nu för att utveckla vår skolpolitik, inte för att skolan bara ska skapa jämlikhet eller effektiv arbetskraft, utan för att skolan ska vara till för eleverna och få ungdomarna att växa till sin fulla potential. Människorna utgör nämligen ett mål i sig. Också utvecklingen av familjepolitiken pågår för fullt. Där har liberalsocialisterna redan sågat våra förslag för att ge familjer mer utrymme att forma sin egen vardag och föräldrar möjlighet till mer tid för sina barn. Men vi arbetar vidare med att betona familjens betydelse – framför statens – för att exempelvis komma tillrätta med ungas psykiska ohälsa, och vi har i dessa frågor starkt stöd bland verklighetens folk. Det personliga ansvaret i frågor som rör lag och ordning måste också betonas och dygderna lyftas fram på bekostnad av deterministiska socioekonomiska eller psykologiska förklaringsmodeller.

Jag är fullt medveten om att detta sätt att resonera kan uppfattas som främmande för en del människor i Sverige. Det socialdemokratiska maktinnehavet – och det moderata övertagandet av dess idéer – har gjort att mycket av de naturliga gemenskaperna och det personliga ansvarstagandet har eroderat i vårt samhälle. Det är därför dags att vi på allvar börjar diskutera förvisso svåra, men likväl livsviktiga frågor om människans värde, rätt till gemenskap och moraliska ansvar för sina handlingar. Det handlar i grunden om frågan om vad som rätt och vad som är fel. Bara för att något rent tekniskt kan genomföras betyder det inte att det är rätt. Det är en insikt som den politiska debatten borde ta sin utgångspunkt i oftare.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

SDU:s kärlek till KDU är obesvarad

Debattartikel publicerad på Newsmill den 30 januari 2012:

I valet 2010 kom Sverigedemokraterna in i riksdagen.Vi var nog många som trodde att SD strävade efter att framstå som ett seriöst parti med sakliga företrädare. Kanske längtar man fortfarande efter det i
partiets äldre garde – men säkert är att detta inte gäller ungdomsförbundet, SDU. I ett pressmeddelande gick förbundet nyligen ut och, på fullaste allvar, föreslog att SDU och KDU skulle gå samman i ett förbund.

Jag kan inte på rak arm dra mig till minnes när ett av riksdagspartiernas ungdomsförbund senast kom med ett så oseriöst utspel och det känns förstås absurt att ens behöva förklara varför detta är helt otänkbart. Men för att slippa den här typen av inviter i framtiden vill vi unga kristdemokrater en gång för alla tydligt klargöra: Vi kommer aldrig – inte under några omständigheter eller på något sätt – att samarbeta med SDU!

Skälen till detta är många. Det mest uppenbara är att kristdemokrati och ”nationaldemokrati” (eller vad SDU nu för stunden väljer att kalla sin ideologi) vilar på helt olika grunder och människosyner. Kristdemokratins mest grundläggande fundament är principen om det lika, unika och okränkbara människovärdet. Att samma grundläggande rättigheter och skyldigheter ska gälla alla människor, oavsett var på jorden de råkar vara födda och bosatta, är för oss en självklarhet.

Vi utgår i denna vår grundsyn från naturrätten och det arv som förvaltas av den västerländska humanismen och den kristna etiken. Tänkare och filosofer som Aristoteles, Thomas av Aquino och Jacques Maritain har alla varit viktiga influenser i denna mångtusenåriga, idéhistoriska tradition. Det kan i sammanhanget nämnas att Maritain var en drivande kraft bakom utformningen av FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna efter andra världskriget. Detta var i ett läge då världen låg sargad av ett krig som orsakats av en aggressiv form av nationalism och andra totalitära ideologier. Mot detta utgjorde den universalistiska kristdemokratin – precis som idag – en tydlig motpol.

Utifrån detta ideologiska och filosofiska arv utformar vi unga kristdemokrater all vår politik; skolpolitik, arbetsmarknadspolitik, familjepolitik, rättspolitik etcetera. SDU däremot utgår ifrån en i grunden främlingsfientlig nationalism som ideologisk bas. Både SD och SDU har sina rötter i den rasistiska och främlingsfientliga rörelse som uppstod i Sverige efter andra världskriget som en fortsättning på än mer extrema och fascistiska föregångare.

Både SD och SDU är, av förståeliga skäl, numera mycket noga med att ta avstånd från sitt ursprung. I denna strävan har man försökt kopiera vissa politikområden från andra seriösa partier för att försöka framstå som mer rumsrena. Det finns knappast något parti i Sveriges riksdag, eller något av ungdomsförbunden knutna till dessa, som SD och SDU inte delar uppfattningar med i något avseende. Exempelvis påminner deras politik på ekonomi- och arbetsmarknadsområdena i långa stycken om den socialdemokratiska. Den svenska modellen ska till varje pris värnas och människor som vill komma till Sverige för att arbeta ska så långt det någonsin är möjligt förvägras detta. Partiet delar också sin protektionistiska och EU-fientliga syn med Vänsterpartiet.

Mot bakgrund av detta är det inget att förundras över att SDU väljer att stjäla en del sakpolitik även från KDU, exempelvis när det gäller det familjepolitiska området. SDU värnar dock inte det unika och okränkbara människovärdet. De har ingen helhetlig politik för mer frihet, öppenhet och gemenskap i samhället, utan fokuserar istället på mer slutenhet gentemot omvärlden. De är vänsterpräglade snarare än borgerliga, finansierar sin politik genom krav på orealistiska begränsningar av invandringen och lever på gamla sosseväljare. Inget av detta kan KDU ställa sig bakom.

Kristdemokratiska Ungdomsförbundet är en del av Ung Allians, där vi tillsammans med våra vänner i Muf, Luf och CUF arbetar för ett Sverige präglat av mer öppenhet och frihet. Vi är ibland oense med de tre andra alliansförbunden, men vi kan ändå samarbeta på ett bra sätt eftersom vi delar grundsynen om att samhället ska byggas utifrån principer om mer transparens, tolerans och valfrihet.

SDU må vara olyckligt förälskade i KDU, men tro mig – kärleken är inte besvarad. KDU är ett seriöst politisk ungdomsförbund som arbetar för mer frihet och gemenskap och som står upp för det lika, unika och okränkbara människovärdet. I ett samhälle präglat av dessa värden har SDU:s idéer och människosyn inget att hämta.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Hatisk ”överklassafari” bekämpar inte fattigdom

Debattartikel publicerad på Newsmill den 19 januari 2012:

Förbundet ”Allt åt alla” kommer inom kort att anordna en ”överklassafari” till numera rikskända stadsdelen, eller ”rikemansgettot” (som organisationen kallar det) Solsidan i Saltsjöbaden. Avsikten med detta är att rasera ”bilden av Sverige som ett klasslöst land” och sätta fokus på ojämlikheten i samhället. Genom att medvetandegöra resenärerna om klyftor och orättvisor vill de skapa opinion för ett ”klasslöst samhälle”.

Syftet med detta jippo kan vid en första anblick te sig harmlöst och närmast humoristiskt. Men man behöver bara skrapa lite på ytan för att förstå vilka idéer och värderingar som denna rörelse drivs av. Och då blir det lätt att hålla sig för skratt.

”Odla ditt klasshat – Motborgarbussen far till Solsidan” – så marknadsför ”Allt åt alla” själv sina bussresor. ”Vi är motståndare till alla former av klassamarbete” deklarerar organisationen vidare på sin hemsida. Det är tydligt vad förbundet egentligen strävar efter; att grupper ska ställas mot grupper och att missaktning mellan människor ska underblåsas som en del i kampen för revolution och omkullkastandet av det samhälle som vi idag lever i. Hatet är drivkraften bakom rörelsens ideal och värderingar.

Retoriken är lika obehaglig som förlegad. Vi är nog många som hoppades på att de totalitära idéer som här kommer till uttryck tillhörde det gångna 1900-talet som en gång för alla förpassats till idéhistoriens soptipp. Tyvärr finns det än idag en liten, men ändå alltför stor, grupp unga människor som tror på de gamla marxistiska idéerna. Att ta debatten mot dessa människofientliga värderingar är därför viktigt.

Vi kristdemokrater tillhör en bred internationell politisk strömning som bygger på principen om det lika och unika människovärdet. Det är för oss en självklarhet att alla människor har en oåterkallelig rätt till ett drägligt liv. Ingen ska behöva leva i fattigdom och vi har en moralisk förpliktelse att visa solidaritet med svaga och utsatta. Samtidigt måste alla människor ges möjlighet att växa utifrån sina förutsättningar och ingen ska tryckas ned i avundsjukans eller Jantelagens namn.

Som ung kristdemokrat ser jag det därför som en av de allra viktigaste samhälls­utmaningarna inför framtiden att bekämpa fattigdomen – inte att bekämpa rikedom. Därför ska vi exempelvis ha en skola och sjukvård i världsklass och som är tillgänglig för alla. Men samtidigt måste flit och hårt arbete alltid löna sig, varför vi också behöver fortsätta sänka skatten på arbete, utbildning och företagande. Att bekämpa fattigdom och skapa ett välfärdssamhälle är bara möjligt om fler tillåts vara med och bidra till det gemensamma bästa genom eget arbete

Att skapa välstånd som kommer alla till del görs dock inte genom att – likt ”Allt åt alla” – odla klasshat och ställa grupper av människor mot varandra. Vad som behövs är istället mer samarbete och gemenskap. Här är inte inkomstspridningen central, utan istället hur vi beter oss mot varandra och vilka värderingar som ligger till grund för samhället.

Vi unga kristdemokrater är övertygade om att det går att skapa ett samhälle där ingen lämnas efter samtidigt som ingen hålls tillbaka.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Frihetstalet 2011

Frihetstalet 2011, hållet i samband med Frihetsdagarna i Uppsala den 12 november 2011:

Vänner,

Den första person jag tänkte på när jag klev in här imorse var Adolf Hitler. Det låter förstås märkligt men anledningen var att den här lokalen fick mig att tänka på en av mina favoritfilmer, The Rise of Evil, som handlar om just Hitler och hans bana från ungdomen till det att han utsågs till ledare för Tyskland. Hitler var en av världshistoriens värsta massmördare men det ironiska är att han också talade om frihet. ”Arbete ger frihet”, till exempel.

Några andra som talat om frihet är den liberale politiske tänkaren John Locke, som levde i Storbritannien på 1600-talet och socialdemokraten Olof Palme, som ju var svensk statsminister under många på 1960-, 1970- och 1980-talen. Och numera matas vi så gott som dagligen med frihetsnyheter från Nordafrika och Mellanöstern. “Håll era huvuden högt, ni är nu fria libyer”, utropade till exempel representanterna för det så kallade övergångsrådet den 23 oktober i år då tiotusentals människor hade samlats i upprorsstaden Benghazi för att utropa fred i landet.

Det här visar oss just det som PJ Anders Linder var inne på här tidigare idag. Beroende av tid och rum och ideologisk utgångspunkt så använder människor begreppet frihet på olika sätt. Det finns de som missbrukar begreppet frihet. Som väljer att prata om frihet när de egentligen menar friheten att ”slippa” välja istället för att ge människor makten att forma sina egna tankar och sin egen tillvaro. Det finns ingen som pratar om att man vill se en mer ofri värld. Det finns inte en diktator i världshistorien som har sagt sig vilja skapa mindre frihet för folket. Det finns inte en socialist som sagt sig vilja se kollektivet förtrycka människors personliga frihet. Ja, till och med kvoteringsförespråkarna i Sverige säger sig värna individens frihet.

Men bara för att man pratar om frihet så betyder inte det att man de facto företräder en frihetlig politik. Nej, frihetsdebatten måste ta sin utgångspunkt i en solid, gemensam och universell värdegrund. Den måste utgå ifrån det okränkbara människovärdet, betydelsen av de små gemenskaperna och den personliga friheten. En människa kan nämligen aldrig vara fri utan de oåterkallerliga rättigheter och skyldigheter som hon är född med.

Det är den kristdemokratiska utgångspunkten i vårt arbete för att skapa ett frihetligare Sverige och en friare värld.

***

Inför valet 2006 hade Sverige styrts av socialdemokrater under 61 av de senaste 70 åren. Vi levde i ett land där flumskolan var rådande. Där skatterna var de högsta i världen och där kärnkraftverk stängdes ned, trots att det enda alternativet var energi från smutsig tysk och polsk brunkol. Sverige var ett sämre land att leva i då än vad som är fallet idag.

Ibland brukar jag ”roa” mig med att fundera på hur Sverige hade sett ut idag om historien hade tagit en annan vändning den där septemberdagen 2006. Om Fredrik Reinfeldt, Lars Leijonborg, Maud Olofsson och Göran Hägglund inte hade träffats i Högfors sensommaren 2004 för att bilda Allians för Sverige och de där tågturnéerna med de fyra glada partiledarna aldrig hade blivit av. Om borgerligheten inte hade vunnit valet då för drygt fem år sedan.

Ja, då hade föräldraförsäkringen sannolikt varit helt tvångskvoterad. Vi hade haft en rödgrön regering som omyndigförklarat Sveriges föräldrar. Mona Sahlin eller Håkan Juholt, eller vem som nu hade lett det stora så kallade arbetarpartiet, hade slagit sig ned vid våra köksbord för att styra och ställa med vår vardag.

Andra saker hade varit obligatoriska. Svenska gymnasielever hade inte efter egen förmåga och intresse kunnat välja att slå in på antingen en teoretisk eller praktisk bana, utan alla skulle ha tvingats att bli högskolebehöriga.

Sverige hade fortsatt varit världens ohotade världsetta i högskatteligan.

Nu blev det som tur är inte så. Väljarna tyckte att vänsterns ofrihetsarbete redan hade pågått för länge, och sträckt sig över alltför många områden. Socialdemokratin var idélös. Viljan att vara det samhällsbärande partiet som alla skulle kunna identifiera sig med, ledde till ideologisk vilsenhet och politisk tomhet. Att förvalta en svällande offentlig sektor och försvara dåligt fungerande bidragssystem blev partiets enda, innehållslösa, idé. Och det straffades partiet också för.

Borgerligheten – däremot – hade idéer. Vi hade en samsyn vad gällde de stora samhällsproblemen och gemensamma idéer kring vilka lösningar som behövde komma till. En plan för hur ett bättre Sverige skulle kunna byggas.

Vi såg att den andel av befolkningen som arbetade var för liten jämfört med den andel som var arbetslösa, sjukskrivna eller förtidspensionerade. Vi såg att drivkrafterna för människor att ta sig ut ur utanförskapet och in i den arbetande klassen var för små – och därför införde vi jobbskatteavdragen. Fyra stycken – hittills…

Vi såg under 1990-talet och början av 2000-talet hur antalet jobb som fanns att söka blev färre. ”I Sverige finns fler sjukpensionärer än företagare”, sade vissa. Ja, inte undra på då den börda som lades på entreprenörerna och företagarna blev större och större för varje år som gick. Men Alliansen såg detta problem och idag har vi halverat arbetsgivaravgiften för företag som anställer unga, sänkt bolagsskatten, tagit bort företagens ansvar för den tredje sjuklöneveckan och minskat regelbördan för småföretagare.

Vi såg också hur de socialdemokratiska skolministrarna Johansson, Östros, Wärnersson och Baylan hade infört flumskolan. En skola där stök och bråk bredde ut sig, där eleverna från mellanstadiet skulle ta ansvar för att lära sig allting själva genom ”forskning” och där lärarnas auktoritet undergrävdes successivt. Borgerligheten agerade också mot detta och en ny skollag har nu införts för en skola med kunskap och ordning och reda i fokus.

Som om inte det vore nog kan nu fler och fler av våra mor- och farföräldrar själva välja vårdform inom lagen om valfrihetssystem. Kvotering och godtycke, eller som det kallades – positiv särbehandling – avgör inte längre vem som antas till våra universitet och högskolor. Staten äger inte längre bolag som producerar sprit och blir du febrig på en söndag kan du handla huvudvärkstabletter på ICA eller Statoil. Straffen på grova våldsbrott har höjts och steg har tagits mot en upprensning av den subventions- och regleringstäta bostadsmarknaden.

Sverige har blivit ett bättre land att leva i. Sverige har blivit ett friare land.

***

Ja, Sverige har blivit ett bättre och friare land, och det ska vi förstås vara stolta över. Men långt ifrån allt är perfekt. Mycket kan göras bättre och – får vi inte glömma – vi har massor av tid att göra Sverige ännu friare. Det återstår nämligen nästan tre år till nästa riksdagsval.

Ändå har jag känslan av att Alliansens idé- och reformarbete har avstannat. Vi vann visserligen valet ifjol, men bakgrunden till det var i första hand att vänstern var rörig och oorganiserad, och att Alliansen därför framstod som ett säkrare kort att spela på i en tid av svår ekonomisk oro. Det var det berömda ansvarstagandet – inte idéerna för framtiden – som utgjorde grund till att Fredrik Reinfeldt fick behålla statsministerposten.

Efter valet har vi inte heller sett så mycket mer av regeringen än Anders Borgs fasta grepp runt statens plånbok. Fortfarande räcker det visserligen ganska långt. För varje ny omgång svarta rubriker om röda siffror i Grekland, Italien och Portugal får Sveriges regering nya guldstjärnor. Här råder ordning och reda i en orolig tid och det gillar förstås väljarna.

Men den fråga jag, som kristdemokratisk sympatisör och företrädare, ställer mig är: Var detta allt? Var det för detta vi slogs dag och natt i en hel valrörelse? Och vad hände med drömmen om ett Sverige som förs – steg för steg – i en mer frihetligt, borgerlig riktning? Det här är också en oro som tilltar.

Det största hotet mot borgerligheten idag är nämligen inte den splittrade vänsteroppositionen med Håkan Juholt i spetsen. Det största hotet utgörs av borgerligheten själv. Alliansen kan säkert vinna fler val, men det i sig är inte tillräckligt. Politik handlar inte i första hand om att vinna val utan om att göra verklighet av den politik man tror på; i Alliansens fall att göra samhället friare, tryggare och starkare. Då räcker det inte att sitta still i båten, utan då måste man visa upp vad man själv vill och vilka visioner man har.

Alliansen får inte fastna i förvaltande av det befintliga samhället. Så när nu valmanifestet från 2006 är genomfört behöver vi nya, framtidsinriktade idéer. Vi behöver Alliansen 2.0. Men för att komma dit måste vi först få igång en diskussion kring vad som egentligen ska vara det borgerliga uppdraget för framtiden. Det behövs med andra ord en ny, öppen och heltäckande borgerlig idédebatt.

***

Vad bör då denna borgerliga idédebatt fokusera på? Ja, för det första måste den ta itu med den felaktiga inriktning vi har hamnat i vad gäller diskussionen om arbetslinjen och de numera världsberömda stabila offentliga finanserna.

Låt oss ta arbetslinjen till att börja med. Det viktigaste i den kan inte vara att antalet arbetade timmar till varje pris ska maximeras, utan vad det handlar om är att göra det mer lönsamt att arbeta och skapa möjligheter för fler att försörja sig själva. Om man exempelvis avvisar ökad valfrihet för småbarnsfamiljer med argumentet att det skulle kunna minska deras arbetsutbud, då har man hamnat fel. Arbetslinjen är nämligen lyckad även om det i slutändan visar sig att de arbetade timmarna har blivit färre. Så länge människors beteende styrs av egna fria val och de klarar sin försörjning på egen hand så är politiken lyckad. Vi får aldrig glömma att det är människor och familjer – inte robotar – som bor i Sverige och som är målgruppen för regeringens politik.

Också vad gäller de stabila offentliga finanserna har fokus hamnat fel. Att intäkter och kostnader går ihop i statsbudgeten är ju inte något mål i sig utan ett medel. Att den budget man som regering lägger fram inför riksdagen är i balans är en hygienfråga – en självklarhet för att man ska framstå som seriös. Det viktiga är sedan innehållet i de budgetar som balanseras och det är där diskussionen börjar. Till exempel: Vad ska göras av det offentliga och vad ska göras av andra aktörer, såsom näringsliv och civilsamhälle? Men den senare frågan har Alliansen sedan en tid tillbaka lämnat helt.

***

Arbetslinje, jobbskatteavdrag och budgetbalans i all ära. Men det vore mycket olyckligt om Alliansens berättelse om det goda samhället slutade där. Idéerna och värderingarna får inte glömmas bort. När Sverige går till val år 2014 kommer Alliansen att ha suttit vid makten i åtta år. Vi har en historisk möjlighet att föra Sverige i en tydligt mer borgerlig och frihetlig riktning, men effekten av detta arbete riskerar att urholkas då regeringen i alltför hög grad fokuserar på att förvalta välfärdsstaten i stället för att värna människorna, civilsamhället och näringslivet.

Vi måste ta denna möjlighet att förändra samhället i grunden, där ett tydligt ställningstagande för marknadsekonomi kombineras med en insikt om att samhällets viktigaste värden inte kan mätas i pengar. De stavas istället ansvar, tillit, flit, gemenskap, medmänsklighet och hederlighet. Vi måste sluta se medborgarna som passiva, icke-moraliska varelser, utan istället som självständigt tänkande personer som kan göra etiska överväganden. Som kan göra det goda och rätta för både sig själva och sina medmänniskor, bara de ges rätt förutsättningar. Den personliga friheten är grunden för att detta överhuvudtaget ska kunna ske.

Borgerligheten i allmänhet, och Kristdemokraterna i synnerhet, får inte glömma vår gemensamma värdegrund. Alliansen får inte bli en maktkonstellation av det slag som Socialdemokraterna var under 1990-talet. Vi får inte nicka till bara för att vi i just nu har en borgerlig regering, utan den samhällskritiska uppgiften måste finnas kvar. Och ibland måste vi också ha förmågan att gå i opposition mot oss själva, utifrån våra egna idéer.

***

Då Fredrik Reinfeldt talade inför Moderaternas partistämma nyligen så betonade han betydelsen av att vi ska förvalta det Sverige vi har. Men vad är det egentligen som ska förvaltas? Den 25-procentiga ungdomsarbetslösheten? Värnskatten som ju är en straffskatt på utbildning, företagande och hårt arbete – de värden som bygger ett samhälle starkt? Eller den socialdemokratiska kulturen och tankesättet som präglar hela samhället och som säger att så många uppgifter som möjligt bör skötas av det offentliga?

Nej, att enbart förvalta det nuvarande Sverige kan omöjligtvis vara borgerlighetens uppgift. Här har vi identifierat någonting som vi tycker är fel och som vi vill ändra på. Och då är frågan: Hur kan KDU bidra i detta arbete för ett friare och mer kristdemokratiskt Sverige? Ja, jag ser fyra principiellt viktiga områden där vi har mycket att komma med i den borgerliga debatten:

För det första handlar det om att ständigt och konsekvent driva opinion för ett successivt ökande av friheten i samhället, för den enskilda människan och för familjerna. Det handlar då om att argumentera för fortsatta skattesänkningar – eftersom det ger människor större inflytande över sina egna liv – men också om att ytterligare driva på för ökad valfrihet inom välfärden. Var och en måste i största möjliga mån få möjlighet att leva sitt liv som man vill. Vi människor är alla olika och då fungerar det inte med one size fits all-lösningar.

För det andra handlar det om att betona det personliga ansvarstagandet. Det ansvar vi alla har för våra liv och våra handlingar. Det ansvar vi alla har att göra rätt för oss. Politiken måste vara utformad så att detta ansvar förstärks och lyfts upp. Det gäller inte minst i rättspolitiken, där KDU fyller en viktig roll i att föra fram betydelsen av att brottsoffrets perspektiv alltid sätts främst.

För det tredje handlar det om att bryta det monopol som vänstern tycks ha tagit på begreppet rättvisa. För oss är inte rättvisa synonymt med att alla världens medborgare är precis likadana, precis lika bra på allting och har precis lika mycket pengar – oavsett prestation. För oss handlar rättvisa istället om att alla människor har möjlighet att påverka sin egen situation genom att det finns möjligheter till social rörlighet. Det handlar om att skolan, utbildningsväsendet, arbetsmarknaden, bostadsmarknaden och skattesystemet ska vara uppbyggda på ett sätt som gör att flit lönar sig och som gör det möjligt att genom utbildning, hårt arbete och företagsamhet göra en livsresa från koja till slott.

För det fjärde handlar det om att vara civilsamhällets främsta förespråkare – att ständigt betona dess betydelse för såväl samhället i stort som för den enskilda människan. Betona den betydelse det har för alla de ungdomar som spenderar en stor del av sin fritid med fotbolls- eller hockeylaget, i kyrkan, nykterhetsrörelsen eller studentkåren. Nästa år inför regeringen möjligheten att göra avdrag på skatten för den som skänker en slant till ideella organisationer. Det är den viktigaste reformen som genomförs i samband med nästa års budget – och kanske också den principiellt viktigaste reformen sedan maktskiftet 2006, eftersom den innebär ett systemskifte i synen på samhällets roll kontra statens. Ett första viktigt steg har med andra ord tagits – nu blir det en viktig uppgift för oss att fortsätta resonera kring detta för att ytterligare stärka civilsamhället.

***

Principerna om människornas och familjernas frihet, det personliga ansvarstagandet och en borgerlig syn på rättvisa och civilsamhället måste vi i alla lägen försvara, oavsett från vilket håll angreppen på friheten kommer. För de kommer nämligen inte bara från vänstersidan.

När statsministerns säger att politiken inte ska bygga på idéer, ja då ska vi säga ifrån. Vi ska påminna om att de borgerliga värderingar som vi gemensamt tror på alltid är bäst för både den enskilda människan och samhället.

När jämställdhetsministern eller moderata partihöjdare säger att kvotering bör övervägas för att få en jämnare könsfördelning i börsbolagens styrelser, ja då ska vi säga ifrån. Vi ska påminna om att all form av kvotering innebär en inskränkning av människors frihet. Vi ska påminna om att det fria näringslivet är en grundförutsättning för ett växande välfärdssamhälle.

När finansministern använder försvarsbudgeten som en budgetregulator istället för att ge försvaret de anslag de behöver för att kunna utföra sitt uppdrag, ja då ska vi säga ifrån. Vi ska påminna honom om varför vi har ett försvar överhuvudtaget, nämligen för att försvara friheten både här i Sverige och i andra delar av världen.

När Stureplanscentern ropar på en liberalisering av narkotikalagstiftningen, som utan tvivel kommer att leda till ett ökat bruk och missbruk av cannabis, kokain och heroin, ja då ska vi säga ifrån. Vi ska påtala att det knappast bidrar till ett friare samhälle om människor, då framförallt våra ungdomar, inte kan sköta skola och jobb.

När statsrådet Birgitta Ohlsson kräver att vårdnadsbidraget ska avskaffas för att det motverkar jämställdheten, ja då ska vi säga ifrån. Vi ska påtala att både kvinnor och män är fullt kapabla att göra sina egna livsval. För det är just det som frihet handlar om. Att ha möjlighet att göra sina egna livsval och skaffa sig ett liv.

***

Jag ska avsluta alldeles strax men först tänkte jag berätta om ett mejl jag fick tidigare i veckan. Det kom från det socialdemokratiska ungdomsförbundets, SSU:s, medlemstidning och de ville mig med på ett hörn i sitt nästa nummer. Eller rättare sagt, de ville veta vad KDU tycker om friskolor. Inget konstigt med det utan jag svarade SSU. Men det var inte själva frågan och svaret som jag funderade mest på i efterhand, utan det var namnet på tidningen. Är det någon som vet vad den heter? Den heter Frihet.

Man kan ju tycka att det här är lite ironiskt. För allvarligt talat, om vi ska låta SSU definiera vad som är frihet. Ja, då kan vi lika gärna också låta Sverigedemokraternas ungdomsförbund definiera vad som är mångfald. Vi kan låta Grön ungdom definiera vad människovärde är. Ja, vi kan till och med låta Ung Pirat avgöra vad som är äganderätt.

Nej, det går inte. Vi kan inte tillåta folk som missbrukar begreppet frihet att stjäla det. Det är vi krisdemokrater som måste fortsätta gå i bräschen för den borgerliga idédebatten, med frihetsfrågorna i fokus. För det är bara med utgångspunkt i en solid värdegrund och med universella mänskliga rättigheter och skyldigheter som diskussionen kring verklig frihet kan ta avstamp.

Frihetsdagarna ska vara en återkommande arena för diskussion kring friheten utifrån ett kristdemokratiskt perspektiv. Jag hoppas att ni tycker att den här helgen, hittills åtminstone, har varit lika inspirerande som jag tycker att den har varit. Frihetsdagarna har kommit för att stanna. Så när ni kommer hem till era distrikt. Gå ut för att försvara den kristdemokratiska definitionen av frihetsbegreppet. Äg det och förvalta det!

Tack för att ni har lyssnat.

Mitt installationstal: Därför är jag kristdemokrat!

Installationstal hållet vid Kristdemokratiska Ungdomsförbundets riksmöte i Eskilstuna den 4 juni

Inledning
Vänner, unga kristdemokrater, Jönköpingsbor, allierade i kampen mot Jantelagen, mot trams och mot sosserier i största allmänhet, riddare som strider för den västerländska civilisationens överlevnad,

En sak som fascinerar mig är hur enskilda händelser, till synes slumpmässigt, kan få väldigt stor påverkan på ens liv och personliga utveckling. Den 30 april 2003 gick jag i tvåan på gymnasiet.  Den här dagen hade skolan sitt traditionsenliga Valborgsmässofirande och elevrådets ordförande, som hette Caroline, stod på Domkyrkoplan i Göteborg och höll vårtal inför hela skolan. Jag stod där bland åhörarna och tänkte att: ”att få hålla tal för hela skolan – det verkar roligt”. I det här läget såg jag bara en väg till att själv få prova på detta – att själv blir ordförande för elevrådet. Så någon vecka senare gick jag till elevrådets årsmöte. Jag minns att det fanns tre ytterligare kandidater men jag hade förberett mig väl och skrivet ett eldigt anförande där jag lade fram mina tre främsta argument, så jag var inte speciellt orolig. Jag hade identifierat tre problem: (1) att ledtiden mellan det att ett beslut fattats i elevrådet tills dess att det verkställdes var för lång, (2) att klockorna i korridorerna gick fel samt (3) att det fanns för få papperskorgar. Nu krävdes handlingskraft! Min argumentation gick hem och jag valdes till elevrådets ordförande, så ett år senare var det jag som stod där på Domkyrkoplan och höll vårtal. Och jag kan säga det, att om jag inte bestämt mig för att kandidera till elevrådet den där dagen 2003, då hade jag förmodligen inte stått här idag.

Även om detta inte är Domkyrkoplan i Göteborg, utan aulan på S:t Eskils gymnasium i Eskilstuna så är jag är väldigt glad, väldigt stolt, och inte minst, väldigt tacksam för att jag får stå här idag och tala till er som nyvald ordförande, den 16:e i ordningen, för det kristdemokratiska ungdomsförbundet, KDU. Att få chansen att bygga vidare på det som en gång startades av kristdemokratiska giganter som Alf Svensson och Mats Odell, och som nu senast vidareutvecklats av Charlie – det känns stort, riktigt stort. Samma sak när det kommer till möjligheten att fortsätta arbetet med att stärka KDU:s position ytterligare som det självklara alternativet bland borgerliga, värderingsdrivna ungdomar.

Det är er jag har att tacka för den här möjligheten. Stort tack för de uppmuntrande kommentarer jag fått under den tid jag varit aktiv i KDU – de har gjort det ännu roligare att stå här idag. Stort tack för de nomineringar jag fått på vårens distriktsstämmor och av valberedningen. Och stort tack för det stöd jag fick under gårdagen. Jag kommer att göra mitt absolut yttersta för att ta tillvara det här förtroendet, för att utveckla förbundet såväl politiskt som organisatoriskt och för att arbeta tillsammans med er; för ett friare, tryggare och mänskligare Sverige.

Varför är vi engagerade?

Vänner,

Ni känner säkert igen frågan. Den obligatoriska frågan som kommer när kompisar, bekanta och andra människor man möter kommer på att man är politiskt engagerad. Och inte engagerad i vilket parti som helst, utan i Kristdemokraterna. “Varför valde du Kristdemokraterna? Hur kommer det sig att det blev just KDU?” Mångas svar på den frågan är: “Ja, som 15-åring läste jag igenom alla partiers partiprogram och Kristdemokraterna var det parti som stämde bäst överens med mina värderingar.” Av FS-kandidathäftet att döma finns det åtminstone ett par med den bakgrunden också här i salen. Det är de ambitiösa personerna. De som alltid är pålästa och fattar rationella beslut. För min del var det inte så det gick till. Att jag ansökte om medlemskap i KDU, och inte i något av de andra borgerliga ungdomsförbunden, det var inte självklart från början.

Vid den här tiden, och nu talar vi våren 2006, hade jag visserligen under en längre tid varit ordentligt politiskt intresserad. Jag hade följt åtminstone den svenska debatten ganska ingående sedan gymnasietiden och var från ett tidigt skede övertygat borgerlig. Det här var också en tid då det var roligare än på länge att vara höger. Allians för Sverige hade ganska nyligen bildats, valrörelsen närmade sig och det såg allt ljusare ut i opinionsmätningarna. Så jag bestämde mig för att engagera mig, på riktigt.

Gott så långt. Men sedan skulle man ju välja ett av de fyra borgerliga ungdomsförbunden också. LUF och CUF gick båda bort direkt – de var helt enkelt för flummiga. Då fanns MUF och KDU kvar, förbund som i mina ögon enbart skiljde sig åt genom att MUF:arna värvade med hjälp av alkohol medan KDU:arna använde sig av biobiljetter. Även om båda de här värvningsteknikerna med fog kan anses vara rätt tvivelaktiga, så finns det ju gradskillnader också i helvetet. Och för mig återfanns blaskiga lådvin ett par snäpp under “Big Mommas House 2” på den skalan.

Nej, men skämt åsido. Faktum är att jag vid den tiden inte hade en aning om att det fanns en särskild ideologi som kallades för “kristdemokrati”. Jag kunde heller ingenting om syskonskap, subsidiaritet eller personalism. Nej, för mig var KDU ett allmänborgerligt ungdomsförbund men som samtidigt betonade att man “ska behandla sin nästa som sig själv”, att man ska vara schysst mot sina polare. Eftersom jag några år tidigare gått på en kristen gymnasieskola, med en stor majoritet borgerliga elever, var båda dessa faktorer något som tilltalade mig och som jag kände mig hemma i.

Den slutsats man kan dra är väl att anledningen till att man engagerar sig i KDU skiljer sig väldigt mycket åt från person till person. Det kan vara så att man hamnar här lite grand av en slump, som jag gjorde, eller så har man suttit där med alla partiprogram på köksbordet och jämfört. Oavsett vilken bakgrunden är till att alla vi är här idag, så tycker jag inte att någon av oss ska skämmas. Ingen anledning är nämligen bättre än den andra.

En långt mer intressant diskussion att föra är den kring vad som gör att vi stannar kvar. Vad är det som gör att vi fortsätter engagera oss för rörelsen? Vad är det som gör att vi tycker det är värt att lägga ned all denna tid, helt ideellt, på den sak som det egna förbundet eller partiet företräder. Skälet till att jag har tyckt det vara värt att lägga ned tid och kraft, åka på förbundsråd och styrelsemöten i landets alla hörn, och kampanja såväl sena nätter som tidiga morgnar, det har jag tänkt berätta för er nu.

Det personliga ansvarstagandets betydelse

Vänner,

Fyra av tio unga Stockholmskvinnor, i åldern 18-24 år, är oroliga för att utsättas för en våldtäkt. 37 procent känner sig mycket otrygga att gå ute i sitt bostadsområde när det är mörkt och väljer ibland att stanna hemma enbart på grund av att de inte känner sig trygga. Nästan var tionde ung man uppger sig ha blivit utsatt för misshandel under det senaste året. Det visar en undersökning bland drygt 20 000 stockholmare som genomfördes förra året. Av liknande undersökningar, utförda av bland annat Barnombudsmannen och Brottsförebyggande rådet, är läget lika alarmerande på flera håll i landet. Väldigt många unga i Sverige känner sig otrygga.

Som en reaktion på denna otrygghetskänsla lanserade KDU inför valet i höstas kampanjen “Lag och ordning – ska det vara så svårt”, genom vilken vi förklarade vilka åtgärder vi vill se för att minska brottsligheten i samhället och skapa mer trygghet. De politiska förslag som fick störst genomslag var kravet på fler patrullerande poliser på gator och torg och kravet på strängare straff för vålds- och sexualbrott. Väldigt tydliga och konkreta förslag som stack ut i den svenska debatten.

Det här var också en kampanj som var väldigt effektiv, som både hjälpte oss att värva väldigt många nya förmågor till rörelsen och att engagera flera redan befintliga medlemmar. Min bestämda uppfattning är att den främsta anledningen till succén var kampanjens ideologiska anslag, som dels betonade alla människors ofullkomlighet – vi gör alla fel ibland – men även det ansvar som vi alla bär för våra handlingar. Vi sade att också den som begått ett brott måste kunna få förlåtelse när hon avtjänat sitt straff och sonat sina synder. Men för att brottsoffer och allmänhet ska kunna förlåta så krävs det att det utdömda straffet är att betrakta som rättvist, helt enkelt att det står i proportion till det aktuella brottet.

Det här kan låta självklart, men faktum är att Sverige har en historia av ett rättssystem som bygger på allt annat än på personligt ansvar. Istället har man letat alla möjliga yttre förklaringsmetoder till att människor begår brott. Det kan handla om dålig ekonomi, dålig barndom, att man bott i hyresrätt – kort och gott, det är samhället som ligger bakom att det skapats en brottsling. Med det synsättet lägger man i varje läge ansvaret för det genomförda brottet på någon annan än på brottslingen själv.

Det som ligger bakom detta sätt att se på ansvar är att vi under för lång tid vaggats in i en falsk trygghet om att det alltid finns någon annan som löser våra problem, oavsett om det rör sig om ekonomiska, sociala eller familjerelaterade frågor. Staten har helt enkelt alltid funnits där, med sin ambition att lösa alla möjliga problem och frågor, och därigenom undergrävt ansvarstagandet och moralen hos människorna. Det är den socialdemokratiska jättestaten som i allt större utsträckning suddat ut medborgarnas känsla för att deras handlingar alltid får konsekvenser – för sig själva, för andra och för samhället i stort. Det har helt enkelt inte varit nödvändigt för människorna att ta eget ansvar eftersom staten alltid gjort det åt dem.

Detta är ett stort problem. Dels på ett mänskligt plan, men även för att det ofrånkomligen leder till inskränkningar av den personliga friheten. Naturligtvis måste friheten värnas i alla lägen, men detta kräver också att människorna tar ansvar för sina egna handlingar. De måste ha känsla för såväl rätt och fel som lag och ordning. Staten kan och ska inte lösa alla problem – det är inte önskvärt, utan utrymme måste även ges till människorna och det civila samhället.

Men detta utrymme är inte intressant för vänstern. De lägger istället allt fokus på att skapa motsättningar mellan grupper. Direktörer mot arbetare, rika mot fattiga, friska mot sjuka och så vidare. Motsättningar som i förlängningen gör det legitimt att alltid skylla på någon annan så fort något är orättvist eller dåligt. Och det här synsättet är inte heller intressant för liberalerna, som visserligen menar att vi har en skyldighet gentemot oss själva att ta ett personligt ansvar, men inte att vi har en skyldighet att ta ansvar gentemot våra medmänniskor.

Det är uppenbart att det inte fungerar att bygga ett samhälle på något av de här perspektiven. Istället måste vi hjälpas åt, arbeta tillsammans och ta ansvar både för oss själva och för andra. I svensk politik är det bara vi krisdemokrater som har den här helhetssynen. Det är bara vi som ser att en stor stat står i motsatsförhållande till omtanke, civilkurage och verklig solidaritet.

Bara vi – inga andra! Och det, det gör mig till en riktigt stolt kristdemokrat.

Det civila samhället

Vänner,

Många av er vet nu att jag under de senaste året bott och arbetat i Stockholm. En del av er vet också att jag dessförinnan pluggade i Göteborg under ganska många år, och att det var där som jag inledde min KDU-bana. Men jag har inte alltid bott i landets stora städer. Nej, faktum är att jag föddes och växte upp i Söderhamn, en liten stad i Hälsingland. Eller, det är faktiskt också en sanning med viss modifikation. För egentligen bodde jag mina första 16 år i Stugsund, som är en liten ort några kilometer utanför Söderhamn.

Det var i Stugsund, i radhusområdet Briggvägen, som jag växte upp i början av 1990-talet. Vid den tiden var det här faktiskt ett ganska levande samhälle. Men sedan Söderhamn under loppet av bara några år förlorade både flygflottiljen F15 och Ericssons produktionsfabrik, ortens två största icke-kommunala arbetsgivare, så gick det nedåt också för Stugsund. I det lilla centrumet stängde först ICA-butiken, sedan postkontoret och till sist också pizzeria Napoli.

Lite tidigare i våras var jag tillbaka i Stugsund för första gången på länge. Jag såg då att det nu, utöver den lokala grundskolan, bara fanns en enda institution kvar. Men det är en institution som faktiskt tycks hålla en högre profil nu än vad den gjorde när jag flyttade ifrån Stugsund 2001. Är det någon som kan gissa vilken institution det handlar om?

Det var fotbollsklubben – Stugsunds IK – med A-lag i division fyra, men framförallt med en imponerande ungdomsverksamhet. Det var här jag vid sju års ålder började spela fotboll, i ett knattelag med resten av killarna från lågstadieklassen. Ska jag vara helt ärlig så var det nog aldrig någonting jag brann särskilt mycket för. Men det var liksom inte läge att stå utanför, så jag gick på träningarna och matcherna, 3-4 dagar i veckan i sex år. Senare gick jag över till tennis istället. Den lokala tennisföreningen hette Söderhamns Tennissällskap och hade även den en imponerande ungdomssektion.

Och varför berättar jag då detta? Jo, för att förklara att jag är uppvuxen i och med den svenska idrottsrörelsen. Idrottsrörelsen som utgör en väldigt viktig del av det svenska civila samhället.

I Stugsunds IK och Söderhamns TS fanns gemenskap. Här fick jag umgås med andra ungdomar med olika bakgrund och öva upp min sociala förmåga. Här fick jag lära mig om kamratskap, hur man beter sig gentemot andra och hur man arbetar tillsammans i ett lag. Det var här jag fick prova på att vara ledare för första gången, först som lagkapten i fotbollslaget och senare som tennistränare. Däremot var det en sak jag inte fattade i det här läget, och det var hur viktig den här tiden faktiskt var för min personliga utveckling. Det sista förstod jag först långt senare, i en annan del av det civila samhället, nämligen i KDU och Kristdemokraterna.

Faktum är att vi kristdemokrater är de enda i svensk politik som pratar om, och betonar betydelsen, av den här delen av samhället. Då socialisterna hävdar att allt fokus ska ligga på staten, det offentliga och kollektivet. Och då liberalernas sätter all tilltro till individen, som ska ta sig igenom alla svårigheter och lösa alla problem helt på egen hand. Ja, då säger vi att de har fel, vi säger att det inte är ett seriöst sätt att se på världen. Vi säger att människor behöver gemenskap och samhörighet för att må bra. Vi säger att idrottsklubbar, scoutföreningar, kyrkor och studiecirklar fyller en ovärderlig funktion i samhällsbygget och vi säger att vi har politiska förslag för att främja dem. Vi betonar att samhället är större än staten.

Vi – inga andra – säger detta. Och det, det gör mig till en riktigt stolt kristdemokrat.

Flit ska löna sig!

Vänner,

Minns ni sommaren 2006? När en person som tjänade 22 000 kronor hade 1 700 kronor mindre kvar i plånboken varje månad, jämfört med idag. När det var dubbelt så dyrt för arbetsgivare att anställa oss under 26 år. När akuten var det enda ställe som sålde Ipren då du vaknade mitt i natten och behövde något febernedsättande. När gammelfarfar som byggt sitt hus på Marstrand på 1960-talet knappt hade pengar kvar till eftermiddagskaffet eftersom fastighetsskatten åt upp halva pensionen. Ja, det var rätt sjukt – eller hur?

En annan sjuk grej var den distinktion som gjordes mellan de elever som var särskilt duktiga i teoretiska ämnen och de som var särskilt duktiga på kreativa ämnen. På Adolf Fredriks musikskola i Stockholm var det helt okej att man samlade musikaliskt begåvade barn och på Gränby fotbollsgymnasium utanför Uppsala var det lika okej att samla Upplands mest talangfulla fotbollsungdomar. Men det var inte okej för Sundsvalls mest matematikintresserade elever att samlas på ett och samma program. Om du brann för idrott eller musik så fick du läsa tillsammans med likasinnade och utvecklas tillsammans med dem. Men om din passion var fysik eller historia, ja då gällde andra regler.

Ytterligare en – intressant – grej var det som kallades för positiv särbehandling och som tillämpades på landets universitet och högskolor. På såväl Lantbruksuniversitetets veterinärutbildning som på Lunds universitets psykologutbildning kvoterades kvinnor bort till förmån för mindre meriterade män. I andra fall var det männen som drabbades. I det socialdemokratiska samhället var vissa talanger viktigare än andra och det resulterade i att många människor hölls tillbaka. Det argument som framfördes var att det inte var rättvist att människor var olika bra på olika saker. Det som vi ser som självklart – att människor är olika – det såg vänstern som orättvist.

Idag ser vi detta som vansinnigt, som orättfärdigt och som trams. Men när socialisterna införde obligatorium, skatter och kvotering så kallades det för rättvisa. Och här kommer vi in på en väldigt intressant sak, nämligen det monopol som vänstern har haft på rättvisebegreppet.

För rättvisa enligt vänstern, det är synonymt med det tillstånd då alla landets eller världens medborgare är precis likadana, precis lika bra på allting och har precis lika mycket pengar – oavsett prestation. Olika input ska i alla lägen ge samma output. Men i vänsterns strävan efter att nå rättvisa och jämlikhet så lämnas människor efter. Människor som presterar mer eller bättre än genomsnittet ses som ett hot, snarare än som en tillgång för samhället. Man fokuserar så mycket på att hålla tillbaka Charlie som var bäst i högstadieklassen på kemi att man missar Ebba och Sara som behövde mer hjälp.

Kristdemokratin vilar istället på en människosyn som bejakar människans unika och okärnkbara värde, och därmed också dess olikhet. Istället för att som vänstern önska “olika input – samma output” så är det kristdemokratiska receptet att olika input i varje enskilt fall ska ge bästa möjliga output.

Att flit i varje läge måste löna sig handlar ytterst om solidaritet. De resursstarka människorna, vare sig det handlar om kapital, kunskap eller kontakter, de klarar sig alltid. De lyckas alltid slå sig fram, oavsett vilket samhälleligt ramverk som politiken sätter upp. Det är de mest utsatta i samhället som drabbas hårdast av en politik som gör att flit inte lönar sig. Då finns det nämligen inte något utrymme för social rörlighet – människors möjlighet att av egen kraft förändra sin egen livssituation.

I USA talar man om den amerikanska drömmen som något av det vackraste som finns. Du ska kunna gå iland på Ellis island i New York med två tomma händer och en vilja att kavla upp ärmarna och bygga dig en framtid. Jag tror att vi behöver någonting liknande i Sverige, och jag är övertygad om att KDU är rätt ungdomsförbund att leverera en sådan vision. Göran Hägglund har använt sig av uttrycket “ingen ska lämnas efter, men ingen ska heller hållas tillbaka”. Det är en paroll som vi med värdighet och trovärdighet kan bygga vidare på. För oss är det självklart att flit ska löna sig. Vi – inga andra – säger det. Och det, det gör mig till en riktigt stolt kristdemokrat.

Vägen framåt…

Vänner,

Vi befinner oss i ett mycket intressant läge. Under förra året värvade vi tillsammans 1 500 nya medlemmar till det här förbundet. Under Charlies och Ebbas ledning har vi antagit och befäst en politisk position som gör oss unika i den svenska borgerligheten. Stämningen inom KDU är idag bättre än på väldigt länge. Det här ger oss unika förusättningar att möta de utmaningar som ligger framför oss; att växa ytterligare, att ta hand om de medlemmar som värvats och att hjälpa vårt moderparti Kristdemokraterna att komma på rätt köl.

När vi går in i det nya verksamhetsåret så är det med en stark tro på att det inte finns några gränser för vad vi kan åstadkomma. Det säger jag till er med vetskapen om vad enskilda kristdemokrater har åstadkommit tidigare. En del av er känner kanske till tysken Konrad Adenauer. Han var borgmästare i Köln under åren fram till 1933 då nazisterna tog makten i Tyskland. Adenauer fängslades, han sattes i koncentrationsläger men han övergav aldrig sin tro på vad som var rätt. Efter kriget gick han med i det tyska kristdemokratiska partiet, CDU, och han blev vid 73 års ålder förbundskansler för Västtyskland. Han blev landsfader och förknippas med landets uppgång ur andra världskrigets ruiner.

Vi känner alla till Alf Svensson, som ju var med redan vid vårt partis bildande år 1964. Han var en av KDUs första förbundsordföranden i början av 1970-talet och tog över som Kristdemokraternas partiledare år 1973. I 22 år brann – och arbetade – han för vårt partis sak innan han kom in i riksdagen. I 18 år var han partiledare för Kristdemokraterna innan han tog oss till regeringsmakten i början av 1990-talet. Han fick gå igenom många motgångar, men han gjorde skillnad och idag är vi en kraft att räkna med i svensk politik.

Vi vet också vem Alexander Lundvall är. När han tog över som distriktsordförande i KDU Södermanland för 15 månader sedan hade distriktet endast ett 30-tal medlemmar, av vilka i princip ingen var aktiv. Idag leder Alexander ett av KDUs glädjeexempel, som har vuxit kraftigt i medlemsantal och som har kapacitet att arrangera ett så bra riksmöte som det här de facto är.

Min vision, det är att när vi ses igen för riksmöte om tolv månader, då ska vi kunna berätta om åtminstone ytterligare två framgångssagor som den om KDU Södermanland. Och när vi ses för riksmöte om 24 månader, då ska riksmötet ha dubbelt så många deltagare som i år.

Min vision, det är att KDU ska vara en bred och livfull ungdomsrörelse som känner sig hemma på såväl Livets ords gudstjänster i Uppsala som på stadshotellet i Säffle och runt Stureplan i Stockholm. Ett förbund som känner sig bekvämt med att publicera artiklar i både Dagen och i Dagens industri.

Min vision, det är att KDU ska vara ett förbund som även fortsättningsvis driver en genomtänkt, tydlig, och stringent borgerlig politisk linje. Ett förbund som står upp för människors frihet att forma sitt eget liv efter de förutsättningar hon har, men som samtidigt betonar betydelsen av att vi alla tar vårt personliga ansvar. Ett förbund som klargör hur oerhört viktigt det civila samhället och de små gemenskaperna är för att vi ska kunna bygga ett stabilt och tryggt samhälle. Ett förbund som säger att flit alltid måste löna sig eftersom allt annat innebär ett stort svek mot de människor som vill röra sig i samhället.

Jag vill att KDU ska vara framtidens politiska ungdomsförbund, och nu börjar resan dit. Jag tar mer än gärna på mig att leda oss på färden, om vi tillsammans kan knyta oss samman och arbeta hårt. Det kommer att bli ett högt tempo, det garanterar jag er. Men jag lovar samtidigt två saker. För det första: att vi kommer att bli ännu stoltare kristdemokrater. Och för det andra: att det kommer bli helt sjukt roligt. Tack för att ni lyssnat! Nu kör vi!