Avslutningstal: Mitt hjärta är blått!

Här är mitt avslutningstal som KDU-ordförande, hållet vid förbundets riksmöte på Öckerö den 9 maj.

Förbundsvänner,

Det är härligt att åter samlas till riksmöte med Sveriges bästa och borgerligaste ungdomsförbund. Det har redan gått ett år sedan riksmötet på Ekerö. Vad kan då vara mer passande än att följa upp detta med att nu träffas på en ö, på andra sidan av Sverige.

Ja, vi har ju valt att hålla vårt 48:e riksmöte här på vackra Öckerö den här Kristi himmelfärdshelgen. Och det är en lämplig plats för KDU att hålla riksmötet på.

Öckerö är landets nionde bästa kommun att bo i, enligt tidningen Fokus. Och förra året utsågs Öckerö till landets allra tryggaste kommun. Så mina vänner, ni kan känna er trygga ikväll när ni går och lägger er i sovsalarna.

Läs mer

Annonser

Talet om ”vithet” fördummar debatten

De senaste månaderna har begreppet ”vithet” blivit allt vanligare i den svenska samhällsdebatten. Senast var det SSU som släppte en rapport med titeln ”Fyra nyanser av vitt”. Författarna menade där att rapporten normkritiskt analyserar Socialdemokraterna ”… samt synliggör den överrepresentationen av vithet som finns i de flesta socialdemokratiska led”.

Det står naturligtvis SSU fritt att betrakta sitt moderparti utifrån vilket perspektiv de vill. Men utgångspunkten för deras analys visar på en obehaglig människosyn. Att överhuvudtaget fästa någon som helst vikt vid en persons, eller en grupp människors, hudfärg är aldrig acceptabelt. Detta sätt att betrakta omvärlden vänder vi unga kristdemokrater oss kraftigt emot. Det är inte okej att värdera människor utifrån vare sig utseende eller bakgrund, oavsett vad syftet eller sammanhanget är.

Diskussionen kring ”vithet” blottlägger dock något djupare. Den belyser frågor om hur vi ser på våra medmänniskor och vilka premisser som den offentliga debatten ska utgå ifrån. Att primärt tillskriva grupper av människor vissa egenskaper, beroende av kön, etnicitet, hudfärg eller religiös tillhörighet är själva grunden i vad som brukar kallas identitetspolitik. Samhället förstås här utifrån dessa kollektiva och, mer eller mindre påtvingade, identiteter. Att blanda in dessa aspekter blir då också ett viktigt inslag i det politiska samtalet.

Resultaten blir ett debattklimat där idéer och värderingar får stå tillbaka. Istället hamnar fokus på debattörernas bakgrund och föreställda egenskaper. Den centrala frågan blir inte vad du tycker, utan vem du är. Detta är en mycket oroande utveckling!

Ett annat exempel på när identitetspolitiken gör sig påmind är jämställdhetsdebatten. Många är de feminister och genusvetare som anser sig ha tolkningsföreträde och vet vad som är bäst för både kvinnor och män. Inget större utrymme för personliga val eller olikheter ges – kvinnor och män har så gott som alltid olika intressen som står emot varandra.

För ett par år sedan lanserade KDU kampanjen ”We Can Do It! – utan kvotering”. Tanken med den var att visa på hur verklig jämställdhet uppnås. Detta sker inte genom att kvinnor eller män kvoteras in i olika sammanhang i samhället, vare sig det handlar om utbildningsplatser, företagsledningar eller i föräldraförsäkringen. Detta gynnar inte någon. Istället bör debatten handla om hur vi skapar en utbildning i världsklass, bättre företagsklimat och mer valfrihet för familjer. Alla människor måste helt enkelt ges möjlighet att växa utifrån sina förutsättningar, oavsett var i livet man befinner sig eller vem man är.

Visst finns det många problem i samhället och förutsättningar som hindrar enskilda personer från att förverkliga sina livsdrömmar. Men dessa problem löses inte genom att människor buntas ihop i grupper och pressas in i olika fack. Detta fördummar snarare debatten och förvärrar de problem som finns. Vi unga kristdemokrater vill istället vara med och skapa ett samhälle där alla människor ges chansen att utvecklas.

Politik och samhällsfrågor ska diskuteras utifrån idéer och värderingar, inte utifrån vem som deltar i diskussionen. Att ens tanken om att graden av ”vithet” är ett relevant sätt att analysera samhället existerar år 2013 är djupt oroande. Människans inneboende värde borde istället vara den självklara utgångspunkten för debatten. Vi kan bara hoppas att även SSU snart kommer till denna insikt.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Texten är även publicerad på Newsmill och i nättidningen Liv & Rätt.

Ny KDU-kampanj: Mitt hjärta är blått!

För några veckor sedan återvände mängder av svenska ungdomar till skolan. I samband med det drog också vi unga kristdemokrater på allvar igång höstens kampanjarbete. Under de kommande månaderna kommer vi att möta unga människor – över hela landet – i deras vardag.

Det är alltid roligt och upplyftande att träffa nya ungdomar. De flesta har en stark tro på framtiden. För Sverige är ett bra land att leva i. Vi är ett rikt och modernt land, korruptionen är låg, vården är tillgänglig för alla och våra barn och unga har möjlighet att gå i skolan utan kostnad.

Vid våra möten med Sveriges unga blir det dock också tydligt att vi står inför stora utmaningar i framtiden. Arbetslösheten, bostadsbristen och de allt sämre resultaten i skolan är några av de som ofta nämns. Men vi står också inför utmaningar på ett djupare plan.

Många människor mår nämligen dåligt. Familjer splittras och ett stort antal personer lever i ensamhet. Missbruket av alkohol och droger är omfattande, vilket tyvärr leder till kriminalitet och utanförskap. Hemlösheten är utbredd i de större städerna och mobbning är på tok för vanligt förekommande i skolan. Dessa problem behöver vi få bukt med, men politiker kan inte lösa allt. Lika viktigt är hur vi beter oss mot varandra och att vi tar ansvar för våra medmänniskor och vår omgivning.

En av de viktigaste principer som vi unga kristdemokrater bygger vår politik på är att samhället ska präglas av mer gemenskap och mindre stat. Det långvariga socialdemokratiska maktinnehavet under 1900-talet har gjort att staten och politiken har en alltför framträdande roll i samhället medan mellanmänskliga relationer har trängts undan. Människor har helt enkelt fjärmats från varandra och resultatet har blivit ett kallare samhälle där ensamheten och vilsenheten breder ut sig. Detta i kombination med starka inslag av värderelativism inom såväl skolan som politiken och samhället i stort har gjort att många unga människor idag upplever en känsla av rotlöshet.

Det talas ofta om ungas psykiska ohälsa i den allmänna debatten. Detta är ett reellt problem och en av våra största framtidsutmaningar. Det är dock viktigt att detta inte reduceras till en medicinsk fråga. Den ökade psykiska ohälsan är ett tecken på att något inte står rätt till i samhället.

Dessa problem kan inte lösas genom enbart mer pengar till psykiatrin eller genom ytterligare en handlingsplan. Det går definitivt inte heller att likt Grön Ungdom (Sourze, 3/9) lägga skulden för utvecklingen på Alliansens politik och det fria näringslivet. Nej, vad som behövs är ett generellt värderingsskifte i Sverige! Vi unga kristdemokrater är övertygade om att mycket inspiration kan hämtas i den kristna värdegrunden. Vi måste helt enkelt bli bättre på att ta hand om varandra och behandla våra medmänniskor som vi själva vill bli behandlade.

Politiken kan skapa en del förutsättningar för detta. Familjer kan ges stöd och bättre möjligheter att hålla samman. Utrymme för mer tid med varandra kan skapas genom exempelvis sänkta skatter. Men ytterst är detta en fråga om hur vi väljer att prioritera i våra privatliv. Vill vi fortsätta att ensidigt ge företräde åt materiell tillväxt eller ska vi istället välja mer tid för varandra och gemenskap?

Solidariteten får dock inte stanna vid nationsgränserna. De senaste årtiondena har den ekonomiska utvecklingen i världen gått med en rasande fart. Miljontals människor har lyfts upp ur fattigdom. Trots detta lever ännu idag alltför många människor i absolut fattigdom. Den rika delen av världen har ett moraliskt ansvar att hjälpa våra medmänniskor, de som inte är lika lyckligt lottade som vi. Genom ett generöst och effektivt bistånd, mer frihandel samt spridandet av demokrati och frihet kan fler ges en värdig tillvaro och ett drägligt liv.

Det krävs nu ett värderingsskifte. Ett första steg är att diskussionen bara kommer igång och den kristna etiken kan här vara vägledande. Människan måste ses som en helhet med fysiska såväl som själsliga och andliga behov.

Vår politiska filosofi vilar på insikten om att allt inte går att mäta i pengar, utan att det finns saker som är större och viktigare. Vi blir inte lyckliga enbart av att få mer pengar eller saker, vi blir lyckligare av att ha människor runt omkring oss som vi älskar och blir älskade av.

Men vår värdegrund säger också att vi som människor är ofullkomliga och därför är det viktigt att de människor som vi lever i gemenskap med talar om för oss när vi gör fel. Men också uppmuntrar oss när vi gör rätt. Det är att bry sig om sin nästa och att behandla andra som vi själva vill bli behandlade. Det är att ta socialt ansvar och att sätta människovärdet i centrum.

Kristdemokratiska Ungdomsförbundet utgör en unik politisk rörelse i Sverige, som har en djupare syn på samhället och de gemensamma utmaningar vi står inför. Vi bygger vår politik på en stabil värdegrund och vi vill fortsätta vara en stark kraft bland Sveriges unga.

Därför lanserade vi inför skolstarten kampanjen ”Mitt hjärta är blått!”. Solidariteten börjar inte i riksdagen utan här och nu hos dig och mig!

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Ett alliansparti skulle hindra frihetlig politik

År 2006 kom att innebära ett paradigmskifte i svensk politik. Sedan Kristdemokraterna, Moderaterna, Folkpartiet och Centerpartiet tillsammans vann riksdagsvalet detta år har mycket hänt som gjort Sverige både bättre och mer frihetligt. Med jobbskatteavdragen lönar det sig i dag bättre att arbeta. En ny skollag har införts i syfte att bygga en skola med kunskap och ordning och reda i fokus. Det har blivit billigare att anställa unga. Valfriheten har ökat väsentligt inom välfärden och det statliga ägandet har minskat. Straffen på grova våldsbrott har höjts.

Borgerlighetens primära trumfkort inför valet 2006 stavades Allians för Sverige. Årtionden av trassliga försök till samarbeten de borgerliga partierna emellan hade växlats mot ett regeringsalternativ som plötsligt stod starkare än vänstersidans dito. Alliansen framstod som ett tryggare och mer intressant alternativ för väljarna, med en tydligare och mer relevant idé för framtidens samhälle. Det samarbete som i augusti 2004 lanserades genom en debattartikel i Dagens Nyheter är redan historiskt och har satt starka och tydliga avtryck på svensk politik.

I dag sprider sig dock en mindre smickrande bild av alliansen. En bild av trötthet och idélöshet. Det blir alltmer tydligt att det borgerliga samarbetet inte möter sina främsta framtidsutmaningar på det organisatoriska området, utan på det politiska.

Väljarna känner nämligen förtroende för att regeringskoalitionen kan styra och ta ansvar för Sverige. Vad som däremot saknas är visioner för framtiden. Och dessutom har Moderaterna i synnerhet, men också borgerligheten i allmänhet, de senaste åren tagit några rejäla kliv åt vänster på den politiska skalan.

Utifrån denna kontext har jag uppriktigt sagt svårt att förstå de resonemang kring, och den argumentation för, en sammanslagning av de borgerliga partierna till ”Allianspartiet” som Folkpartiets styrelseledamot Carl B. Hamilton förde fram i Expressen häromdagen (17/7). En sådan fusion skulle nämligen varken leda till en mer vital idédebatt inom borgerligheten eller till mer av frihetlig politik. Två goda ting som jag tror mig veta att den, i åtminstone ekonomisk-politiska sammanhang, högerinriktade Hamilton står bakom.

På huvudfrågan – om detta hade varit bra för svensk borgerlighet – är svaret alltså definitivt nej. Att alla goda krafter ska inordna sig i något Schlingmannskt sosse light-märkt ”superparti” gynnar nämligen inte några andra än de som vill fortsätta flytta mittpunkten i svensk politik åt vänster.

Vi unga kristdemokrater ser det i stället som viktigt att alliansens berättelse om det goda samhället inte slutar i det nuvarande förvaltandet av den socialdemokratiska välfärdsstaten. För att undvika det behöver mer aktiva grepp tas för att på allvar driva samhället i en mer borgerlig riktning. Där ett tydligt ställningstagande för marknadsekonomi kombineras med en insikt om att samhällets viktigaste värden inte kan mätas i pengar. Där det finns ett egenvärde i att fortsätta sänka skatterna. Och där det är tydligt att samhället är något mycket större än enbart det offentliga.

Snart åtta år har gått sedan badtunnans år 2004 och mycket vatten har runnit under broarna sedan dess. De borgerliga partierna har bevisat att de kan samarbeta, medan Socialdemokraterna i stället gång på gång visat att de inte ens förmår att samarbeta sinsemellan internt. Än mindre med övriga oppositionspartier.

Så utveckla gärna allianssamarbetet. Men gör det på ett sätt och i en riktning som främjar visioner, idédebatt och politikutveckling. Vad som behövs är varken gemensamma valsedlar med alliansförtecken, någon tjock unison valplattform eller ett sammanslaget borgerligt ”superparti”. Borgerligheten skulle i stället må allra bäst av mer av profilering och intern debatt. Med detta som bakgrund är ett lösare men utvecklat samarbete att föredra framför ett djupare.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Texten har även publicerats i Expressen.

Mer gemenskap, mindre stat

KDU är Sveriges tredje största politiska ungdomsförbund. Vid årsskiftet 2011-2012 hade vi totalt drygt 4500 medlemmar, men vi strävar förstås ständigt efter att bli fler. Nu under sommaren besöker vi ett antal sommarfestivaler för att möta unga människor. Just den här veckan finns vi på plats i samband med Hönökonferensen.

Det är alltid roligt och upplyftande att träffa nya ungdomar. De flesta har en stark tro på framtiden. För Sverige är ett bra land att leva i. Vi är ett rikt och modernt land, korruptionen är låg, vården är tillgänglig för alla och våra barn och unga har möjlighet att gå i skolan utan kostnad.

Vid våra möten med Sveriges unga blir det dock också tydligt att vi står inför stora framtida utmaningar. Arbetslösheten, bostadsbristen och de allt sämre resultaten i skolan är några av de som ofta nämns. Men vi står också inför utmaningar på ett djupare plan.

Många människor mår nämligen dåligt. Familjer splittras och ett stort antal personer lever i ensamhet. Missbruket av alkohol och droger är omfattande, vilket tyvärr leder till kriminalitet och utanförskap. Hemlösheten är utbredd i de större städerna och mobbning är på tok för vanligt förekommande i skolan. Dessa problem behöver vi få bukt med, men politiker kan inte lösa allt. Lika viktigt är hur vi beter oss mot varandra och att vi tar ansvar för våra medmänniskor och vår omgivning.

En av de viktigaste principer som vi unga kristdemokrater bygger vår politik på är att samhället ska präglas av mer gemenskap och mindre stat. Det långvariga socialdemokratiska maktinnehavet under 1900-talet har gjort att staten och politiken har en alltför framträdande roll i samhället medan mellanmänskliga relationer har trängts undan. Människor har helt enkelt fjärmats från varandra och resultatet har blivit ett kallare samhälle där ensamheten och vilsenheten breder ut sig. Detta, i kombination med starka inslag av värderelativism inom såväl skolan som politiken och samhället i stort, har gjort att många unga människor i dag upplever en känsla av rotlöshet.

Det talas ofta om ungas psykiska ohälsa i den allmänna debatten. Detta är ett reellt problem och en av våra största framtidsutmaningar. Det är dock viktigt att detta inte reduceras till en medicinsk fråga. Den ökade psykiska ohälsan är ett tecken på att något inte står rätt till i samhället.

Såväl liberaler som socialister försöker förklara dessa problem med betungande normer. Normer pekas ut som huvudanledningen bakom de ökade problemen. Kärnfamiljsnorm, heteronorm, könsnormer och brist på sekularisering uppges vara bovarna i dramat. Vi unga kristdemokrater vet att kriget mot normer är som att spruta bensin på elden, för unga mår dåligt på grund av brist på ett sammanhang, inte på grund av de existerande sammanhangens normer.

Dessa problem kan inte heller lösas genom enbart mer pengar till psykiatrin eller genom ytterligare en handlingsplan. Det som behövs är ett värderingsskifte i Sverige! Vi unga kristdemokrater är övertygade om att mycket inspiration kan hämtas i den kristna värdegrunden. Vi måste helt enkelt bli bättre på att ta hand om varandra och behandla våra medmänniskor som vi själva vill bli behandlade.

Politiken kan skapa en del förutsättningar för detta. Familjer kan ges stöd och bättre möjligheter att hålla samman. Utrymme för mer tid med varandra kan skapas genom exempelvis sänkta skatter. Men ytterst är detta en fråga om hur vi väljer att prioritera i våra privatliv. Vill vi fortsätta att ensidigt ge företräde åt materiell tillväxt eller ska vi i stället välja mer tid för varandra och gemenskap?

Dessa frågor kräver som sagt ett värderingsskifte. Ett första steg är att diskussionen bara kommer igång och den kristna etiken kan här vara vägledande. Människan måste ses som en helhet med fysiska såväl som själsliga och andliga behov.

Kristdemokratiska Ungdomsförbundet utgör en unik politisk rörelse i Sverige, som har en djupare syn på samhället och de gemensamma utmaningar vi står inför framöver. Vi bygger vår politik på kristna värderingar och vi vill fortsätta vara en stark kraft bland Sveriges unga!

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Texten har även publicerats i Dagen.

Ung Allians om Alliansens framtid

Alliansen förändrade svensk politik år 2006 när M, FP, C och KD i en gemensam ansträngning lyckades bryta Socialdemokraternas långa maktinnehav och bilda regering. Våra respektive partier visade både för varandra och för hela svenska folket att det fanns en stark vilja att förändra Sverige till ett friare och öppnare land, och att samarbete var vägen framåt.

Idag, åtta år efter att Alliansen bildades 2004, är det hög tid att fundera på vad som är nästa steg. En gemensam vilja finns fortfarande att förbättra Sverige och det är alltjämt vår övertygelse att Alliansen är nyckeln för fortsatt framgång i detta arbete. Men om Alliansen vill fortsätta utvecklas ska det inte i huvudsak ske organisatoriskt, utan politiskt. Det är genom framåtsyftande politiska reformer som Alliansen kan fortsätta leva även i nästa mandatperiod.

Vi i Alliansens ungdomsförbund ser ett par områden som högprioriterade för att nå detta mål: jobben, bostadsmarknaden och miljöpolitiken.

Det första och viktigaste är att minska utanförskapet, inte minst bland unga. Ungdomsarbetslösheten är med alla mått mätt för hög och Alliansen måste våga utmana såväl LO som Socialdemokraterna för att komma till rätta med problemen. Alltför länge har regeringen tolererat en diskriminering av unga på arbetsmarknaden av rädsla för att ta en strid med fackföreningsrörelsen. Nu är det dags att ändra på det. Turordningsreglerna måste avskaffas, eller åtminstone omformas med hänsyn tagen till kompetens och inte antalet arbetade år. Arbetsförmedlingen bör konkurrensutsättas samtidigt som det blir än mer lönsamt att arbeta och billigare att anställa. Här har fackföreningensrörelsen en stor roll att spela om den skulle vilja. Är man villig att jobba även för att de utan arbete får sysselsättning?

Bostadspolitiken i Sverige är en rest från ett socialdemokratiskt 1900-tal och det är mycket olyckligt att Alliansen inte gjort mer här. Bostadsmarknaden bör avregleras så att vi får en i praktiken fungerande marknad. Det måste bli lättare att hyra ut hela eller delar av sin bostad och byggreglerna behöver förenklas och göras enhetliga så att fler bostäder kan byggas. Överklaganden som fördröjer byggande i åratal kan inte accepteras, det är en kostnad som de boende i slutändan får betala. Det behövs även en fri hyressättning, där bostadens läge och värde bättre speglas. Då skapas incitament för byggande av annat än dyra bostadsrätter. Dagens modell, som Hyresgästföreningen kämpar för, gynnar insiders på bostadsmarknaden och hindrar nybyggnation samt stänger ute ungdomar från bostadsmarknaden. Bostadspolitikens problem liknar arbetsmarknadspolitikens; den gynnar de redan priviligerade men stänger ute stora grupper av människor.

Miljöpolitiken måste utvecklas så att Sverige kan agera föredöme för andra länder. Med en gemensam vilja om att vårt land redan år 2030 ska klara sig med enbart förnyelsebar energi är det möjligt. Det är ett aggressivt och stort kliv framåt, som kräver att vi gemensamt, både nationellt och inom EU, tar strid för enhetliga och teknikneutrala utsläppsskatter istället för ineffektiv punktbeskattning av enskilda produkter. Det behövs även betydligt större satsningar på klimatneutral teknik. Det ska dock inte ske genom subventioner, utan med en välfungerande grundforskning som gör att Sverige kan bli ledande på forskning i grön teknik.

Alliansens partisekreterare kommer idag på ett seminarium i Almedalen att diskutera hur samarbetet våra partier emellan kan fördjupas. Vi som representerar Alliansens fyra ungdomsförbund har följande uppmaning inför denna diskussion: Alliansen kan bara utvecklas genom en utveckling av den gemensamma politiken. Det är dags att Alliansen går samman i de ovan nämnda frågorna och vågar ta de obekväma strider med oppositionen som är absolut nödvändiga för att säkra Sveriges framtida utveckling.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Erik Bengtzboe
Förbundsordförande Muf

Hanna Wagenius
Förbundsordförande CUF

Adam Cwejman
Förbundsordförande Luf

Texten har även publicerats i Folkbladet och på SVT:s debattsida.

Jantelagen existerar och måste bekämpas

Du ska inte tro att du är något. Det är andemeningen i Jantelagen, som socialdemokratin under decennier försökt göra politik av. Resultatet har blivit att människor har hållits tillbaka – flit och hårt arbete har inte uppmuntrats tillräckligt.

Ovanstående trodde jag var något de flesta i den svenska borgerligheten kunde skriva under på. Åtminstone fram till i söndags då Per Schlingmann deklarerade i Expressen att hela Jantelagen är en myt. Men inte bara det, utan också att Jantelagen inte är något annat än en borgerlig nidbild.

Som ofta när Nya Moderaterna uttalar sig skrivs debattartiklar helt utan politiska förslag, utan kritik mot oppositionen och utan utpekad politisk färdriktning. Den här gången går det dock ändå att uttyda vad den moderate chefsstrategen egentligen vill. Dessvärre handlar det om att slå undan grunden för borgerlighetens strävan efter att förändra det samhällssystem som i decennier byggts av socialdemokrater.

Jante har under lång tid fått bära hundhuvudet för hela den socialdemokratiska fördelningspolitiken. Socialdemokratins politiska doktrin har, i vart fall under hela efterkrigstiden, varit missunnsamhetens dogm. Den maniska jakten på att utrota skillnader mellan människor kan inte ses i något annat ljus. Två som har det dåligt är bättre än en som har det dåligt och en som har det bra. Borgerligheten har försökt förstå varför denna politik varit så framgångsrik genom att underblåsa föreställningen om Jantelagen som ett dominerande svenskt karaktärsdrag som måste bekämpas. Jante har kort sagt varit en bekväm förklaring till varför sossarna vinner val.

Och visst är det så att borgerligheten genom denna förklaringsmodell ibland utmålat Jante på ett lite väl ensidigt sätt. Men att dra slutsatsen att Jante över huvudtaget inte skulle finnas är ett klart felsteg. Jantelagen formulerades förvisso av en dansk författare, men säger ändå mycket om den svenska mentaliteten och är definitivt inte en myt. En viss social passivitet och en inte helt sund avundsjuka, är något de flesta ser i svenskarna och deras sätt att vara. I vart fall vid en jämförelse med andra länders befolkningar.

Men det finns också karaktärsdrag hos svenskarna som kan kopplas till Jantementaliteten, som de flesta av oss ser som positiva. Exempelvis att svenskar kommer i tid, har en generellt hög arbetsmoral, inte avbryter andra och inte ägnar sig åt onödigt skryt.

Men om missunnsamhetens Jante inte alls finns, som Per Schlingmann vill göra gällande. Varför avskaffar regeringen då inte värnskatten, som av flertalet utredare utmålats som en både självfinansierad och tillväxtfrämjande reform? Varför tar alliansen då inte bara bort de orättvisa turordningsreglerna i las, som effektivt sätter godtycke framför meriter och arbetsmoral? Varför motverkar staten aktivt de egenskaper och dygder som står för utveckling och framåtskridande?

Vi unga kristdemokrater kommer fortsätta att motverka Schlingmanns beskrivning av saker och tings tillstånd. Vi är övertygade om att behovet av att ”bekämpa klyftor” är ett kardinalfel i den politiska debatten. Vi vet att det är först när vi slutar mäta framgång i små skillnader som vi kan komma någonstans. Vi vet också att enskilda människors förmåga att forma sina egna liv, efter sina egna förutsättningar, försvåras av den gällande svenska politiska diskursen. Och vi drivs av en vilja att göra något åt detta.

Detta, Per Schlingmann, handlar inte om en falsk bild av Jante, det handlar om en sann bild av vad som är och bör vara det borgerliga uppdraget!

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Texten har även publicerats i Expressen.

Borgerligheten bör arbeta för att göra staten mindre

Den moderate chefsstrategen Per Schlingmann skriver på Newsmill (7/6) en kanske inte så förvånande men ändå väldigt oroande debattartikel. Han blottar några av de aspekter som Nya Moderaterna 2.0 kan komma att innebära om ytterligare en radikal förnyelse av partiet tillåts äga rum. Det är en farlig förnyelse. För vad finns egentligen kvar av poängen med borgerligt regeringsinnehav om det efter två mandatperioder fortfarande handlar om att i så stor utsträckning som möjligt anpassa sig efter de rödgröna problemformuleringarna?

Det finns mycket att invända mot Per Schlingmanns argumentation. Att han sätter likhetstecken mellan en stark och en stor stat är det kanske allra mest häpnadsväckande. Schlingmann har rätt i att staten i sig inte skall ses som en fiende. Staten är nödvändig och dess existens är självskriven. Problemet med den moderate chefsstrategens resonemang är att han utifrån insikten att staten inte är elak verkar dra slutsatsen ”ju mer desto bättre”, när konklusionen istället borde vara att ”lagoma korvar är bäst”.

I takt med att staten växer devalveras nämligen också innebörden av ett statligt beslut eller en statlig befattning. Den respekt som borde finnas för statliga institutioner blir kort sagt svår att upprätthålla i ett land där man tappat räkningen över antalet statliga myndigheter. Tiden då myndigheterna med stolthet lät prägla in ”tillhör statsverket” på sin kontorsutrustning känns idag väldigt avlägsen.

För oss unga kristdemokrater är en stark stat detsamma som en stat som faktiskt lägger sitt huvudsakliga fokus på sina huvuduppgifter: att försvara rikets gränser, skydda medborgarnas frihet och upprätthålla lag och ordning. Det innebär inte att staten enbart skall syssla med dessa saker. Men fokus måste ligga där och kontrollmekanismer och synpunktsbyråkrati sakta men säkert dras tillbaka från de delar av samhället som klarar sig bra utan statlig inblandning. Sverige har fortfarande en helt unikt stor stat, sett både historiskt och internationellt, och det är ett faktum som inte får tillåtas försvinna ur den här diskussionen.

Per Schlingmann menar vidare att vi har den stora staten att tacka för den vida beryktade svenska individualismen. Men vad är det för individualism den stora staten bidragit till och som vi förväntas hylla? Det är en statsindividualism som inte handlar om starka fria personer, utan istället om att enskilda människor ska klippa banden till de naturliga civilsamhälleliga institutioner de i normala fall ingår i.

Schlingmanns individualism handlar nämligen om mindre av familj, mindre av vänner och mindre av föreningsliv. Kvar finns den enskilde individen, enorma transfereringssystem och den stora staten. Det är den individualism som Schlingmann talar sig varm för, och det är också motståndet till den typen av individualism som konstituerar en stor del av grunden till mitt politiska engagemang.

Den stora staten är i Per Schlingmanns värld endast problematisk för att den tar stora skattemedel i anspråk. Men så länge staten är så pass stor som den de facto är, måste den borgerliga grundinställningen vara att statliga nedskärningar i sig har ett egenvärde. Borgerlighetens agenda måste bygga på insikten om att den stora staten alltid vuxit på bekostnad av civilsamhället och den enskilda människans självbestämmande. Behovet av en mindre stat får därför aldrig reduceras till att enbart vara en logisk följd av sänkta skatter!

Vi unga kristdemokrater är borgerliga. Vi menar att det finns ett egenvärde i såväl sänkta skatter som i minskade statliga utgifter. Den svenska staten är nämligen inte i första hand stark. Den är framför allt stor, på tok för stor. Det finns ett väldigt tydligt samband mellan statens storlek å ena sidan och människors, familjers och civilsamhällets frihet å andra sidan. Därför måste det vara en självklar målsättning för den svenska borgerligheten att fortsätta arbetet för en mindre offentlig sektor!

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Riksmötestal 2012: ”Vi är framtidens svenska höger”

Linjetal hållet vid KDU:s riksmöte på Ekerö den 17-20 maj 2012:

Vänner, unga kristdemokrater, frihetskämpar, politikens gränsvakter, framtidens svenska höger,

För sex år sedan deltog jag på mitt första riksmöte, just här i Erskinesalen på Ekerö. Det var bara några månader efter det att jag själv blivit medlem i KDU och allting kändes förstås väldigt, väldigt stort. Även om jag redan hunnit fylla 20 år och var inne på mitt andra år som handelsstudent, så var jag oerhört imponerad av de unga ombudens stora politiska kunnande och retoriska färdigheter.

Det var fascinerande att se hur så många ungdomar, precis när våren börjat tränga sig på, valde att avstå från en ledig helg hemma för att istället sitta i en förhandlingssal – i princip helt utan fönster och ljus utifrån – och diskutera huruvida ordensväsendet skulle återinrättas eller inte och om man skulle tillåtas ha kostym på riksmötesfesten…

Då hette de allra mest passionerade debattörerna Marcus Jonsson, Julia Forssmed och Daniel Sturesson. Idag är ingen av dem här. Istället är det Andreas Brager, Elin Enes och alla ni andra som vrider och vänder på argumenten under debattsessionerna, och tar en kaffe eller Fanta i riksmötes-kiosken däremellan.

Och just detta är något av det mest fantastiska och fascinerande med ungdomsorganisationer, som KDU. Att det ständigt fylls på med nya hungriga och debattlystna unga personer som suktar efter att utvecklas. Men inte bara det. Ni är också villiga att ge av er fritid – ja, av era liv – för det som ni tror på. För det som är er övertygelse om hur vi bygger ett bättre och godare samhälle.

Det är respekt! Och det är också den kanske främsta anledningen till att det är så fruktansvärt roligt att vara ordförande för det här förbundet. Stort tack för att jag får fortsätta vara det!

***

Vänner,

När vi senast hade riksmöte här på Ekerö var det alltså 2006. Det var maj 2006, med fyra månader kvar till riksdagsvalet som hölls denna höst. Det var ett annat Sverige än dagens. Då hade Sverige nämligen styrts av socialdemokrater under 61 av de senaste 70 åren. Vi levde i ett land där flumskolan var rådande. Där skatterna var de högsta i världen och där kärnkraftverk stängdes ned, trots att det enda alternativet var energi från smutsig tysk och polsk brunkol. Vi levde i ett Sverige som i många avseenden var sämre än idag.

Det ena av borgerlighetens primära trumfkort inför valet 2006 stavades ”Allians för Sverige”. Årtionden av trassliga försök till samarbeten de borgerliga partierna emellan hade växlats mot ett regeringsalternativ som plötsligt stod starkare än vänstersidans. Alliansen framstod som ett tryggare och mer intressant alternativ för väljarna, med en tydligare och mer relevant idé för framtidens samhälle. Det borgerliga samarbete som i augusti 2004 lanserades genom en debattartikel i Dagens Nyheter är redan historiskt och har satt starka och tydliga avtryck på det svenska samhället.

Det andra ess som borgerligheten då hade i skjortärmen var arbetslinjen. Genom jobbskatteavdrag skulle skatten för de som arbetade stegvis sänkas, liksom bidragen till de som inte jobbade. Det skulle helt enkelt löna sig bättre att arbeta. Det var bra, och det var en argumentation som tilltalade Sveriges plikttrogna mittenväljare.

Det blev också succé! Sedan Kristdemokraterna, Moderaterna, Folkpartiet och Centerpartiet tillsammans vann riksdagsvalet och tog över regeringsmakten har mycket hänt som gjort Sverige både bättre och mer frihetligt. Utöver arbetslinjen har en ny skollag införts i syfte att bygga en skola med kunskap och ordning och reda i fokus. Det har blivit billigare att anställa unga. Valfriheten har ökat väsentligt inom välfärden och det statliga ägandet har minskat. Straffen på grova våldsbrott har höjts. Och med hjälp av skatteavdrag för hushållsnära tjänster har vi inte bara fått fler vita jobb, utan tusentals familjer har också fått större möjligheter att spendera mer tid på det de allra helst vill göra.

Då vi sedan gick till val tillsammans igen, år 2010, hade världen drabbats av finanskrisen. De ekonomiska svallvågorna gick höga, banker föll och stora budgetunderskott spreds över världen. I denna tid stod Sverige starkt och i valrörelsen blev ”stabila statsfinanser” borgerlighetens nya ledord. Tillsammans med våra allianskollegor lyckades vi vinna valet på nytt.

***

Arbetslinje, jobbskatteavdrag och budgetbalans är därför uttryck som väljarna starkt förknippar med alliansregeringen idag. Det är förstås bra. Men om vi stannar där, kommer vi varken att vinna valen 2014 eller fortsätta göra Sverige friare.

När vi går till val nästa gång kommer Alliansen att ha suttit vid makten i åtta år. Det är den längsta sammanhängande period som så har skett i det moderna Sverige. Vi har med andra ord en historisk chans att föra vårt land i en tydligt mer borgerlig och frihetlig riktning. Men denna möjlighet riskerar att gå förlorad då regeringen i alltför hög grad fokuserar på att förvalta välfärdsstaten, i stället för att utveckla nya möjligheter för människorna, civilsamhället och näringslivet att växa.

Med anledning av detta är det idag många som anklagar regeringen för att vara idélös. Och visst ligger det mycket i det. Det största hotet mot borgerligheten idag är nämligen inte den splittrade vänsteroppositionen, som med Stefan Löfven i spetsen stiger i opinionsundersökningarna. Det största hotet utgörs av borgerligheten själv. Och om vi inte lyckas få fart på den interna idédebatten så ligger vi tyvärr illa till.

***

Jag har vid några tillfällen under det senaste året efterfrågat en svensk motsvarighet till den amerikanska Tea Party-rörelsen, ni vet den borgerliga gräsrotsrörelse där borta i USA som förenas av sitt motstånd mot statliga stödpaket till bankerna och kraftiga utbyggnader av den offentliga sektorn.

Med det menar jag att det hade varit nyttigt med en utomparlamentarisk oppositionsrörelse också i Sverige, som kunde granska och kritisera regeringen från ett borgerligt perspektiv. En sådan rörelse hade varit vital för just den borgerliga idédebatten och för att tvinga regeringen att ständigt stå på tå. Men också för att förhindra att mittpunkten i svensk politik flyttas åt vänster.

Omdanandet av Moderaterna till Nya Moderaterna, och bildandet av Alliansen har, som jag påtalade inledningsvis, inneburit mycket gott för svensk borgerlighet. Men det har också, ställt bortom varje tvivel, medfört att såväl spänstigheten som frihetssträvan i svensk politik har försvagats.

I avsaknaden av en svensk Tea Party-rörelse, en ohelig allians av liberaler och konservativa, fyller de borgerliga ungdomsförbunden väldigt viktiga roller. Det är vi som ska förse våra moderpartier med framtidens ledare, framtidens idéer och framtidens politik. Det är ett stort ansvar och en viktig uppgift. Men självklart ska vi ta oss an den och göra vårt yttersta för att komma med relevanta bidrag!

Och vi som kristdemokrater har väldigt mycket att komma med på det idépolitiska området. Vi tillför ett unikt perspektiv i svensk politik.

***

Vänner,

För några veckor sedan var jag inbjuden som talare till Liberala ungdomsförbundets stora vårutbildning i Stockholm. Jag hade fått en väldigt konkret uppgift – nämligen att kritisera liberalismen. Ett i sammanhanget kanske inte så tacksamt uppdrag.

Ju mer jag tänkte på det här, desto tydligare blev det dock för mig hur och varför kristdemokratin och liberalismen skiljer sig åt. Så jag satte ihop några slides och tog glatt bussen ut till Nacka för att totalsåga såväl deras människosyn som seras syn på frihet och det mesta däremellan. Självklart delar vi en hel del sakpolitiska åsikter med liberalerna, men när det kommer till de grundläggande värderingarna så skiljer sig liberalismen och kristdemokratin väldigt mycket åt.

Efter att jag, utan uppehåll, kört mina 45 minuter så kan jag säga att skogen av luf:arnas händer i luften hade fått den mest passionerade lärare att bli avundsjuk. Och de twittrade också flitigt. Jag minns särskilt en tweet.

”Man måste erkänna att @aronmodig är ganska cool som ställer sig inför 75 st liberaler och trashar liberalismen totalt.”

Och det är sant. Jag trashade liberalismen då, och jag gör det gärna igen. För jag är helt övertygad om att det är kristdemokratin som utgör grunden för framtidens borgerlighet. Inte liberalismen.

***

Vänner,

Det finns många anledningar till det.

För det första handlar det om de värderingar som ligger till grund för vår politik. Den kristdemokratiska värdegrunden är någonting fantastiskt och väldigt djupt. Den säger mycket om människans natur, om att vi har såväl materiella och själsliga som andliga behov.

Vår politiska filosofi vilar på insikten om att allt inte går att mäta i pengar, utan att det finns saker som är större och viktigare. Vi blir inte lyckliga enbart av att få mer pengar eller saker, vi blir lyckligare av att ha människor runt omkring oss som vi älskar och blir älskade av.

Men vår värdegrund säger också att vi som människor är ofullkomliga och därför är det viktigt att de människor som vi lever i gemenskap med talar om för oss när vi gör fel. Men också uppmuntrar oss när vi gör rätt. Det är att bry sig om sin nästa och att behandla andra som vi själva vill bli behandlade. Det är för mig att ta socialt ansvar och att sätta människovärdet i centrum.

Som en logisk konsekvens av att vi är ofullkomliga kan vi välja mellan rätt och fel. Vi är utrustade med ett förnuft som vi alla kan använda bara vi ges rätt förutsättningar för det. På så sätt växer vi som människor och blir våra bästa jag.

Och det är det som är min roll som politiker. Att se till att skapa förutsättningar för alla människor, i och utanför Sverige, att växa och bli sina bästa jag. Kort sagt, att skaffa sig ett liv!

***

För det andra handlar det om synen på frihet. Vi måste ständigt och konsekvent driva opinion för ett successivt ökande av friheten i samhället, för den enskilda människan och för familjerna. Det handlar då om att argumentera för fortsatta skattesänkningar – eftersom det ger människor större inflytande över sina egna liv – men också om att ytterligare driva på för ökad valfrihet inom välfärden. Människor är olika och var och en måste i största möjliga mån få möjlighet att leva sitt liv som man vill.

Just detta kan nog de flesta alliansanhängare ställa upp på. Men vi kristdemokrater skiljer ut oss på så sätt att vi vågar stå upp för friheten även om det exempelvis visar sig att den leder till att män och kvinnor göra olika livsval. Ja, vi står också upp för deras rätt att välja, även om Folkpartiet tycker att de väljer fel. Som en konsekvens av detta är vi det enda politiska alternativet för familjer som själva vill välja hur de ska forma sina liv och sin vardag.

***

Då vi talar om frihet är det dock ofrånkomligt att också lägga till dess parhäst – det personliga ansvarstagandet. Det vill säga det ansvar vi alla har för oss själva och våra handlingar men också för våra medmänniskor och vår omgivning.

Detta kan låta självklart. Men som inte minst David Lega påpekade under sitt anförande här igår har Sverige en historia som bygger på allt annat än på principen om det personliga ansvarstagandet. Istället har alla möjliga yttre förklaringsmodeller använts för att urskulda att människor misslyckas. Det har handlat om dålig ekonomi, dålig barndom, att man bott i hyresrätt. Kort och gott, det har i för stor utsträckning varit ”samhället” som fått ta ansvaret för att enskilda människor halkat in på villospår i livet.

Det som ligger bakom detta sätt att se på ansvar är att vi under för lång tid vaggats in i en falsk trygghet om att det alltid finns någon annan som löser våra problem, oavsett om det rör sig om ekonomiska, sociala eller familjerelaterade frågor. Det offentliga har helt enkelt alltid funnits där, med sin ambition att lösa alla möjliga problem och frågor, och därigenom undergrävt just ansvarstagandet och moralen hos människorna.

I ett klassiskt experiment av amerikanska forskare lät man barn sitta ensamma i ett rum med en chokladkaka. Om barnet inte åt av chokladen så fördubblades den efter en timme. Vissa barn åt chokladen direkt, andra väntade tills de hade samlat på sig stora mängder choklad. Allt eftersom barnen växte upp visade det sig att de barn som kunnat vänta utan att äta upp chokladen klarade sig bättre i skolan, mer sällan gick arbetslösa och genomgick färre skilsmässor.

Som politisk kraft måste vi undvika att ge väljarna chokladkakor i utbyte mot röster. Som krisdemokrater måste vi sträva efter att rulla tillbaka det offentligas makt och inflytande till förmån för människors frihet och ansvarstagande. Som Ronald Reagan en gång sade (fritt översatt): ”De elva mest förskräckliga ord jag känner till är: ‘Jag kommer från staten, och jag är här för att hjälpa.’”

***

Vänner,

Vid sidan om betonandet av värderingar och synen på frihet och det personliga ansvarstagandet är gemenskapstanken en mycket central princip för oss kristdemokrater.

Det är ingen nyhet att vi är ensamma i svensk politik om att prata om familjen och det civila samhället som något positivt. Där andra politiska krafter ropar ”död åt familjen”, menar vi i stället att familjen ska stärkas och valfriheten för den utvecklas.

Starka och fungerande familjer skapar goda uppväxtvillkor för barn och unga. Ingen familj fungerar perfekt, men för de allra flesta skapar den en trygg punkt i livet.

Insikten om detta behov av gemenskap är en sak som skiljer ut oss kristdemokrater från individualistiska liberaler och kollektivistiska socialister. Vi vet att varken staten eller en hög ekonomisk tillväxt kan ersätta människors längtan efter gemenskap och barns behov av sina föräldrar.

Jag är fullt medveten om att detta sätt att resonera kan uppfattas som främmande för en del människor i Sverige. Det socialdemokratiska maktinnehavet – och det moderata övertagandet av dess idéer – har gjort att mycket av de naturliga gemenskaperna och det personliga ansvarstagandet har eroderat i vårt samhälle.

I Sverige ägnade socialdemokratiska regeringar årtionden åt att försvaga det civila samhället. Staten, kommuner och landsting svällde. Det offentliga tog på sig allt mer av beslutanderätt, varpå staten och samhället tenderade att bli synonymer.

Detta har i sin tur vaggat in såväl politiker som andra människor i en falsk tro på att det offentliga kan lösa alla problem – att solidaritet människor emellan är överflödig. Det har varit förödande. Mellan stat- och individnivå behövs ett starkt civilsamhälle som ger frihet och mer gemenskap.

***

Det civila samhället, med allt det ideella arbete som utförs inom bland annat idrottsrörelsen, församlingar, välgörenhetsorganisationer och liknande, utgör en enormt betydelsefull del av Sverige.

Det är inte minst en väldigt viktig skola för många unga. Många är vi som i olika delar av civilsamhället övat upp vår sociala förmåga, fått uppleva känslan av kamratskap, fått pröva på hur man arbetar tillsammans i ett lag och lära oss betydelsen av ett gott uppförande mot våra medmänniskor.

Ett livskraftigt civilt samhälle bidrar helt enkelt till en gemensam etik och tydliga värderingar. Därför måste vi ständigt titta på hur vi kan förbättra förutsättningarna för det civila samhället.

***

Vänner,

Den femte ideologiska aspekt jag vill lyfta fram är vikten av att vi lyckas bryta det monopol som vänstern tycks ha tagit på begreppet rättvisa. För oss är inte rättvisa synonymt med att alla världens medborgare är precis likadana, precis lika bra på allting och har precis lika mycket pengar – oavsett prestation. För oss handlar rättvisa istället om att alla människor har möjlighet att påverka sin egen situation genom att det finns möjligheter till social rörlighet.

Vi kristdemokrater tillhör en bred internationell politisk strömning som bygger på principen om det lika, unika och okränkbara människovärdet. För oss är det en självklarhet att alla människor har en oåterkallelig rätt till ett drägligt liv.

Ingen ska behöva leva i fattigdom, och vi har en moralisk förpliktelse att visa solidaritet med svaga och utsatta. Men, med det sagt: samtidigt måste alla människor ges möjlighet att växa utifrån sina förutsättningar. Ingen ska tryckas ned i avundsjukans eller Jantelagens namn.

Som ung kristdemokrat ser jag det därför som en av de allra viktigaste samhälls­utmaningarna inför framtiden att bekämpa fattigdomen – inte att bekämpa rikedom. Därför ska vi exempelvis ha en skola och sjukvård i världsklass och som är tillgänglig för alla.

Men samtidigt måste flit och hårt arbete alltid löna sig, varför vi också behöver fortsätta sänka skatten på arbete, utbildning och företagande. Att bekämpa fattigdom och skapa ett välfärdssamhälle är bara möjligt om fler tillåts vara med och bidra till det gemensamma bästa genom eget arbete.

***

Vänner,

För mig handlar politik inte bara om sakfrågor och om dagsaktuella händelser, även om detta också naturligtvis är viktigt. För mig handlar politik i grunden om att på lång sikt skapa förutsättningar för ett gott samhälle. Detta gör vi inte om vi reducerar politiken till att bara handla om en blind och döv arbetslinje. Politiken måste utgå ifrån en helhetssyn på människan och ha sin förankring i en fast värdegrund.

Alla ungdomsförbund håller dock inte med om detta. I vintras gav Muf ett nyårslöfte till sina medlemmar. Jag citerar:

”Vi ser vår viktigaste uppgift som att vara en relevant röst för unga människor. Vi tror inte att vi gör detta genom att låta statskicket bli en prioriterad fråga. Inte heller gör vi detta genom att försöka göra anti-feminismen till vår viktigaste fråga. Vårt svar är istället att det handlar om jobb och skola.”

Jag citerar vidare:

”För vår del innebär detta färre grubblerier över vad döda gamla överklassgubbar från andra århundraden tyckte och tänkte – oavsett om de var poeter, filosofer eller författare.”

Man kanske kan ana vilka piken är riktad mot…

Oavsett vilket skrev vår egen Hugo (Fievet) en väldigt bra replik på detta i en artikel i Svensk Tidskrift, där han klargjorde sin och vår syn på vilka grundpremisser all politik ska utgå ifrån.

Han skrev:

”Vi unga kristdemokrater menar att all politik utgår ifrån värderingar och idéer. Vi sätter därför som nyårslöfte för 2012 att ha Sveriges mest vitala idédebatt inom borgerligheten i allmänhet och inom ungdomspolitiken i synnerhet. För ett trovärdigt och framsynt politiskt arbete krävs fördjupade kunskaper och kontinuerlig diskussion kring den egna ideologiska utgångspunkten.”

Precis så tycker jag att ett politiskt ungdomsförbund ska jobba. Utifrån våra grundvärderingar angriper vi samhällsproblem och skapar förutsättningar för människor i deras vardag. I längden duger det inte att bara fokusera på ett fåtal frågor som är dagsaktuella. Vi måste också veta vart vi kommer ifrån, varför vi tycker som vi gör och vart vi är på väg. Detta kan vi bara lyckas med om vi upprätthåller en levande idédebatt!

***

Så förbundsvänner,

Låt mig göra ett medskick till er alla:

Fortsätt läsa. Ja, läs mer än tidigare. Fortsätt förkovra er, även om det handlar om döda gamla överklassgubbar. Fortsätt att stå upp för, och applådera, de institutioner – monarkin inräknad – som ni ser som viktiga för att vi ska upprätthålla ett stabilt och gott samhälle.

Fortsätt att ta fajten med feminismen, eftersom det är en frihetsinskränkande ideologi! Fortsätt! För i det långa loppet kommer vi ingenstans – och vi hittar definitivt inga lösningar på några samhällsproblem – om vi inte står starkt och tryggt förankrade i vår egen idétradition. Glöm aldrig det!

***

Vänner,

Framtidens borgerliga beslutsfattare måste utgå ifrån insikten om att samhället är större än staten. Tal om tvångskvotering av föräldraförsäkringen måste ersättas med en politik som ger familjer mer makt över sin vardag.

Såväl skattebördan på vanliga löntagare som de höga marginalskatterna – straffskatten på utbildning, flit och hårt arbete – måste sänkas markant. Fler människor ska ges förutsättningar och möjlighet att ta ansvar för sin egen ekonomi och så få som möjligt ska vara beroende av bidragssystem av olika slag.

Företagande måste aktivt uppmuntras, det fria näringslivet skyddas och arbetsmarknaden göras mer flexibel med mindre lagstiftning. Ett starkare försvar ska garantera vår frihet och demokrati. Ett perspektivskifte till förmån för brottsoffret måste till inom rättspolitiken. Det civila samhället ska ges kraft att vårda de traditioner och institutioner som byggts upp i Sverige.

Men med ökad egenmakt följer också ansvar att visa solidaritet och medmänsklighet gentemot omgivningen. Gemenskapstanken är därför något som sträcker sig bortom både egocentrisk individualism och förtryckande kollektivism.

Ensidigt självförverkligande eller Jantelagstänkande har här ingen plats. Det har däremot insikten om att samhällets viktigaste värden inte kan mätas i pengar. De stavas istället frihet, ansvar, flit, gemenskap, medmänsklighet, förtroende och tillit.

Vi är en ny generation av unga borgerliga politiker, som avvisar både den socialliberala viljan att detaljstyra människors liv och den egoistiskt anstrukna nyliberala hållningen.

Vi är framtidens svenska höger, som istället talar om värdet av gemensamma och universella normer och värderingar som grund för samhället. Det är nämligen i den fasta värdegrunden som vi kan förena dåtid med nutid, och det är med utgångspunkt i den som vi ska forma vår framtid!

***

Vänner,

Låt mig avslutningsvis få påminna om ett par saker.

KDU är ett ungdomsförbund vars medlemsantal har vuxit de två senaste åren. Vi är fler deltagare på detta riksmöte än vad vi var när vi samlades i Eskilstuna för ett år sedan. Vi ser en väldigt glädjande utveckling, i termer av aktivitet och engagemang, på många håll i landet, inte minst i Norrland.

Vi är en aktiv, stark och skarp röst i både den idémässiga och den sakpolitiska debatten. Och för detta får vi också mycket beröm från ett stort antal borgerliga politiker, ledarsidor och opinionsbildare.

Våra före detta företrädare på nationell och distriktsnivå, flyttar fram sina positioner inom vårt moderparti Kristdemokraterna.

Vi för en diskussion på detta riksmöte, inte minst under torsdagskvällen, som inget annat ungdomsförbund är i närheten av vad gäller både djup och bredd. Det finns nämligen inget ungdomsförbund i Sverige som så tydligt står upp för sina grundläggande principer, värderingar och sin ideologi som KDU gör.

Trots detta ska vi naturligtvis inte vara nöjda. Men, vi har all anledning att vara stolta! Nu kämpar vi vidare och jobbar på inför valen 2014. Tack för att ni har lyssnat!

Samarbetet mår bäst av mer profilering

År 2006 kom att innebära att paradigmskifte i svensk politik. Sedan Kristdemokraterna, Moderaterna, Folkpartiet och Centerpartiet tillsammans vann riksdagsvalet detta år har mycket hänt som gjort Sverige både bättre och mer frihetligt. Med jobbskatteavdragen lönar det sig idag bättre att arbeta. En ny skollag har införts i syfte att bygga en skola med kunskap och ordning och reda i fokus. Det har blivit billigare att anställa unga. Valfriheten har ökat väsentligt inom välfärden och det statliga ägandet har minskat. Straffen på grova våldsbrott har höjts.

Borgerlighetens primära trumfkort inför valet 2006 stavades Allians för Sverige. Årtionden av trassliga försök till samarbeten de borgerliga partierna emellan hade växlats mot ett regeringsalternativ som plötsligt stod starkare än vänstersidans dito. Alliansen framstod helt enkelt som ett tryggare och mer intressant alternativ för väljarna, med en tydligare och mer relevant idé för framtidens samhälle. Det borgerliga samarbete som i augusti 2004 lanserades genom en debattartikel i Dagens Nyheter är redan historiskt och har satt starka och tydliga avtryck på det svenska samhället.

Häromdagen enades höga företrädare för de fyra borgerliga partierna om ytterligare en skrift, om än en inte lika nydanande sådan. I en Brännpunkts-artikel (8/4) lät allianspartiernas partisekreterare meddela att ”väljarna vill se ett utvecklat allianssamarbete” och hänvisade till en opinionsundersökning utförd av Skop som visade på att nio av tio borgerliga sympatisörer vill att allianssamarbetet ska fortsätta att utvecklas.

Gott så. Men ett utvecklat borgerligt samarbete behöver inte, och bör inte heller, innebära ett fördjupat samarbete. Alliansen möter nämligen inte sina främsta framtidsutmaningar på det organisatoriska området, utan på det politiska. Väljarna känner förtroende för att regeringskoalitionen kan styra och ta ansvar för Sverige. Något som däremot saknas är visioner för framtiden.

Det senare är problematiskt, för det är väldigt viktigt att Alliansens berättelse om det goda samhället inte slutar i förvaltandet av den socialdemokratiska välfärdsstaten. Men för att undvika det behöver mer aktiva grepp tas för att på allvar driva samhället i en mer borgerlig riktning, där ett tydligt ställningstagande för marknadsekonomi kombineras med en insikt om att samhällets viktigaste värden inte kan mätas i pengar. De stavas istället frihet, ansvar, flit, gemenskap, medmänsklighet, förtroende och tillit.

Snart åtta år har gått sedan badtunnans år 2004 och mycket vatten har runnit under broarna sedan dess. Den borgerliga fyrklövern ska även inför valet 2014 utgöra ett tydligt och trovärdigt regeringsalternativ. Men det politiska klimatet i dag är inte detsamma som det var då. De borgerliga partierna har visat att de kan hålla ihop, samarbeta och ta ansvar i regeringsställning. Huvudmotståndaren Socialdemokraterna, däremot, har gång på gång visat att de inte ens förmår att samarbeta sinsemellan internt, och än mindre med övriga oppositionspartier.

Så utveckla gärna allianssamarbetet. Men gör det på ett sätt och i en riktning som främjar visioner, idédebatt, och politikutveckling inom borgerligheten. Vad som behövs är varken gemensamma valsedlar med Alliansförtecken eller någon tjock unison valplattform. Det borgerliga samarbetet skulle istället må allra bäst av mer av profilering och intern borgerlig debatt.

Väljarna har förtroende för att KD, M, FP och C har såväl viljan som förmågan att fortsätta regera tillsammans efter valet 2014. Alliansen utgör dock inget mål i sig, utan är ett medel som underlättar det viktiga arbetet för ett Sverige byggt på mer av frihet och valfrihet. För att maximera genomslaget för borgerliga värderingar är ett lösare samarbete att föredra framför ett djupare.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Texten har även publicerats på Svenska Dagbladets debattsida.