Regeringens nya dubbelstöt – nu mot civilsamhället

– Regeringens besked idag är förödande för det civila samhället. Avdraget har på många sätt varit en succé. Under 2013 gav 761 000 personer bort tillsammans 1,3 miljarder kronor till de organisationer som godkänts som gåvomottagare. Det här är inga kaffepengar, utan detta besked från regeringen drabbar verkligen alla de organisationer som varje dag hjälper de mest utsatta i samhället.

Det säger Aron Modig, riksdagsledamot och skattepolitisk talesperson för Kristdemokraterna, efter att regeringen i en promemoria nu föreslår att avdragsrätten för gåvor slopas från den 1 januari 2016. Dagens besked från regeringen har får Aron Modig, att reagera starkt.

– Regeringen kommer med en dubbelstöt mot civilsamhället. Först ska organisationer som driver ideell second hand-verksamhet för att finansiera sina solidaritetsprojekt belastas med 25-procentig moms, och nu kommer detta slag mot givmildheten i Sverige. Det är utomordentligt provocerande gentemot det civila samhällets organisationer och drabbar i förlängningen de människor som är beroende av deras verksamhet.

– Regeringen motiverar sitt förslag med skattetekniska argument. Men i deras budget från i höstas kunde vi läsa ”Regeringen anser att understödjande av ideell verksamhet inte är en uppgift för skattesystemet”. Det resonemanget ligger nog tyvärr närmare sanningen, avslutar Aron Modig.

För mer information:
Aron Modig
Riksdagsledamot och skattepolitisk talesperson
073-328 17 36

Johanna Jämstorp
Pressekreterare
076-527 25 05

Annonser

Kryssa mig i riksdagsvalet – för framtidens jobb i Göteborg!

Hur vill du att framtidens Göteborg ska se ut? I en värld där det råder allt tuffare konkurrens om investeringar och arbetstillfällen verkar det tyvärr som att vi håller på att halka efter, både i Sverige och gentemot nya snabbfotade regioner i Indien, Kina och Sydostasien. Men jag tror att den här trenden går att vända, om vi ständigt utvecklas och stärker vår konkurrenskraft.

Göteborg står inför flera sammanlänkade utmaningar. Företagsklimatet är för dåligt, det råder brist på bostäder och infrastrukturen är eftersatt. Många högutbildade flyttar ifrån stan och den framtida energiförsörjningen är osäker. Vissa av dessa utmaningar måste hanteras lokalt i kommunen, men flera av dem kräver handlingskraft på nationell nivå. Jag vill vara en stark röst för Göteborg och Västsverige i riksdagen.

Det här är sex av mina förslag för att stärka Göteborgs konkurrenskraft:

      1. Främja en fri handel. Det ökar välståndet i världen och underlättar för våra exportföretag.
      2. Säkra tillgången till stabil och billig el genom investeringar i klimatneutral energiförsörjning. Då får våra industriföretag ökade möjligheter att konkurrera på världsmarknaden.
      3. Större satsningar på infrastruktur, exempelvis snabbtåg mellan Göteborg och Skandinaviens huvudstäder. Det skapar förutsättningar för affärsskapande och arbetspendlande.
      4. Utöka undantaget från turordningsreglerna i LAS så att två personer kan undantas oavsett företagets storlek. Då vågar fler företagare anställa.
      5. Förbättra matchningen på arbetsmarknaden genom att konkurrensutsätta Arbetsförmedlingen och samtidigt införa ett system med ”jobbpeng”. Så ökar vi sannolikheten att ”rätt” person får ”rätt” jobb.
      6. Underlätta användningen av personaloptioner i utvecklingsföretag. Det gör det enklare för nystartade företag att rekrytera kvalificerad arbetskraft.

Politiker kan inte på egen hand skapa jobb, men vi kan ge förutsättningar för tillväxt. Ett gott företagsklimat och starka drivkrafter för entreprenörskap och hårt arbete banar väg för växande företag, fler jobb och i förlängningen mer pengar till välfärd och skola.

Göteborg står inför ett ödesval i höst: ska vi stärka vår konkurrenskraft eller låta oss springas om? Kryssa mig till riksdagen – för ett Göteborg där företag växer och arbete lönar sig!

 

Det här vill jag också arbeta för:

      • Att sänka skadliga skatter
        Sverige har fortfarande ett av världens högsta skattetryck och de allra högsta marginalskatterna. Detta måste vi åtgärda. Med lägre skatter skulle människor och familjer få större frihet samtidigt som drivkrafterna för utbildning, företagande och hårt arbete skulle stärkas. Därför bör fortsatta skattesänkningar vara prioriterade. Värnskatten måste slopas.
      • Ett utvecklat gåvoavdrag
        Privatpersoner kan idag göra avdrag för gåvor till hjälporganisationer. Jättebra! Men gåvor till kyrkor, kultur och föreningar bör också vara avdragsgilla.
      • Ett starkt svenskt stöd för Israel
        Den svenska Israeldebatten är extremt vinklad. Jag vill arbeta för att nyansera bilden av Mellanösterns enda demokrati.

 

Så tycker jag i sakfrågor

Kolla gärna in Aftonbladets och Företagarnas valkompasser/kandidatguider för att se vad jag tycker i flera olika sakfrågor.

Föräldraansvaret behöver stärkas

Debattartikel som publicerades i ett flertal landsortstidningar den 18 januari 2013:

Resultaten i den svenska skolan är ett ämne som aldrig upphör att engagera. Med rätta förstås. Ständigt överöses vi med statistik av olika slag som beskriver sakernas tillstånd. Hur stor andel av eleverna som går ut med ofullständiga betyg, vilka grupper som klarar sig bra respektive halkar efter och hur många som söker sig till friskolor är några av de saker som mäts.

Lösningen på problemen som förs fram från vänstern är uteslutande mer resurser. Sanningen är dock att Sverige satsar relativt mycket på utbildning jämfört med andra länder och vi lägger ner mer än snittet bland OECD-länderna på utbildning. Ändå går utvecklingen åt fel håll. Mycket bra har dock gjorts av Alliansen sedan 2006. Tidigare betyg och en reformerad lärarutbildning är några av dem. Men ytterst är dock resultaten i skolan beroende av hela livssituationen kring en ung människa. För denna kan inte skolan lastas. Svaret måste sökas någon annanstans

Vi unga kristdemokrater menar att en viktig förklaring till utvecklingen är att föräldraansvaret kraftigt nedtonats under lång tid och familjens ställning i samhället försvagats. Det har nämligen varit en generell trend i det svenska samhället under det socialdemokratiska 1900-talet att det offentliga har tagit större plats och ansvar för människors liv. Stat och kommun har organiserat alla samhällets sfärer genom ett högt skattetryck och politisering av det privata. Barnomsorgen och skolan är ett exempel på där vi fått se baksidan av den svenska välfärdsstaten. Små gemenskaper och mellanmänskliga relationer har trängts undan till förmån för det offentliga.

Denna trend blev än tydligare då skolan kommunaliserades och nya läroplan infördes under slutet av 1980-talet och början av 1990-talet. I samband med kommunaliseringen blev omsorg och uppfostran en centralare del av läraruppdraget och undervisningen nedprioriterades.

Jag menar att detta är en viktig insikt som varje seriös skoldebattör måste ta i beaktande. Föräldrarna är de mest centrala personerna i en ung människas liv och måste ges möjligheter att ta det ansvar som detta innebär. Det behövs helt enkelt tid för barnen! Frånvarande föräldrar och splittrade familjer är en riskfaktor för ett barn att misslyckas i skolan. På samma sätt är en fungerande familj med närvarande föräldrar, något som tenderar att bidra till goda resultat. Det kan handla om så banala saker som att föräldrarna tar ansvar för god kost och ordentliga sömnrutiner.

Barn som inte är utsövda och inte har ätit bra tenderar att hamna i fler konflikter. Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU) har exempelvis visat på sambandet mellan en kaotisk familjesituation och dåliga skolresultat. Rapporten ”Nitlott i barndomen – familjebakgrund, hälsa och socialbidragstagande bland unga vuxna” från 2011 konstaterar bland annat:

”Vi har sett att ohälsa i större utsträckning drabbar barn där föräldrarna är separerade eller socialbidragstagare. Vi har också sett att ohälsa i barndomen har ett negativt samband med utbildningsresultat och välfärd som ung vuxen.”

Det är denna problematik som vi unga kristdemokrater vill komma tillrätta med. Ett stärkt föräldraansvar och starkare familjer utgör grunden i strävan efter bättre villkor för barn och unga. Denna utveckling åstadkoms inte genom några enkla politiska beslut. Men politiken måste börja sända signaler om att uppfostran är föräldrarnas primära ansvar och inte skolans. Föräldraansvaret måste återupprättas! En fortsatt utveckling i motsatt riktning kommer enbart att försämra resultaten i skolan ytterligare.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Knappast ”snömos” att tala om stärkt föräldraansvar

Debattartikel publicerad på Newsmill den 30 november 2012:

I ett svavelosande inlägg (Newsmill, 17/11) kritiserar Sten Svensson, tidigare chefredaktör för Lärarnas tidning, mitt ställningstagande för ett tydligare föräldraansvar och starkare familjer. Svensson påstår att jag far med felaktiga uppgifter, vilket gör att några förtydliganden är nödvändiga.

Skolan har och ska ha en fostrande roll. Detta har också varit en ambition av såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar. Men det är tydligt att en förskjutning mot en skev ansvarsfördelning mellan skola och hem skedde i samband med kommunaliseringen och reformerna i början av 1990-talet. Detta vittnar också Lärarnas riksförbunds ordförande Metta Fjelkner om i en artikel på DN Debatt (13/5 2008):

”I samband med kommunaliseringen skedde en förskjutning av lärarnas och skolans uppdrag. Det blev en fokusförskjutning från undervisning till betoning på omsorg och fostran.”

Jag är alltså inte ensam om denna uppfattning, utan får stöd av lärarföreträdare på högsta nivå. För den som tvivlar på detta kan det också vara en idé att jämföra de olika lärarplanerna.

Det stärkta föräldraansvar som jag efterlyser i min artikel är egentligen en strävan efter att skapa möjligheter för föräldrar att spendera mer tid med sina barn. Frånvarande föräldrar är ett problem som får konsekvenser för situationen i klassrummet. Professorn och skoldebattören Inger Enkvist formulerar på ett briljant sätt hur ett gott föräldraskap kan främja barnets kunskapsutveckling och sociala situation (NWT 20/8 2007):

”Viktigare än att skjutsa till olika aktiviteter är att föräldrarna finns på plats i hemmet och att deras närvaro är något barnen kan lita på. I det moderna samhället är detta långt ifrån en självklarhet och ändå är det en av de viktigaste delarna av föräldraansvaret.”

Jag menar att detta är en viktig insikt som varje seriös skoldebattör måste ta i beaktande. Föräldrarna är de mest centrala personerna i en ung människas liv. På samma sätt som splittrade familjer är en riskfaktor för ett barn att misslyckas i skolan, så är en fungerande familj med närvarande föräldrar, något som tenderar att bidra till goda resultat. Det kan handla om så banala saker som att föräldrarna tar ansvar för god kost och ordentliga sömnrutiner.

Barn som inte är utsövda och inte har ätit bra tenderar att hamna i fler konflikter. Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU) har exempelvis visat på sambandet mellan en kaotisk familjesituation och dåliga skolresultat. Rapporten ”Nitlott i barndomen – familjebakgrund, hälsa och socialbidragstagande bland unga vuxna” från 2011 konstaterar bland annat:

”Vi har sett att ohälsa i större utsträckning drabbar barn där föräldrarna är separerade eller socialbidragstagare. Vi har också sett att ohälsa i barndomen har ett negativt samband med utbildningsresultat och välfärd som ung vuxen.”

Det är denna problematik som vi unga kristdemokrater vill komma tillrätta med. Ett stärkt föräldraansvar och starkare familjer utgör grunden i strävan efter bättre villkor för barn och unga. Om Sten Svensson anser att detta är ”snömos” så får det stå för honom.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

S politik urholkar föräldraansvaret

Debattartikel publicerad i Aftonbladet den 30 oktober 2012.

Ebba Östlin (S) menar att fler ­föräldrar, som får föräldrapenning ska kunna lämna sina barn på dagis 35 timmar i veckan, i stället för dagens lagstadgade 15. Som vanligt går Social­demokraternas politik ut på att fler barn ska vara längre i offentlig barnomsorg och mindre med sina föräldrar. Detta är fel inriktning!

En av de viktigaste frågorna för oss unga kristdemokrater är att skapa mer valfrihet i allmänhet och i barnomsorgen i synnerhet. Det är därför bra att kommunala daghem finns som ett alternativ. Men att, som S, ständigt styra föräldrar att vara mindre tid med sina barn är inte hållbart. Föräldraförsäkringen finns till för att barn ska ges rätten att knyta an till sina föräldrar under första tiden i livet. Detta möjliggör för fler att ta det ansvar det faktiskt innebär att sätta barn till världen. Kristdemokraterna i regeringen har också drivit fram en höjning av golvet i föräldraförsäkringen för att stödja familjer med små marginaler.

Men att uppmuntra fler att samtidigt nyttja föräldraförsäkringen och den offentligt finansierade barnomsorgen är inte en ansvarsfull politik. Det kommer att få till effekt att barngrupperna växer och kvaliteten minskar, samtidigt som föräldraansvaret urholkas.

Fokus för kristdemokratisk ­familjepolitik är skapa goda förutsättningar för barns och ungas uppväxtvillkor. Vi menar därför att det är dags att återupprätta föräldraansvaret och inte en ­politik som lägger över ännu mer ansvar på det offentliga.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Mer gemenskap, mindre stat

Debattartikel publicerad i Dagen den 10 juli 2012:

KDU är Sveriges tredje största politiska ungdomsförbund. Vid årsskiftet 2011-2012 hade vi totalt drygt 4500 medlemmar, men vi strävar förstås ständigt efter att bli fler. Nu under sommaren besöker vi ett antal sommarfestivaler för att möta unga människor. Just den här veckan finns vi på plats i samband med Hönökonferensen.

Det är alltid roligt och upplyftande att träffa nya ungdomar. De flesta har en stark tro på framtiden. För Sverige är ett bra land att leva i. Vi är ett rikt och modernt land, korruptionen är låg, vården är tillgänglig för alla och våra barn och unga har möjlighet att gå i skolan utan kostnad.

Vid våra möten med Sveriges unga blir det dock också tydligt att vi står inför stora framtida utmaningar. Arbetslösheten, bostadsbristen och de allt sämre resultaten i skolan är några av de som ofta nämns. Men vi står också inför utmaningar på ett djupare plan.

Många människor mår nämligen dåligt. Familjer splittras och ett stort antal personer lever i ensamhet. Missbruket av alkohol och droger är omfattande, vilket tyvärr leder till kriminalitet och utanförskap. Hemlösheten är utbredd i de större städerna och mobbning är på tok för vanligt förekommande i skolan. Dessa problem behöver vi få bukt med, men politiker kan inte lösa allt. Lika viktigt är hur vi beter oss mot varandra och att vi tar ansvar för våra medmänniskor och vår omgivning.

En av de viktigaste principer som vi unga kristdemokrater bygger vår politik på är att samhället ska präglas av mer gemenskap och mindre stat. Det långvariga socialdemokratiska maktinnehavet under 1900-talet har gjort att staten och politiken har en alltför framträdande roll i samhället medan mellanmänskliga relationer har trängts undan. Människor har helt enkelt fjärmats från varandra och resultatet har blivit ett kallare samhälle där ensamheten och vilsenheten breder ut sig. Detta, i kombination med starka inslag av värderelativism inom såväl skolan som politiken och samhället i stort, har gjort att många unga människor i dag upplever en känsla av rotlöshet.

Det talas ofta om ungas psykiska ohälsa i den allmänna debatten. Detta är ett reellt problem och en av våra största framtidsutmaningar. Det är dock viktigt att detta inte reduceras till en medicinsk fråga. Den ökade psykiska ohälsan är ett tecken på att något inte står rätt till i samhället.

Såväl liberaler som socialister försöker förklara dessa problem med betungande normer. Normer pekas ut som huvudanledningen bakom de ökade problemen. Kärnfamiljsnorm, heteronorm, könsnormer och brist på sekularisering uppges vara bovarna i dramat. Vi unga kristdemokrater vet att kriget mot normer är som att spruta bensin på elden, för unga mår dåligt på grund av brist på ett sammanhang, inte på grund av de existerande sammanhangens normer.

Dessa problem kan inte heller lösas genom enbart mer pengar till psykiatrin eller genom ytterligare en handlingsplan. Det som behövs är ett värderingsskifte i Sverige! Vi unga kristdemokrater är övertygade om att mycket inspiration kan hämtas i den kristna värdegrunden. Vi måste helt enkelt bli bättre på att ta hand om varandra och behandla våra medmänniskor som vi själva vill bli behandlade.

Politiken kan skapa en del förutsättningar för detta. Familjer kan ges stöd och bättre möjligheter att hålla samman. Utrymme för mer tid med varandra kan skapas genom exempelvis sänkta skatter. Men ytterst är detta en fråga om hur vi väljer att prioritera i våra privatliv. Vill vi fortsätta att ensidigt ge företräde åt materiell tillväxt eller ska vi i stället välja mer tid för varandra och gemenskap?

Dessa frågor kräver som sagt ett värderingsskifte. Ett första steg är att diskussionen bara kommer igång och den kristna etiken kan här vara vägledande. Människan måste ses som en helhet med fysiska såväl som själsliga och andliga behov.

Kristdemokratiska Ungdomsförbundet utgör en unik politisk rörelse i Sverige, som har en djupare syn på samhället och de gemensamma utmaningar vi står inför framöver. Vi bygger vår politik på kristna värderingar och vi vill fortsätta vara en stark kraft bland Sveriges unga!

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Så motverkas barnfattigdom

Debattartikel publicerad i Dagen den 17 april 2012:

Det är ingen nyhet att vi kristdemokrater är ensamma i svensk politik om att prata om familjen och det civila samhället som något positivt. Där andra politiska krafter ropar ”död åt familjen”, menar vi i stället att familjen ska stärkas och valfriheten för dem utvecklas. Starka och fungerande familjer skapar goda uppväxtvillkor för barn och unga. Ingen familj fungerar perfekt, men för de allra flesta skapar den en trygg punkt i livet.

Insikten om detta behov av gemenskap är en sak som skiljer ut oss kristdemokrater mot individualistiska liberaler och kollektivistiska socialister. Varken staten eller en hög ekonomisk tillväxt kan ersätta människors längtan efter gemenskap och barns behov av sina föräldrar.

Ständigt påminns vi av hur viktigt och grundläggande detta behov är för att samhället ska fungera. Nyligen publicerade Rädda barnen sin rapport om barnfattigdom. Den visar att barn till ensamstående löper tre gånger så stor risk att växa upp under fattiga förhållanden (enligt Rädda Barnens definition) som de som växer upp i sammanhållna familjer.

Vi har också kunnat läsa om en rapport från en grupp forskare vid Karolinska institutet och Stockholms universitet som visar att barn som växer upp i väl sammanhållna och fungerande familjer mår bättre än de som växer upp i splittrade familjer (UNT 15/3). Detta gäller både den psykiska hälsan, resultaten i skolan och relationen med föräldrarna. Detta är bara en liten del av den forskning på området som visar på ungefär samma sak; barn mår bäst både socialt och psykiskt, och ges bättre ekonomiska förutsättningar, i sammanhållna familjer. Följaktligen råder det knappast någon tvekan om att barn som lever med bara en förälder är extra utsatta.

Man skulle då kunna göra som vänstern och många liberaler och dra slutsatsen att lösningen på exempel barnfattigdomen ligger i generösare bidrag av olika slag. Det måste helt enkelt bli mer ekonomiskt fördelaktigt för familjer att splittras. Visst kan det också göras mycket för att förbättra villkoren för de med lägst inkomster och framför allt måste mycket göras för att de som lever i utanförskap kommer i arbete. Detta är dock bara en del av lösningen.

Den gemenskap som en väl fungerande familj innebär är ovärderlig för barns och ungas uppväxtvillkor. Men i Sverige har det under lång tid förts en politik som inte tar hänsyn till detta. Det socialdemokratiska maktinnehavet – och det moderata övertagandet av dess idéer – har gjort att mycket av de naturliga gemenskaperna och det personliga ansvarstagandet har eroderat i vårt samhälle. För detta har politiken ett ansvar som det är dags att börja ta konsekvenserna av.

En mer familjevänlig politik är nödvändig! Ett barnskatteavdrag, mer valfrihet inom barnomsorgen, fler familjecentraler och frivillig sambeskattning är exempel på detta. Politiken kan göra mycket rent konkret, men det kanske allra viktigaste är att sända signaler om att väl sammanhållna familjer är något bra och eftersträvansvärt. Denna inriktning är vi kristdemokrater ensamma om i dag. Men detta gör oss bara än mer taggade att ta fajten för att fler barn och unga ska ges möjlighet att växa upp under trygga villkor.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

FP:s melodi: Alla ska med!

Slutreplik i debatten med Stockholms skolborgarråd Lotta Edholm (FP) om obligatorisk förskola:

Stockholms skolborgarråd Lotta Edholm (FP) understryker i en replik till mig (2/4) sin ståndpunkt om att införa förskoletvång. På ett tämligen oreflekterat sätt kommer Edholm fram till slutsatsen att familjer och det civila samhällets frihet också på detta område ska rullas tillbaka till förmån för statliga dekret. Det enda argument hon anför är att barn som gått i förskola presterar något bättre i skolan senare i livet.

Det må vara frestande att ta till ytterligare lagstiftning för att delvis komma tillrätta med ett problem – det om svenska ungdomars bristfälliga kunskaper – som är nära kopplat till det politikområde som Edholm själv arbetar med på daglig basis. Som förbundsordförande för Kristdemokratiska ungdomsförbundet har jag dock ett bredare perspektiv på barns och ungas uppväxtvillkor.

En god utbildning är en viktig förutsättning för att barn ska växa upp till trygga och ansvarstagande människor. Men forskning visar också att närhet och tid med båda föräldrarna i väl fungerande familjer är en annan viktig premiss. En välordnad familjeekonomi och att slippa bli utsatt för brott är ytterligare några omständigheter som har en positiv effekt på barn och unga under uppväxten.

Allt detta sammantaget gör att vi unga kristdemokrater kommer fram till slutsatsen att familjer bör ges mer makt över sin egen vardag och föräldrar ges större möjligheter att tillbringa mer tid med sina barn. Lotta Edholm och henne parti verkar vara inne på rakt motsatt linje. De har ett familjefientligt och statsindividualistiskt synsätt som vi unga kristdemokrater vill vara med och bekämpa. Vi vill istället se ett samhälle med mer gemenskap och mindre stat, med barns och ungas bästa i fokus i en bred bemärkelse.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Ett slag i ansiktet på Sveriges barnfamiljer

Debattartikel publicerad i Aftonbladet den 29 mars 2012:

Skatter, obligatorium, kvotering, riktade bidrag samt tvingande lagar och dekret. Alla är de instrument som företrädesvis socialister använt sig av genom historien. Tyvärr är vi många som börjar vänja oss vid att även socialliberalerna numera driver liknande linjer. Ett aktuellt exempel är Lotta Edholm, folkpartistiskt skolborgarråd i Stockholms stad, som argumenterar för skolplikt från fem års ålder. Edholms hvudsakliga argument är att barn som gått i förskolan i genomsnitt presterar bättre senare under skoltiden än barn som inte gjort det.

Det är ett felslut att resonera på detta sätt. Barn och människor är nämligen inte genomsnittliga, utan unika och olika – med olika förutsättningar, behov och talanger. Utifrån det perspektivet blir det aktuella förslaget ingenting annat än ren tvångsiver och ett uttryck för en strävan efter att stöpa alla människor i samma form.

Vidare leder Edholms förslag till att föräldrar och barns valfrihet inskränks – ett slag rakt i ansiktet på alla Sveriges familjer och på det civila samhället. För vem är det egentligen som har det yttersta ansvaret för att uppfostra barnen? Naturligtvis är det föräldrarna som känner sina barn bäst och bara de kanta ett helhetsansvar för barns och ungas uppväxtvillkor. De måste då också ges makt möjligheter att kunna ta detta, inte mindre valfrihet och inflytande.

För många är förskolan viktig. Det är uppenbart att många gillar den eftersom så många de facto väljer att placera sina barn där. Andra väljer att – så mycket staten tillåter – ta hand om sina barn själva med stöd av exempelvis föräldraförsäkringen. Det som förenar de allra flesta föräldrar är att de gör vad de anser vara bäst för deras barn. Det måste de få ökade möjligheter att göra.

Lotta Edholm har naturligtvis rätt i att svenska elevers dåliga skolresultat är ett stort problem. Bakom detta ligger flera svåra problem som vi gemensamt måste arbeta ännu mera aktivt för att lösa. Det handlar bland annat om att stärka statusen på läraryrket för att locka ännu mer kvalificerade lärare till skolan, om att fokusera på undervisningen och om att förbättra arbetsron i klassrummet.

Att tvinga in alla barn i förskolan med skolplikt från fem års ålder är dock inte lösningen. Som förbundsordförande för KDU ser jag som min kanske främsta uppgift att ständigt ta strid mot den socialistiska och socialliberala strävan att i varje läge arbeta för att göra samhället mer likriktat. Ett samhälle där alla människor stöps i samma form är inte jämlikt och rättvist.

Det goda samhället når vi först då alla människor, i alla åldrar, har möjlighet att åstadkomma bästa möjliga resultat efter de förutsättningar som just hon eller hon har. Då lämnas ingen efter, men ingen hålls heller tillbaka. I Sverige behöver vi inte fler regleringar och obligatorium. Vad vi behöver är mer valfrihet och större möjligheter för människor och familjer att forma sina egna liv. Därför är jag emot en obligatorisk förskola.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Ett starkt civilsamhälle bidrar till maktspridning

Debattartikel publicerad i Dagen den 10 januari 2012:

I Sverige ägnade socialdemokratiska regeringar årtionden åt att försvaga det civila samhället. Staten, kommuner och landsting svällde. Det offentliga tog på sig allt mer av beslutanderätt, varpå staten och samhället tenderade att bli synonymer. Detta har i sin tur vaggat in såväl politiker som andra människor i en falsk tro på att det offentliga kan lösa alla problem – att solidaritet människor emellan är överflödig. Det har varit förödande. Mellan stat- och individnivå behövs ett starkt civilsamhälle som ger frihet och mer gemenskap.

Det civila samhället, med allt det ideella arbete som utförs inom bland annat idrottsrörelsen, församlingar, välgörenhetsorganisationer och liknande, utgör en enormt betydelsefull del av Sverige. Det bidrar till maktdelning – som en viktig motpol till både den offentliga sektorn och det privata näringslivet – och skyddar medborgarna från myndighetsmissbruk. Ett starkt civilsamhälle är det bästa värnet mot en politisk sfär som vällt över sina gränser. Den politiska klåfingrigheten hålls tillbaka, vilket i grunden är en förutsättning för friheten och det demokratiska och pluralistiska samhället.

I det civila samhället finns också gemenskap. Det är en skola i livet för många unga människor som här tillåts att växa. Många är vi som i olika delar av civilsamhället övat upp vår sociala förmåga, fått uppleva känslan av kamratskap, fått pröva på hur man arbetar tillsammans i ett lag och lära oss betydelsen av ett gott uppförande mot våra medmänniskor. Ett livskraftigt civilt samhälle bidrar helt enkelt till en gemensam etik och tydliga värderingar. Därför måste också regeringen gå vidare och förbättra förutsättningarna för den ideella sektorn.

En av Kristdemokraternas och alliansregeringens viktiga åtgärder för att stärka civilsamhället har varit att öppna upp välfärden för andra än bara det offentliga. Att kommuner och landsting har fått verktyg för att släppa in fler aktörer i viktig verksamhet – som förskola, skola, vård och äldrevård – gör skillnad. Det skapar bättre förutsättningar för att utveckla kvalitet, mångfald och valfrihet. Fler människor kan ta del av mer personanpassad vård och omsorg.

Därutöver har regeringen från och med i år infört en avdragsrätt för de privatpersoner som ger gåvor till ideella organisationer. Det är en stor seger för Kristdemokraterna och innebär ett paradigmskifte i svensk kontext. Vi kan dock inte vara nöjda här. Avdragsrätten bör i framtiden även omfatta företag, högre gåvobelopp samt gåvor till fler delar av civilsamhället, såsom idrottsföreningar och kulturverksamheter. Vi kristdemokrater arbetar för att rätta till den obalans som länge funnits, och som fortfarande råder, mellan samhället å ena sidan och det offentliga å andra sidan. Samhället är större än staten och solidaritet och engagemang för våra medmänniskor får aldrig reduceras till att ske via skattesedeln.

Kristdemokraterna är de enda i svensk politik som pratar om vikten av ett starkt civilsamhälle. Vi gör detta för att vi vet att människor behöver gemenskap och samhörighet för att må bra. Ingen kan vara en bättre garant för detta än det civila samhället.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU