Utveckla politiken och ta rollen som ett ledande borgerligt parti

Debattartikel publicerad i denna veckas nummer av tidningen Kristdemokraten.

”Ett Kristdemokraterna som ingen brydde sig om.” Meningen i tidningen Fokus eftervalsreportage (den 19/9) är smärtsam, men måste stämma till eftertanke. Det är den enda mening i den elva sidor långa texten där vårt parti omnämns. Trots att valrörelsen på många sätt kändes bra, måste det som ryms i denna korta mening tas på allvar.

Mot bakgrund av de senaste årens långa rad av svaga opinionsmätningar och proffstyckarnas återkommande sågningar, kan det vara lätt att pusta ut när vi i slutänden klarade spärren i riksdagsvalet. Känslan på valvakan var att vi visserligen förlorade, men det faktum att M och FP tappade mer dämpade den känslan.

Årets val kan dock inte ses som något annat än ett misslyckande. Vi backade för fjärde riksdagsvalet i följd och är nu nere på en tredjedel av det procentuella stöd vi hade 1998. Jämfört med valet 2010 har vi tappat nästan 50 000 röster, trots en ökande befolkning.

Organisatoriskt fungerade det mesta väl och det finns mycket annat positivt att ta fasta på. Men vi vill här lyfta fram några områden där vi tror att partiets valanalysgrupp behöver gå på djupet för att utreda vad som gick fel.

För det första hamnade vi för ofta helt utanför den övriga valdebatten. Våra valfrågor var för smala och/eller låg för långt ifrån de frågor som diskuterades i debattens centrum. Samtidigt saknade vi helt systemkritik. Vi var för dåliga på att kommunicera vilka samhällsproblem vi egentligen ville komma tillrätta med genom våra förslag. Hur kan vi framöver bättre ge svar på frågor som människor faktiskt ställer?

För det andra lyckades vi inte hålla oss till vårt fastslagna fokusområde ända in i mål. De tre huvudsakliga valfrågor som vi identifierade var mindre barngrupper i förskolan, äldreboendegaranti och att landstingen bör avskaffas. Endast den förstnämnda kan anses ligga inom ramen för det av partiet beslutade fokusområdet ”barn och ungas uppväxtvillkor”. Detta bidrog till otydlighet.

För det tredje ser vi, enligt Valu, ut att ha tappat flera av våra traditionella kärnväljare: kyrkobesökarna och barnfamiljerna. Som ersättning för vårdnadsbidraget hade vi visserligen med barnomsorgspengen i vårt valmanifest, men det var barngruppernas storlek som lyftes fram som vårt huvudförslag på familjeområdet. Därmed uteblev konflikten i debatten eftersom S hade ett snarlikt förslag. Hur tydligt uppfattade väljarna att vi vill ta fighten för valfrihet i barnomsorgen?

För det fjärde hade vi ingenting att erbjuda de M-väljare som vi skulle vinna över. Möjligen var landstingsfrågan en sådan (som också är helt rätt i sak) – men som ju gick emot det fastslagna fokusområdet.

För det femte behöver vi fråga oss själva om SD i detta val lade beslag på de M-väljare (landsbygdsboende, mer konservativa) som enligt våra egna analyser var våra potentiella väljare. Att enbart utifrån Valu konstatera att 4 procent av våra väljare 2010 gick till SD är inte en tillräcklig analys, eftersom val vinns genom att nya väljare nås.

Samtidigt står vi idag i ett politiskt landskap där det finns stora möjligheter för vårt parti. Vi kommer att se en historiskt svag regering och ett läge där M står utan såväl organisatorisk som ideologisk och realpolitisk kompass. Vi kristdemokrater kan ta ett stort utrymme i debatten och till och med göra anspråk på att vara en ledande oppositionskraft.

Vi tror att följande är några faktorer som är viktiga för att vi ska lyckas i detta arbete:

1)      De kristna värderingarna och den kristna människosynen är det avgörande för vårt parti. Trots det får vi emellanåt frågan: Varför behövs KD? Den frågan ställs aldrig till MP, Fi eller SD. Anledningen – tror vi – är att deras värderingar förknippas starkt med det sakpolitiska innehållet. I vårt parti upplevs inte alltid den kopplingen tydlig och väljarna vet inte vart vi står. Vi behöver själva bli bättre på att definiera de kristna värderingarna.

2)      Arbetet med att fokusera vår kommunicerade politik och rikta in oss på de målgrupper som ligger nära oss, utifrån de redan gjorda analyserna, måste fortsätta. Våra potentiella väljare är värderingsdrivna, tror på marknadsekonomi och återfinns i regel bland de som tidigare har röstat på Moderaterna. Enligt Valu identifierar sig 77 procent av våra väljare som ”höger”.

3)      Som ett litet parti är det extra viktigt att vi söker konfliktytor med andra partier. KD ska vara det parti som människor pratar om och förhåller sig till. Det duger inte att vara den som sätter ned foten sist i viktiga frågor för att på så sätt framstå som mest balanserad. Vi behöver ha relevanta svar på människors upplevda problem

4)      För att stärka partiets förtroende hos mitten-höger-väljare finns det vissa hygienområden där vi behöver bli starkare. Det handlar om ekonomi, företagande och jobb. Men också om en rättspolitik och försvarspolitik som värnar medborgarnas trygghet. Dessutom om att stå upp för en skola med kunskapsfokus och att vara en valfrihetens väktare.

5)      När partiets resurser nu krymper tappar vi kompetenta medarbetare i både regering och riksdag. Detta innebär att ett ännu större ansvar läggs på de enskilda riksdagsledamöterna. Vi är beredda att ta det ansvaret. Det utåtriktade arbetet måste nu ha högsta prioritet.

6)      Det behövs en strategi för hur vi ska kunna rekrytera både gräsrötter och personer som framöver kan bli ledande i partiet på alla nivåer.

7)      Vårt framgångsrika EP-val berodde till stor del på det stora förtroende som fanns hos väljarna för vår toppkandidat Lars Adaktusson. Vi behöver profilerade företrädare som tillsammans med partiledaren kan ta fighten för vår sak.

Efter valet 2010 fanns det – med rätta – en ganska stor krismedvetenhet i vårt parti. Denna är idag inte alls lika tydlig, trots ytterligare ett dåligt valresultat och en trend som om den står sig riskerar partiets plats i riksdagen. I detta läge kan det inte vara de som problematiserar och kommer med idéer och inspel som ska ställas till svars – utan de som menar att allt är frid och fröjd.

Vi tvingas konstatera att Kristdemokraterna i valet 2014 var partiet som ingen brydde sig om. Men så behöver det inte vara om fyra år. Vårt parti har stora möjligheter att nu använda oppositionsläget för att utveckla politiken och inta rollen som ett ledande borgerligt parti. Vi vill medverka till att KD blir en politisk kraft som människor brys sig om och har förtroende för.

Aron Modig
Riksdagsledamot

Andreas Carlson
Riksdagsledamot

%d bloggare gillar detta: