Så kan vi få bättre tillgång till utbildning i världsklass

Enligt den ranking över världens bästa universitet som varje år presenteras av magasinet Times Higher Education finns 20 av världens 30 främsta lärosäten i USA. Endast fem ligger i Europa. Det högst rankade svenska lärosätet är Karolinska institutet, som hamnar på plats 42.

De allra mest högkvalitativa utbildningarna har samlats till ett fåtal av de mest utvecklade länderna, och kostnaden för att ta del av dem är vanligtvis mycket hög. Traditionellt har tillgången till utbildning i världsklass därför varit förunnat endast ett väldigt begränsat antal studenter.

Glädjande nog finns idag en trend som kan komma att förändra detta – nämligen en snabb vidareutveckling av konceptet med utbildning på distans.

Tidigare har distansutbildningar präglats av låg kvalitet och dålig kunskapsuppföljning. Men de senaste åren har ett antal sociala entreprenörer lyckats förändra detta, genom att fokusera på att erbjuda de främsta universitetens eftertraktade utbildningar på distans. Studenterna ges inte bara möjligheten att följa utbildningen genom att se videoinspelningar av föreläsningar och ta del av kursmaterialet online. De kan även få handledning och fysiskt avlägga tentamina.

Därmed blir det möjligt att till en förhållandevis låg kostnad läsa kurser vid elituniversitet som Harvard, och dessutom visa att man klarat studierna på samma meriter som de studenter som läser på plats. Den högre utbildningen görs tillgänglig för fler människor, som då får möjlighet att växa utifrån sina förutsättningar.

Förändringarna har också inneburit ett ökat intresse runtom i världen, bland både studenter och forskare. Washington Post rapporterade exempelvis nyligen att företaget Coursera, som grundades så sent som förra året av två forskare vid Stanford University, redan lockat till sig såväl stora summor riskkapital som 1,9 miljoner registrerade studenter. Coursera, som genom samarbeten med drygt 30 toppuniversitet världen över erbjuder onlinekurser för alla, är inte ensamma. Nyligen har också liknande initiativ som Udacity (också med koppling till Stanford) samt edX (med koppling till MIT, Harvard och Berkeley) lanserats.

Samhällsinnovationer som dessa kan skapa ett enormt mervärde i en allt mer kunskapsbaserad värld, i form av både materiella och immateriella värden. Ekonomisk tillväxt skapas och människor växer genom bildning och kunskap. Att kostnaden för traditionell utbildning idag är mycket hög och att tillgängligheten till de bästa kurserna vid de främsta universiteten är för låg gör att människor hålls tillbaka.

Att studenter ofta läser vid lärosäten där de fysiskt deltar i undervisningen gör samtidigt att fokusering och specialisering på snäva ämnen försvåras, trots att behoven av kunskap blir just mer specialiserade. Svenska universitet som KTH och Chalmers kan idag av naturliga skäl ha svårt att konkurrera med exempelvis Stanfords generella tekniska utbildningar.

Men genom att i större utsträckning fokusera på specialiserade kurser skulle också de svenska lärosätena kunna nå ut till tiotusentals – eller rentav miljoner – studenter världen över. Därmed skulle svenska universitet och högskolor bättre kunna slå sig fram i den knivskarpa internationella konkurrensen.

Den lägre kostnaden och möjligheten till specialisering är två anledningar till varför vi i Sverige ska bry oss om denna utveckling. Men det finns flera skäl. En ökad förekomst av distansutbildningar driver fram bättre teknisk kompetens hos såväl lärosäten som studenter – och medför rimligtvis att färdigheterna att hantera e-kommunikationsverktyg ökar.

Bättre distansutbildningar kan dessutom göra livet enklare för många människor, till exempel underlätta för de som har familj och barn samt för de som vill kombinera arbete och studier. Distansutbildningar skulle likaså kunna vara en mycket viktig tillgång för invånarna i mindre utvecklade länder, eftersom det kraftigt ökar möjligheterna att ta del av kvalificerade kunskaper.

Med anledning av detta har vi därför två uppmaningar till de som styr svensk utbildningspolitik, liksom till de som leder landets universitet och högskolor.

• För det första, låt den fria utbildningen för svenska studenter omfatta även distansutbildningar från lärosäten utomlands.
• För det andra, missa inte denna möjlighet att modernisera svensk högre utbildning och föra oss närmare den globala kunskapstoppen.

Så kan förutsättningarna för svenska universitet att tillhandahålla utbildning av världsklass stärkas. Så kan fler av våra studenter ges tillfälle att ta del av den allra bästa utbildningen från andra delar av världen.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Nima Sanandaji
Författare och debattör

Texten har även publicerats på SVT:s debattsida.

Kvantitativa mål fel utgångspunkt i diskussionen om den högre utbildningen

Att skola och högre utbildning är av mycket stor betydelse för ett lands framtid är nog de flesta överens om. Partier över hela den politiska skalan brukar kunna enas om att utbildning är något viktigt för både samhällsekonomin i stort och för enskilda personer. Den stärker Sveriges konkurrenskraft och förbättrar möjligheterna för människor att komma in på arbetsmarknaden. Men att tro att utbildning, oavsett form och innehåll, är lösningen på alla framtidens problem är naivt. Socialdemokraternas svar på i princip alla arbetsmarknadspolitiska frågor brukar stavas fler utbildningsplatser. Att fler människor ska vistas längre tid i utbildningssystemet har länge varit målet för socialdemokratisk utbildnings- och arbetsmarknadspolitik. Målet är att hälften av en årskull ska läsa vid högskola, enligt Ibrahim Baylan (GP 15/10).

Den typen av kvantitativa mål är dock helt fel ingångsvinkel för diskussionen kring den högre utbildningens roll i samhället. Att på förhand bestämma hur många personer som ska studera vid universitet och högskolor är att överordna kvantiteten studenter själva utbildningens innehåll. Vi ser också hur decennier av socialdemokratisk högskolepolitik kraftigt försämrat kvaliteten och urholkat utbildningarna och forskningen. Både brist på arbetsmarknadsanknytning och ett kunskapsunderskott blir resultatet. Arbetslösheten bland akademiker växer samtidigt som studenterna lägger ner allt mindre tid på sina studier och lär sig mindre. Enligt högskoleverket (2007:20R) säger heltidsstuderande att de i snitt lägger ned mellan 21 och 25 timmar på sina studier totalt under en vanlig vecka. Detta är ingen acceptabel utveckling!

För att få bukt med problemen måste vi börja med att ställa oss frågan vad den högre utbildningen egentligen är till för? Vi unga kristdemokrater menar att det här finns två grundläggande mål som i dag kommer i konflikt med varandra. Framtidens utmaning ligger i att lyckas förena dessa.

För det första ska utbildningen syfta till att rusta människor för arbetsmarknaden och stärka Sveriges konkurrenskraft. En välutbildad befolkning är en förutsättning för att vi ska kunna hävda oss i framtidens globala konkurrens.

För det andra är den högre utbildningen och forskningen ett mål i sig. Akademiens uppgift är att berika oss som människor enligt den klassiska bildningens ideal. Människan är av naturen kunskapssökande och en del av denna kunskapstörst har sin botten i strävan efter en djupare förståelse för vår roll i förhållande till omgivningen i både tid och rum. Det handlar ytterst om att skapa en djupare insikt om den tillvaro vi lever i. Akademien måste helt enkelt våga ta sig an de stora frågorna i livet!

Politikens roll i sammanhanget måste vara att skapa förutsättningar att kombinera dessa mål. Här behövs en mycket tydligare ansvarsfördelning mellan olika delar av utbildningsväsendet, än vad som finns i dagsläget. Antalet lärosäten med universitetsstatus måste begränsas. Samtidigt ska universiteten ägna sig åt sina kärnuppgifter, nämligen att knyta ihop forskning i världsklass med undervisning som vågar ställa krav. Den politiska styrningen utöver detta ska vara minimal och ett stort mått av autonomi måste garanteras lärosätena.

Det arbetsmarknadsorienterade uppdraget ska inte skötas av universiteten primärt, utan av yrkesinriktade utbildningar. Dessa ska naturligtvis dra nytta av forskning och kan samarbeta med universiteten och dra nytta av den spjutspetskompetens som akademien besitter och åstadkommer. På så sätt uppstår synergieffekter, till skillnad från idag där olika uppdrag blandas samman med en negativ spiral som resultat.

Lösningen på den högre utbildningens problem ligger i ökad differentiering och en tydligare ansvarsfördelning. Så stärker vi både arbetsmarknadsanknytningen för studenterna och skapar en miljö för forskning och bildning i världsklass. Det är dags att debatten på allvar tar sin utgångspunkt i vad vi egentligen vill ha den högre utbildningen till, inte i missledande kvantitativa mål.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Texten har även publicerats i Svensk Tidskrift.

Kristdemokratisk politik för ett starkare näringsliv

Svensk ekonomi går bra i jämförelse med världen i allmänhet och med Europa i synnerhet. Vi har ordning och reda i de offentliga finanserna och statens skuldsättning är idag inte betungande för den ekonomiska utvecklingen. Det är omständigheter som inte minst statsminister Reinfeldt och finansminister Borg ofta upprepar i debatten. Det är glädjande att vi drog lärdomar av 90-talskrisen och att Sverige numera tillhör toppskiktet i Europa när det gäller ekonomisk och finansiell stabilitet. Denna goda ordning är en nödvändig förutsättning för tillväxt på både kort och lång sikt. Men den är inte tillräcklig för att trygga en långsiktigt hållbar ekonomisk utveckling.

Det globala ekonomiska landskapet är i ständig förändring. Det försprång som västvärlden och Japan hade för bara 15 år sedan håller på att raderas ut. Det är i grunden något gott att hundratals miljoner fler kan ta del av det ekonomiska välståndet och får en allt drägligare tillvaro. Men det ställer stora krav på oss i Sverige om vi vill hävda oss i den globala konkurrensen. Nyckeln till framgång ligger i att skapa ett bättre klimat för företagande, forskning och utbildning.

En kristdemokratisk politik för att stärka Sveriges konkurrenskraft utgår ifrån ett helhetsperspektiv på tillväxt och företagande. För det första behöver incitamenten för att starta företag, och möjligheterna för små företag att växa, stärkas. Arbetsgivaravgifterna för småföretag bör sänkas med tio procentenheter, samtidigt som sjuklöneansvaret för dessa tas bort. Dessa reformer skulle på ett tydligt sätt förbättra förutsättningarna för många småföretag. Många skulle våga anställa ytterligare en eller annan person, som de idag avstår ifrån till följd av för stora risker och kostnader. Enligt en rapport som presenterades av Företagarna förra året har 16 procent av alla företag någon gång avstått från att nyanställa på grund av dagens modell med sjuklöneansvaret. Det kan motsvara uppemot 55 000 arbetstillfällen.

Vidare måste arbetsmarknaden bli mer flexibel. Lagen om anställningsskydd och dess turordningsregler utgör idag ett stort problem. Arbetsmarknadens funktionssätt försämras, rörligheten hämmas och framförallt ungdomar och invandrare hindras från arbete (enligt bland annat rapport från Fores, 2011). Utformningen av reglerna på arbetsmarknaden är i första hand ett ansvar för arbetsmarknadens parter. Men löser man inte allvarliga problem inom rimlig tid kan det vara dags för lagstiftaren att ta vid.

För det tredje behöver landets forskning och utbildning tydligare kopplas samman med näringslivet. Ibland hävdas det att strävan efter att forskningsresultat ska kunna kommersialiseras utgör ett hot mot den akademiska friheten. Detta är fel. Exempelvis visar en rapport från Vetenskapsrådet (2007) att samverkan tvärtom generellt sett har positiva effekter, både på den vetenskapliga kvaliteten vid lärosätena och på näringslivets utveckling. I en undersökning genomförd av Demoskop på uppdrag av Svenskt Näringsliv (2011) svarade endast 20 procent av företagen att de hade någon form av samverkan med universitet, högskolor och forskningsinstitut. Mer positivt var dock att 74 procent av de företag som hade en sådan samverkan menade att det stärkte deras konkurrenskraft.

Avslutningsvis måste också broarna mellan studier och arbete stärkas, samtidigt som utbildning, företagande och hårt arbete görs mera lönsamt. Viktiga åtgärder vore här att slopa fribeloppet i studiemedelssystemet, som hindrar många studenter från att arbeta vid sidan om sina studier, samt att avskaffa den flitfientliga värnskatten.

Detta är några exempel på kristdemokratiska åtgärder som skulle bidra till att stärka Sveriges konkurrenskraft. Insikten om att vägen till ekonomisk tillväxt går via ett gynnsammare företagsklimat måste dock bli ännu mer levande och tydligare genomsyra alla områden i svensk politik. Endast så kan vi skapa förutsättningar för en långsiktigt hållbar ekonomisk tillväxt som kommer alla till del.

Mats Odell (KD)
Ordförande för näringsutskottet

Aron Modig (KD)
Förbundsordförande KDU

Alliansen har gjort mycket som är bra

Jag har vid åtskilliga tillfällen under de två år jag suttit som ordförande för Kristdemokratiska Studentförbundet påtalat att Alliansregeringen både initierat och genomfört en hel del positiva reformer på det student- och utbildningspolitiska området.

Arbetet rivstartade i och med tillsättandet av fyra tunga utredningar och därefter har förändringsförslagen och besluten inkommit i en jämn takt.

Obligatorieutredningen ledde till ett beslut om kårobligatoriets avskaffande. Från och med 1 juli är det ett minne blott. Den studiesociala utrednin­gen ledde till beslut om såväl högre studiemedel som ett höjt fribelopp. Resursutredningen gjorde en översyn av resurstilldelningssystemet till de akademiska lärosätena och föreslog att utbild­ningens kvalitet ska vara en faktor att ta hänsyn till i fördelningen. Frihetsutredningen, slutligen, såg över lärosätenas organisationsform och föreslog en lägre grad av politisering av högskolor och universitet.

Gott så. Regeringen får med beröm godkänt. Men nu är det mindre än ett halvår kvar till valet och vi behöver gå vidare. Vi måste komma med nya idéer för en bättre student- och utbildningspolitik. Jag har några förslag på fokusområden.

För det första. Gör det mer lönsamt att utbilda sig. Akademiker har i regel högre löner än personer som inte genomgått högre utbildning, vilket är helt i sin ordning. I dagens Sverige straffas dock dessa med att tvingas betala en betydligt högre andel av sin inkomst i skatt än andra. Sedan årsskiftet har vi världens högsta marginalskatter på 55–61 procent beroende på var i riket man bor. Det är varken seriöst eller acceptabelt. Den så kallade värnskatten är ingenting annat än en straffskatt på utbildning och flit. Ta bort den och/eller följ Centerpartiets förslag om en sänkning av statsskatten med fem procentenheter. Då följs principen ”hälften kvar” i åtminstone några delar av landet.

För det andra. Ta på alla fronter strid mot genusinvasionen av utbildningsväsendet. Kvotering och positiv (läs negativ) särbehandling är diskriminerande, den pågående genusmärkningen av Uppsala universitet är generande och den genusanpassning av etablerade vetenskaper som vissa krafter vill se är rent ut sagt hårresande. Här behöver Kristdemokraterna och Alliansen hålla emot. Sanning och vetenskap måste stå i centrum.

För det tredje. Stimulera forskning generellt och naturvetenskaplig sådan specifikt. Donationer till forskning bör vara avdragsgilla och en skatterabatt bör införas för företag som satsar på forskning och utveckling.

En politik för god kvalitet på utbildning och forskning är absolut nödvändig för Sverige. Det är ju på kunskap och tekniska framsteg vi ska bygga vår framtida ekonomi och välfärd. Utifrån det pers­pektivet är det onekligen oroväckande att dessa frågor allt som oftast får stå i skuggan av diskussioner kring vilka bidrag och ersättningsnivåer som ska höjas.

Det här är för övrigt den sista förbundskrönika jag skriver i egenskap av ordförande för Kristdemokratiska Studentförbundet.

Inom kort kommer en ny förbundsledare att utses.

Jag önskar den personen ett stort lycka till!

Aron Modig
Förbundsordförande
Kristdemokratiska studentförbundet

Genus ingen överordnad princip

För någon vecka sedan klargjorde forsknings- och högskoleminister Tobias Krantz att tillämpande av positiv särbehandling inte längre kommer att vara en accepterad metod i antagningen till den högre utbildningen i Sverige. Detta är förstås ett välkommet besked. Kvoteringens ändamål – att nå en jämnare könsbalans i klassen – är inte skäl nog att sätta godtycke framför meriter. De 8~000 personer – företrädesvis kvinnor – som, enligt Centrum för rättvisa, drabbats av denna typ av diskriminering under de senaste fyra åren håller säkert med.

Nu kan inte vi förståndiga kunskaps- och rättviseälskande människor andas ut bara för att den ansvarige ministern tagit sitt förnuft till fånga. I Uppsala vill man att det klassiska lärosätet ska ”genusmärkas” utifrån 17 uppsatta kriterier. Bland annat handlar det om att antalet lärare, studenternas utrymme att ta plats på seminarier och föreläsningar samt kurslitteraturens författare ska vara lika fördelade mellan kvinnor och män. Dessutom ska ”alla etablerade begrepp, teorier och metoder” problematiseras med avseende på genus.

Styrelsen för Södertörns högskola har föreslagit regeringen att tillsätta Moira von Wright som ny rektor. År 1998 författade hon rapporten Genus och text som behandlar frågan om varför flickor är så starkt underrepresenterade inom fysikstudier. Detta kan ju i sig vara angeläget, men den slutsats von Wright drar är att ”en genusmedveten och genuskänslig fysik förutsätter en relationell infallsvinkel på fysiken samt att en hel del av det traditionella och vetenskapliga kunskapsinnehållet i fysiken plockas bort”. Vetenskapen ska alltså ändras för att nå jämställdhetspolitiska målsättningar.

Samtidigt i verkligheten: Jiao Tong-universitetet i Shanghai presenterar årets upplaga av den internationella universitetsrankingen Academic Ranking of World Universities som visar att antalet svenska lärosäten bland de 100 främsta minskar från fyra till tre. På den senaste upplagan av QS World University Rankings, den andra stora internationella rankinglistan, är läget än mera dystert. Där har Sverige två universitet bland de 100 högst rankade.

Visst är Sverige ett litet land med relativt små resurser, såväl mänskligt som finansiellt. Men pengar finns uppenbarligen till ett nationellt sekretariat för genusforskning som på sin webbplats länkar till rapporter såsom Puckade villkor? Jämställdhet i hockeyrinken och Leksaksdesign ur ett genusperspektiv. Vi är ett land som i allt större utsträckning kommer tvingas till att konkurrera med kunskap, forskning och innovationer snarare än med produktion av traditionella industrivaror. Sett utifrån det perspektivet är det onekligen bekymmersamt att se vilka prioriteringar som görs.

Hur kan vi öka anslagen till forskning och högre utbildning? Hur kan vi på ett rättvisande sätt utvärdera utbildningarnas och lärosätenas kvalitet? Hur kan vi bredda rekryteringen till universiteten och hur kan vi se till att våra unga har tillräcklig kunskap om de olika utbildningsmöjligheter som finns för att kunna göra informerade val? Hur lockar vi fler forskare av världsklass till de svenska universiteten? Det är frågor som den utbildningspolitiska debatten borde kretsa kring. Istället fastnar vi i trams om genus och kvotering. Det är bra tragiskt.

Genus kan inte vara en överordnad princip. Om målsättningen är att nå toppen måste istället budord som sanning, vetenskap och framåtskridande vara ledande.

Därför behövs akademisk globalisering

Journalisten Ben Wildavsky skriver i The New York Academy of Sciences Magazine om den betydelse globaliseringen har även inom utbildnings- och forskningsområdet:

The United States should respond to the globalization of higher education not with angst but with a sense of possibility. Neither a gradual erosion in the U.S. market share of students nor the emergence of ambitious new competitors in Asia, Europe, and the Middle East means that American universities are on some inevitable path to decline. There is nothing wrong with nations competing, trying to improve their citizens’ human capital and to reap the economic benefits that come with more and better education.

By eliminating protectionist barriers at home, by lobbying for their removal abroad, by continuing to recruit and welcome the best students in the world, by sending more students overseas, by fostering cross-national research collaboration, and by strengthening its own research universities in science, engineering, and other fields, the U.S. will not only sustain its own academic excellence but will continue to expand the sum total of global knowledge and prosperity.

Läs hela artikeln: Why academic globalization should be welcomed, not feared.

Verklighetens folk finns även i akademierna

Göran Hägglund och Kristdemokraterna har under sommaren och hösten inlett en debatt på temat verklighetens folk som väckt stor uppmärksamhet och gett ett betydande genomslag i media. Vi i Kristdemokratiska studentförbundet välkomnar naturligtvis detta. Det är dags att tvätta bort förbudsstämpeln på vårt parti och istället börja förmedla ett frihetligt budskap.

För att partiet ska lyckas med detta kommer det krävas att politiken kring verklighetens folk utvecklas samt att det klargörs vad det egentligen är som politikerna inte bör lägga sig i. Att denna förståelse finns hos partiledningen är tydligt och framkom inte minst i och med den debattartikel som partipresidiet hade publicerad på DN Debatt för en tid sedan.

Vi kristdemokratiska studenter vill dock be partiledningen att även ha studenterna i åtanke då frihetsreformerna planeras. Att vi snart får mandat att själva bestämma vilka föreningar vi ska vara medlem i är förstås positivt, men det finns fortfarande områden inom vilka politikerna jämt och ständigt ska lägga näsan i blöt.

Varför får vi studenter exempelvis inte själva avgöra hur mycket vi känner att vi vill och orkar arbeta vid sidan om studierna, utan att straffas om vi fattar ”fel” beslut? Varför måste vi vara beroende av bostadsbidrag? Det vore bättre om detta avskaffades till förmån för en generell studiemedelshöjning. Ge oss möjligheten att själva utforma våra liv som vi vill, utan statlig kontroll av bostadstyp, hyra och extrajobb.

Låt oss också bli kvitt genustjafset som ständigt ska in i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Vi vill läsa kurser som utvecklar oss inom våra spetsområden utan att påtvingas propaganda. Göran Hägglunds frihetssträvan är beundransvärd, men glöm inte bort att det också finns medlemmar av verklighetens folk på våra universitet och högskolor.

Aron Modig
Ordförande Kristdemokratiska studentförbundet

Vi är på rätt väg i student- och utbildningspolitiken

De senaste årens reformer inom skol- och utbildningspolitiken utgör den borgerliga regeringens kanske främsta framgångssaga vid sidan om jobbskatteavdragen. Kårobligatoriet försvinner från och med den 1 juli nästa år och dessutom föreslås akademierna bli mer fristående från politiken samtidigt som utbildningens kvalitet, hör och häpna, ska vara en faktor att ta hänsyn till då medlen till universitet och högskolor fördelas. Nu bygger Allians för Sverige på förbättringarna ytterligare i och med de reformer av studiemedelssystemet som presenterades förra veckan.

Regeringen föreslår i budgetpropositionen för 2009 att studiemedlen ska höjas med cirka 430 kronor per månad från och med den 1 januari 2010. Just detta kommer förstås att underlätta många studenters ekonomiska situation, men personligen glädjer jag mig mest åt den andra delen av reformen – höjningen av det så kallade fribeloppet.

Fribeloppet är den årliga maxinkomst som en student får ha utan att studiemedlet minskas. Från och med den 1 januari 2011 höjs detta belopp med cirka 30 000 kronor, vilket ökar studenternas möjligheter att ta ansvar för den egna privatekonomin. Det är en förbättring som innebär att vi tar några steg bort från ett system som gör det onödigt krångligt att vara en ambitiös och arbetande student.

Den röd-gröna oppositionen motsätter sig förstås reformen och menar att det är klokare att satsa pengarna på större studiemedelshöjningar. De hävdar att det är synd om den typiske svenske studenten samt att studier ska ses som en heltidssysselsättning och att det därför inte går att jobba vid sidan om.

Båda dessa påståenden är felaktiga. För det första är Sveriges högre utbildning, liksom all annan utbildning, avgiftsfri. Därtill får en student idag, redan innan studiemedelshöjningen, drygt 7 800 kronor i månaden i form av bidrag och statligt subventionerade lån. Det är allt annat än synd om den vanlige studenten.

Det är inte heller vettigt att hävda att fribeloppet syftar till att ge mer utrymme åt studenten för studier på dennes fritid. Vad studenten väljer att göra på sin fritid är upp till honom eller henne, och då är det väl oftast trevligare om alkohol och festande väljs bort till förmån för jobb och extrainkomst. Varför inte ha en restriktion på biobesök och fikande när vi ändå håller på, dessa aktiviteter tar ju också värdefull tid från studierna.

Därtill finns det ytterligare en aspekt att ta i beaktande då fribeloppet diskuteras, nämligen det faktum att arbetslivserfarenhet blir alltmer betydelsefull då nyutexaminerade studenter söker sina första jobb. Den svenska arbetsmarknaden är trög samt full av trösklar och krav. Detta är i sig väldigt oroväckande inför framtiden, men det ställer även högre krav på studenternas meriter. För de flesta jobb förväntas kandidaterna ha åtminstone någon form av arbetslivserfarenhet redan innan studierna är avklarade. Att i det läget gå in och straffa de som anstränger sig för att hinna med flera goda engagemang är oförsvarligt.

Regeringen fortsätter med andra ord att göra Sverige till ett bättre land. Flit lönar sig i större utsträckning. Utformningen av samhällets skatte- och transfereringssystem ändras sakta men säkert så att de värnar om de som väljer att använda sin dyrbara fritid till arbete och egenföretagande. Även om jag själv, liksom många andra, önskar att fribeloppet höjs ytterligare, och i förlängningen tas bort helt, så vandrar vi åt rätt håll. Detta bör föras fram ytterligare under det knappa år som återstår till nästa riksdagsval.

Aron Modig
Förbundsordförande
Kristdemokratiska Studentförbundet

”Utbildningsfabriken håller inte för export”

Dagens Industris ledarsida hör till Sveriges mest läsvärda, eftersom den erbjuder en mycket intressant blandning av företagsspecifika texter och ledare av mer politisk natur. Igår ägnade ledarredaktionen en knapp helsida åt utbildningspolitik. Detta är några intressanta passager:

Rätt sällan gäller frågan hur man skapar världens bästa universitet. Det är synd – för universitet är verkligen viktiga. Allt viktigare i en värld där Sverige och Europas konkurrenskraft i mindre grad är råvaror och arbetskraft, och i allt högre grad är kunskap.

På de årliga listor som rankar världens bästa universitet, är den amerikanska dominansen fortfarande överväldigande – även om Japan, Kina och Sydkorea kommer starkt (tre länder vars studenter tillsammans med indier tillhör de största studentgrupperna på amerikanska universitet).

I USA sköter universiteten sig själva. I Europa är det politiker som försöker planera fram allmännyttiga institutioner. En alltför instrumentell syn på kunskap påminner om den bland politiker ofta instrumentella synen på kultur. Men i verkligheten är det lika omöjligt att veta hur, och om, mynt ska kunna slås av naturvetenskaplig grundforskning, som hur en statlig konstutbildning ska bidra till BNP-tillväxten. Inte desto mindre fyller båda en viktig funktion i ett samhälle.

Ledaren fortsätter med att kommentera betydelsen av att Sverige prioriterar när forskningsresurserna fördelas:

När Sverige nu lägger 1 procent av BNP på forskning är det bra, men får inte leda till en övertro på att pengar löser allt – ett litet land som Sverige måste ändå prioritera. Men sådant svider, inte minst för en politiker. Den som borde ha bäst överblick, universitetskansler Anders Flodström, gjorde sig impopulär redan när han tillträdde för två år sedan genom att säga att dagens 14 universitet borde bli fem. Förnuftigt, men politiskt omöjligt av rent regionalpolitiska skäl.

Med dagens ordning har de rättviseaspekter som Socialdemokraterna en gång använde för att motivera den starka utbyggnaden av högskolesystemet i Sverige blivit orättvisa: en utbildning vid Lunds universitet är bättre än en vid Högskolan i Skövde. Den som studerar i Karlstad får mindre för sitt studielån än studenten i Uppsala.

Också en kommentar kring resurstilldelningssystemet:

I september ska högskoleverket redovisa ett förslag till kvalitetsutvärdering för regeringen, där utbildningar med hög kvalitet också ska få höjt anslag. Det talas om en kvalitetsbonus på 3 procent. Är kvalitet inte mer värt än så kan man undra vart högskolan är på väg.

Som om det kommit från min egen penna. Kan inte Sverige sluta vara så sossigt?

Återigen: Studiemedlen försämras inte, de förbättras!

Strax efter att den borgerliga regeringen tillträdde i september 2006 tillsatte man fyra utredningar med koppling till den högre utbildningen. Det rörde sig om resursutredningen, som gjorde en översyn av resurstilldelningssystemet till lärosätena; obligatorieutredningen, som behandlade kårobligatoriets avskaffande; frihetsutredningen, som såg över lärosätenas organisationsform samt den studiesociala utredningen, som såg över studiemedelssystemet. Alla dessa har nu lagt fram remisser som innehåller förslag som, om de implementeras, kommer att vara till gagn för det svenska utbildningsväsendet.

Tillsammans med debatten om kårobligatoriet har diskussionen kring den studiesociala kommitténs förslag varit tuffast. Den parlamentariska kommittén (Ella Bohlin representerade Kristdemokraterna) lade fram sin remiss i slutet av mars, men redan flera veckor dessförinnan läckte delar av den ut. Hårdast kritiserat, från såväl höger och vänster som från Sveriges förenade studentkårer, var förslaget om att den generella tid som studenter har rätt till studiemedel ska kortas till fyra år från nuvarande sex år. Studiemedelstiden kan därefter förlängas, med två eller tre år beroende på den aktuella utbildningens längd, om studenten tagit högskolepoäng motsvarande tre år heltidsstudier.

Personligen anser jag inte att det är nödvändigt att alla studenter är så effektiva som möjligt i sin utbildning och bara tar de kurser som ingår i ens huvudsakliga akademiska examen eller yrkesexamen. Det finns istället ett betydande värde, såväl personligt som samhälleligt, i vetenskaplig breddning, exempelvis genom att man som student läser en eller ett par kurser som kanske ligger helt utanför ens huvudsakliga studieområde. Möjligheten att bedriva denna typ av breddningsstudier påverkas dock inte negativt av den studiesociala kommitténs förslag, eftersom var och en ju fortfarande kommer att ha ett helt år på sig för breddning eller för att prova olika utbildningar. Samtidigt förlängs den maximala studiemedelstiden från sex till sju år, vilket underlättar för de studenter som läser långa utbildningar. Kravet på prestation höjs något, vilket enbart är bra. Flit uppmuntras mer, vilket är minst lika bra.

Kritikerna hävdar då att det föreslagna systemet försämrar möjligheterna för ungdomar från studieovana hem att bedriva högre studier. Jag tror inte heller på detta. Utredningen föreslår såväl en höjning av det generella studiemedlet som en höjning av det så kallade fribeloppstaket, vilket gör att studenter i framtiden kommer ha rätt att arbeta mer utan att få sitt studiemedel indraget. Detta kommer att förbättra den privatekonomiska situationen för alla studenter och likaledes göra högre studier mera lättillgängliga för alla.

Ella Bohlin och den övriga majoriteten i den studiesociala kommittén har gjort ett väldigt bra arbete och lagt fram fullt rimliga förslag. Vi Kristdemokrater bör välkomna detta och ta varje tillfälle att bemöta den obefogade kritik som förs fram. För studiemedelssystemet försämras inte, det förbättras!

Aron Modig
Förbundsordförande
Kristdemokratiska Studentförbundet