Här är mitt avslutningstal som KDU-ordförande, hållet vid förbundets riksmöte på Öckerö den 9 maj.
Förbundsvänner,
Det är härligt att åter samlas till riksmöte med Sveriges bästa och borgerligaste ungdomsförbund. Det har redan gått ett år sedan riksmötet på Ekerö. Vad kan då vara mer passande än att följa upp detta med att nu träffas på en ö, på andra sidan av Sverige.
Ja, vi har ju valt att hålla vårt 48:e riksmöte här på vackra Öckerö den här Kristi himmelfärdshelgen. Och det är en lämplig plats för KDU att hålla riksmötet på.
Öckerö är landets nionde bästa kommun att bo i, enligt tidningen Fokus. Och förra året utsågs Öckerö till landets allra tryggaste kommun. Så mina vänner, ni kan känna er trygga ikväll när ni går och lägger er i sovsalarna.
På Öckerö ligger också Kristdemokraterna bra till. Det visade sig inte minst i det senaste kommunvalet när vårt parti fick närmare 20 procent av rösterna. Här råder lag och ordning, människor håller ihop och civilsamhället – det är starkt.
Som vanligt när vi ses för riksmöte står förbundet inför flera viktiga beslut. Det gäller också den här gången. Vi ska diskutera och tillsammans slå fast förbundets linje i propositioner och motioner. Men vi ska också välja ny förbundsordförande och förbundsstyrelse. Årets riksmöte blir därför en start på det planeringsarbete som ligger framför oss inför valen nästa år.
Oavsett om ni är på ert första, tredje eller åttonde riksmöte den här helgen hoppas jag att ni känner er välkomna. Jag hoppas att ni tar vara på möjligheten att umgås, diskutera och framför allt ha roligt. Tillsammans ska vi göra det här till en riktigt bra helg!
***
Vänner,
Mitt hjärta är blått. Ja, så heter KDU:s senaste kampanj. Det är inte bara en schysst slogan, utan något som faktiskt har en djupare ideologisk betydelse.
Mitt hjärta är blått för att jag tror på solidaritet, inte genom skatter och bidrag utan mellan människor. För att jag tycker att man ska bete sig schysst mot dem man har omkring sig och i alla lägen göra sitt bästa.
Mitt hjärta är blått för att jag vet att samhället är större än staten. Jag ser att ett livskraftigt civilsamhälle är en forutsättning för att människor ska ges möjlighet att leva i nära relation med familj och vänner.
Mitt hjärta är blått för att jag tror på det personliga ansvarstagandet. På att var och en av oss har ett ansvar för våra handlingar. Men också ett ansvar för våra medmänniskor och för vår omvärld. Det goda samhället skapas inte bara i sammanträdesrummen. Det börjar här och nu med dig och mig.
De här grundläggande övertygelserna var det som gjorde att jag gick med i KDU i februari 2006. Det är dem som har gjort att jag har stannat kvar som medlem, och det är dem som under de senaste åren har drivit mig i arbetet för vårt förbund.
***
Det har nu gått sju år sedan jag deltog på mitt första riksmöte. Det var en härlig upplevelse och jag har många goda minnen därifrån.
Jag minnas att jag tyckte det var fascinerande att se så många ungdomar välja bort en ledig helg i vårvärmen, och istället sitta i en förhandlingssal med yrkanden, voteringar och ordningsfrågor. Det var inspirerande att se duktiga debattörer vrida och vända på argumenten för att få just sina idéer igenom. Och för mig var det glädjande att få känna den gemensamma vilja som fanns att förbättra svensk politik och i förlängningen hela Sverige.
Jag hoppas att ni som är på ert första riksmöte den här helgen känner en liknande känsla som jag kände på riksmötet 2006. Jag hoppas att ni känner samma inspiration och samma vilja att förändra. Och kanske vågar ni er på någonting som inte jag vågade då – nämligen att gå upp i talarstolen och hålla ett anförande om något som just ni brinner för.
***
Vänner,
Under de sju år jag varit engagerad i KDU har det skett stora förändringar i svensk politik. Då – 2006 – när jag deltog på mitt första riksmöte såg Sverige annorlunda ut än vad det gör idag.
Då hade Sverige styrts av socialdemokrater under 61 av de senaste 70 åren. Vi levde i ett land där flumskolan var rådande. Där människor drevs från hus och hem på grund av fastighetsskatten. Och där det var i princip omöjligt att köpa huvudvärkstabletter på lördag kväll, man fick helt enkelt vänta till måndag morgon. Då levde vi i ett Sverige som på många sätt var sämre än idag. Men valet 2006 kom att bli en vändpunkt.
Kristdemokraterna, Moderaterna, Folkpartiet och Centern hade gått samman och bildat ”Allians för Sverige”. Årtionden av trassliga försök till samarbeten hade växlats mot ett regeringsalternativ som plötsligt stod starkare än vänstersidans. Alliansen framstod som ett tryggare och mer intressant alternativ för väljarna, med en tydligare och mer relevant idé om framtidens Sverige.
Två valsegrar senare är det borgerliga allianssamarbetet redan historiskt, och det har satt starka och tydliga avtryck på det svenska samhället. Ni som såg partiledardebatten i Agenda i söndags förstår vad jag menar. Spelplanen är helt förändrad, och det är idag vänstersidan som inte kan ge svar på frågan om hur de har tänkt bilda sin regering.
Utöver den nya trovärdigheten i regeringsfrågan, var det arbetslinjen som vann valet åt Alliansen 2006.
Genom jobbskatteavdrag skulle skatten för de som arbetade sänkas. Det skulle helt enkelt löna sig bättre att arbeta och göra rätt för sig.
***
Den första mandatperioden blev också en succé! Utöver arbetslinjen beslutades det om en ny skollag med syfte att bygga en skola med kunskap och ordning och reda i fokus. Det blev billigare att anställa unga. Valfriheten ökade väsentligt inom välfärden och det statliga ägandet minskade.
Straffen på grova våldsbrott höjdes och antalet poliser ökade. Med hjälp av skatteavdrag för hushållsnära tjänster blev det inte bara fler vita jobb, utan tusentals familjer fick också större möjligheter att spendera mer tid med varandra.
Då vi sedan gick till val tillsammans igen – år 2010 – hade världen drabbats av finanskrisen. De ekonomiska svallvågorna gick höga, banker gick omkull och stora budgetunderskott spreds över världen. I denna tid stod Sverige starkt och i valrörelsen blev begreppet ”stabila statsfinanser” borgerlighetens nya ledord. Tillsammans med våra allianskollegor lyckades vi vinna valet på nytt.
Jobbskatteavdrag, budgetbalans och regeringsduglighet är därför uttryck som väljarna starkt förknippar med Alliansen idag. Och det är förstås bra. Men om vi stannar där, kommer vi varken att vinna valen 2014 eller fortsätta att göra Sverige friare.
***
Sedan en tid tillbaka är det många som anklagar regeringen för att vara idélös. Och visst ligger det mycket i det.
Jag vet att jag tar i nu. Men det största hotet mot borgerligheten idag är inte den splittrade vänsteroppositionen med Stefan Löfven i spetsen. Nej, det största hotet utgörs av borgerligheten själv. Om vi inte lyckas få fart på den interna idédebatten så ligger vi tyvärr illa till.
Jag har vid ett antal tillfällen under min ordförandetid efterfrågat en svensk motsvarighet till den amerikanska Tea Party-rörelsen. Den borgerliga gräsrotsrörelse i USA, som förenas av sitt motstånd mot statliga stödpaket till bankerna, och kraftiga utbyggnader av den offentliga sektorn.
Med det menar jag att det hade varit nyttigt med en oppositionsrörelse även utanför riksdagen, som kunde granska och kritisera regeringen från ett borgerligt perspektiv. En sådan rörelse hade varit vital för just den borgerliga idédebatten och för att tvinga regeringen att ständigt stå på tå. Men också för att förhindra att samhällsdebatten som sådan förflyttas åt vänster.
I avsaknaden av en svensk Tea Party-rörelse – en ohelig allians av liberaler och konservativa – fyller de borgerliga ungdomsförbunden väldigt viktiga roller. Det är vi som ska förse våra moderpartier med framtidens ledare, framtidens idéer och framtidens politik.
Under de två år jag har varit förbundsordförande för KDU har jag sett det som viktigt att just bidra till idédebatten. I drygt 200 debattartiklar som publicerats i tidningar och på debattsajter har jag fört fram våra ståndpunkter i sakfrågor utifrån en ideologisk och idépolitisk argumentation. De bästa artiklarna har jag samlat i den här idéskriften.
Den heter ”Ansvarstagande och gemenskap – idéer för en starkare kristdemokrati” och ni kommer alla att få den hemskickad inom någon vecka. Förhoppningsvis kan den leda till ny inspiration och nya idéer. Både inom vårt parti och inom borgerligheten i stort.
***
Vänner,
Vi kristdemokrater tillför ett unikt perspektiv i svensk politik, och vi har goda möjligheter att komma med relevanta inslag till idédebatten. Det finns många anledningar till det.
För det första handlar det om de värderingar som ligger till grund för vår politik. Den kristdemokratiska värdegrunden är någonting fantastiskt och väldigt djupt. Den säger mycket om människans natur, om att vi har såväl materiella och själsliga som andliga behov.
Vår politiska filosofi vilar på insikten om att allt inte går att mäta i pengar, utan att det finns saker som är större och viktigare. Vi blir inte lyckliga enbart av att få mer pengar eller saker, vi blir lyckligare av att ha människor runt omkring oss som vi älskar och blir älskade av.
Men vår värdegrund säger också att vi som människor är ofullkomliga. Därför är det viktigt att de människor som vi lever i gemenskap med, talar om för oss när vi gör fel, men också uppmuntrar oss när vi gör rätt.
Det är att bry sig om sin nästa och att behandla andra som vi själva vill bli behandlade. Det är för mig att ta socialt ansvar och att sätta människovärdet i centrum.
Som en logisk konsekvens av att vi är ofullkomliga kan vi välja mellan rätt och fel. Vi är utrustade med ett förnuft som vi alla kan använda bara vi ges rätt förutsättningar för det. På så sätt växer vi som människor och blir våra bästa jag.
Och just det är min roll som politiker. Att se till att skapa förutsättningar för alla människor – i och utanför Sverige – att växa och bli sina bästa jag. Kort sagt, att skaffa sig ett liv!
***
Vänner,
För det andra handlar det om synen på frihet. Vi måste ständigt och konsekvent driva opinion för att friheten i samhället ska öka, för den enskilda människan och för familjerna. Det handlar då om att argumentera för fortsatta skattesänkningar – eftersom det ger människor större inflytande över sina egna liv – men också om att ytterligare driva på för ökad valfrihet inom välfärden. Människor är olika och var och en måste i största möjliga mån få möjlighet att leva sitt liv som man vill.
Just detta kan nog de flesta alliansanhängare ställa upp på. Men vi kristdemokrater skiljer ut oss. Vi vågar stå upp för friheten även om det exempelvis visar sig att den leder till att män och kvinnor gör olika livsval.
Ja, vi står också upp för deras rätt att välja, även om Folkpartiet tycker att de väljer fel. Som en konsekvens av detta är vi det enda politiska alternativet för familjer, som själva vill välja hur de ska forma sina liv och sin vardag.
***
Då vi talar om frihet är det dock ofrånkomligt att också lägga till dess parhäst – det personliga ansvarstagandet. Det vill säga det ansvar vi alla har för oss själva och våra handlingar men också för våra medmänniskor och vår omgivning.
Det kan låta självklart. Men faktum är att Sverige har en historia som bygger på allt annat än på principen om det personliga ansvarstagandet.
Istället har alla möjliga förklaringsmodeller använts för att urskulda att människor misslyckas. Det har handlat om dålig ekonomi, dålig barndom eller klyftor i samhället. Kort och gott, det har i för stor utsträckning varit ”samhället” som fått ta ansvaret för att enskilda människor halkat in på villospår i livet.
Vi har under för lång tid vaggats in i en falsk trygghet om att det alltid finns någon annan som löser våra problem, oavsett om det rör sig om ekonomiska, sociala eller familjerelaterade frågor.
Det offentliga har helt enkelt alltid funnits där, med sin ambition att lösa alla möjliga problem och frågor. Och man har därigenom undergrävt både ansvarstagandet och moralen hos människorna.
***
Den fjärde princip som jag vill lyfta är synen på rättvisa. För oss kristdemokrater är rättvisa inte synonymt med att alla världens medborgare är precis likadana, precis lika bra på allting och har precis lika mycket pengar – oavsett prestation.
För oss handlar rättvisa istället om att alla människor har möjlighet att påverka sin egen situation, genom att det finns möjligheter att röra sig i samhället.
Ingen ska behöva leva i fattigdom, och vi har ett moraliskt ansvar att visa solidaritet med svaga och utsatta. Men samtidigt måste alla människor ges möjlighet att växa utifrån sina förutsättningar. Ingen ska tryckas ned i avundsjukans eller Jantelagens namn.
Som ung kristdemokrat ser jag det därför som en av de allra viktigaste samhällsutmaningarna inför framtiden att bekämpa fattigdomen – inte att bekämpa rikedom.
***
Vänner,
För mig handlar politik inte bara om sakfrågor och om dagsaktuella händelser, även om detta också är viktigt. För mig handlar politik i grunden om att på lång sikt skapa förutsättningar för ett gott samhälle.
Detta gör vi inte om vi reducerar politiken till att bara handla om en blind och döv arbetslinje. Politiken måste utgå ifrån en helhetssyn på människan och ha sin förankring i en fast värdegrund. Det gäller inte bara i en svensk kontext, det gäller i hela världen.
***
Förra sommaren var jag med om en otäck händelse under en resa till Kuba, dit jag hade rest för att ge mitt stöd till den kristdemokratiska rörelsen i landet.
Det kristdemokratiska partiet, MCL, är den internationellt sett mest kända och erkända oppositionella kraften i Kuba. Det är den främsta utmanaren till den auktoritära kommunistiska regim som styrt Kuba sedan revolutionen år 1959.
Tillsammans gjorde bröderna Castro och Che Guevara Kuba till en av de värsta kommunistiska diktaturerna. Enligt den amerikanska stiftelsen Freedom House, som publicerar rapporter över situationen för politisk frihet i världen, klassificeras Kuba som ett av de allra minst fria länderna.
Vad innebär då detta i praktiken? Ja, att det kubanska folket inte har möjlighet att påverka vem som ska representera dem i landets parlament. De har inte heller laglig rätt att engagera sig i någon annan politisk organisation än kommunistpartiet.
De får inte demonstrera eller på annat sätt uttrycka sitt missnöje eller sin politiska åsikt. De får inte starta en tidning eller en TV-kanal om de skulle vilja det. I landet finns nämligen bara inhemska, statskontrollerade media.
***
Som om inte detta elände vore nog ska det också nämnas att Kuba är ett av de fattigare länderna i världen. Den politiska ofriheten går hand i hand med ekonomisk socialism.
I stort sett allt företagande är statligt, ransoneringssystem har använts sedan 1950-talet och det är svårt för en genomsnittlig kuban att klara sig på sin lön, som motsvarar mellan 200 och 500 kronor per månad.
Situationen för den vanlige kubanen kan med andra ord inte beskrivas som annat än fördjävlig. Folket lider av kommunismens illdåd, samtidigt som det råder nolltolerans mot oliktänkande. Det krävs ett stort mod av den som ändå väljer att sätta sig emot systemet.
De personer som engagerar sig i det kristdemokratiska partiet, och i andra oppositionsrörelser, gör väldigt stora uppoffringar och arbetar i ständig motvind. De ger upp sina normala liv och tar stora risker, inte bara för sig själva utan också för sina familjer.
Men de tycker att det är värt att ta riskerna eftersom dem vet att det dem arbetar för är större. De arbetar för demokrati, frihet och för att de mänskliga fri- och rättigheterna ska respekteras.
***
Vänner,
Det som jag tagit med mig från sommarens resa till Kuba är inte framför allt rädslan eller ovissheten. Istället är det den oerhört konkreta upplevelsen av hur en diktatur fungerar. Jag reste iväg för att i all välmening göra något för att bidra till ett friare och mer demokratiskt Kuba, men blev fängslad och förhörd. Och så behandlas vanliga kubaner varje dag.
En av grundpelarna i vår ideologi är solidaritetsprincipen, eller syskonskapstanken. Vi har alla har ett moraliskt ansvar, inte bara för oss själva utan också för varandra. Vi har ett ansvar att göra vad som står i vår makt, för att alla människor på jorden ska ges en tillvaro som är värdig. Det gäller både politiskt och ekonomiskt.
Vi kan helt enkelt inte ta att människor lever i förtryck och fattigdom, samtidigt som vi inte gör vad vi kan för att förbättra deras situation.
***
All politik bygger på värderingar, det gäller inte minst utrikespolitiken. Sverige har som ett litet land, beläget i Europas utkant, naturligtvis begränsade möjligheter att genomdriva enorma förändringar i världspolitiken. Men vad vi kan göra är att sända signaler om vilka värderingar, vi anser ska ligga till grund för en värld som steg för steg utvecklas i rätt riktning.
Vi ska ha en åsikt om vad som är rätt respektive fel behandling av människor. Vi ska i alla lägen markera mot förtryck och ofrihet, även om det kortsiktigt drabbar våra egna ekonomiska intressen.
Vi har en skyldighet att visa att de som förtrycks i diktaturer inte står ensamma i sin kamp. Och det är därför vi måste vara ett starkt moraliskt stöd för de oppositionella krafter som i diktaturer offrar sina liv för sådant som vi tar för givet.
Ronald Reagan sammanfattade det hela på ett bra sätt. Han sade:
”Friheten är aldrig mer än en generation från att dö ut. Den finns inte automatiskt i blodet hos våra barn. Nej, vi måste kämpa för den, skydda den och föra den vidare till våra barn så att de kan göra detsamma till kommande generationer.”
***
Vänner,
Inför riksmötet i Eskilstuna 2011 presenterade jag tre fokusområden för den tid som jag skulle vara ordförande i KDU. Det handlade om att arbeta med att stärka förbundets organisation. Om att bredda bilden av KDU i samhällsdebatten. Och om att stärka relationen mellan KDU och vårt moderparti Kristdemokraterna.
Jag tänkte säga något om vad jag och förbundsledningen har gjort under de senaste åren för att flytta fram positionerna på dessa tre områden.
För att stärka organisationen har vi arbetat aktivt med medlemsvärvning, sjösatt värvartävlingarna Alfsvenskan, Weimers Cup och Årets gaselldistrikt. Och förra sommaren hade vi ett kampanjteam som under ledning av Linus Rehn besökte sommarfestivaler över hela landet.
I förbundsstyrelsen har vi lagt mer fokus på organisationsfrågor, genom att Christian Carlsson haft detta som huvudsakligt ansvarsområde. Under Christians ledning har styrelsen arbetat mer målinriktat och kontinuerligt följt upp verksamheten gentemot de verksamhetsmål vi gemensamt slagit fast på förbundsrådet.
Vi har instiftat det nya eventet Frihetsdagarna och utvecklat konceptet med höst- och vår-kickoffer. Syftet har varit att skapa mer engagerande nationella evenemang, med mer fokus på utbildning och inspiration. Under året anordnar vi en spetsutbildning för tolv extra lovande KDU:are som alla vill vara med och ta ett stort ansvar i valrörelserna nästa år.
Utifrån filosofin att engagemang föder engagemang har vi lanserat en ny webbplats, intensifierat arbetet i sociala medier, återuppstartat förbundets medlemstidning Ny Framtid och börjat med podcast-sändningar. I det senare arbetet har Emil Svensson dragit ett tungt lass.
***
För att bredda bilden av KDU i samhällsdebatten har förbundsledningen och förbundsstyrelsen lagt ner ett stort arbete i att producera debattartiklar och få medial närvaro på olika sätt. Men vi har också sett till att i alla lägen framföra en frihetligt inriktad politik med fokus på skola, arbetsmarknad, lag och ordning, internationell utveckling och de små gemenskaperna i samhället.
Dessa områden har också förbundets två senaste kampanjer kretsat kring; ”Skaffa dig ett liv!” och ”Mitt hjärta är blått!”.
Under Saras Skyttedals ledning har vi varit fortsatt mycket aktiva inom ramen för vår europeiska samarbetsorganisation, YEPP. Men vi har också blivit fullvärdiga medlemmar i den internationella mitten-höger-organisationen IYDU och återuppstartat samarbetet med KDU i Norge och Finland. Allt i syfte att stärka våra nätverk och få mer inspiration från våra vänner och likasinnade utanför Sverige.
***
I arbetet med att stärka relationen till moderpartiet Kristdemokraterna har det av naturliga skäl handlat mycket om att bygga sociala relationer mellan organisationerna. Jag och Sara har som representanter i partistyrelsen varit närvarande och aktiva. Samma sak i de av partiets arbetsgrupper där KDU har haft representation. Konstruktivt och ihärdigt samarbete skapar tillit.
Det kan också finnas skäl att säga någonting om det som hände i partiet förra vintern i samband med partiledarstriden mellan Göran Hägglund och Mats Odell. Som ni vet tog KDU då ställning för Mats Odell och vi framförde kritik mot det rådande ledarskapet; att det var för inåtriktat och för dålig transparens. När Göran Hägglund sedan tog hem kampen skulle man kunna tro att vi skulle hamna ute i kylan. Men jag skulle säga att det har blivit precis tvärtom.
Vårt ställningstagande och vår kritik vann respekt, också hos många av dem som i sak inte höll med oss. Och det uppskattades att vi så tydligt slöt upp bakom den valda ledningen så fort det extra rikstinget var över.
Det här var några kommentarer. Men läs gärna mer i den avrapportering som jag kommer att publicera på min hemsida, aronmodig.se, senare ikväll.
***
Vänner,
Jag har tänkt att också säga någonting om framtiden. Det känns på sin plats. Nästa år hålls två val i Sverige. Och då avgörs det vilken typ av politiska lösningar vi ska använda för att bemöta de gemensamma utmaningar som vi ser framöver.
För två år sedan tillsatte regeringen en framtidskommission som under ledning av statsministern fick i uppgift att klarlägga vilka dessa utmaningar egentligen är. Framtidskommissionen har sedan dess släppt delrapporter om exempelvis framtidens välfärd och den åldrande befolkningen. Om vilka krav som ställs på arbetsmarknaden då allt färre ska försörja allt fler. Men också om jämställdhet, integration, demokrati och miljö.
Personligen tyckte jag dock att en annan delrapport var den mest intressanta. Nämligen den som behandlar rättvisa och social sammanhållning. På ett systematiskt sätt går här Charlotta Levay, som är lektor i företagsekonomi vid Lunds universitet, igenom vilka trender vi kan se och vad dessa innebär för den framtida gemenskapen och sammanhållningen i samhället.
De flesta kan nog hålla med om att det här är viktiga frågor, helt avgörande för om Sverige är ett bra land att leva i. Och de är särskilt viktiga i ett framtidsperspektiv. Hur väl vi står rustade för eventuella kriser och hur väl vi förmår ta vara på nya möjligheter, det beror till stor del på vår förmåga att hjälpas år, dela bördorna och komma överens om gemensamma lösningar.
“Sverige slits isär. Klyftorna växer. De fattiga drabbas hårt av Alliansens politik. De lämnas till och med att svälta på gatan.”
Ja, så brukar det låta från vänsteroppositionen i debatten. Man målar upp en bild av ett Sverige på väg mot undergång. Men se, forskningen verkar inte hålla med. Inte heller efter snart sju år med Alliansen vid makten.
På det stora hela är det nämligen en positiv bild av Sverige som Charlotta Levay målar upp. Sverige utmärks på flera sätt av en stark sammanhållning och av en utveckling som tyder på stabilitet. Det verkar inte finnas skäl att tro att samhället håller på att falla isär. Varken när det gäller nära relationer, civilsamhället eller samhället som helhet.
Men självklart lyfter Framtidskommissionen också fram utmaningar i rapporten. Jag tycker att åtminstone tre av dem är värda att lyfta fram här och diskutera lite.
***
Dels konstaterar Framtidskommissionen att minskningen av antalet familjer som splittras har avstannat och att barn i dem familjerna riskerar att få sämre uppväxtvillkor än andra. De nära familjerelationerna utsätts för allt större påfrestningar genom stor tidspress och tilltagande krav på flexibilitet i arbetslivet.
Då kan man ju fråga sig vilken typ av politik som är det bästa svaret på detta. Är det att som vänsteroppositionen föreslår, att höja skatterna och lägga ytterligare pålagor på familjerna om hur de ska leva sina liv.
Eller är det att som vi kristdemokrater föreslår att sänka skatterna för vanligt folk, öka valfriheten för barnfamiljer och skapa möjligheter för mer tid med barnen. Ja, det kan ni ju fundera på.
***
Framtidskommissionen lyfter också fram att skillnaderna ökar mellan olika skolor när det gäller elevernas resultat. Även om familjebakgrundens betydelse inte ökar blir det allt viktigare vilken skola man går i.
Kommissionen fastslår också att det pågår en ökad uppdelning i medielandskapet mellan vad man kallar för ”nyhetssökare” och ”nyhetsundvikare”. I förlängningen kan det göra att olika grupper utvecklar helt olika världsbilder och får svårare att förstå varandra och komma överens.
Vad är då vänsterns lösning på detta? Jo, att begränsa möjligheterna för elever och föräldrar att välja skola och att fortsätta arbetet för flumskolans återinrättande.
Vi säger istället att vi vill att fler ska göra aktiva och informerade skolval, och att skolor som inte håller måttet ska stängas. Vi säger också att vi vill se ett återupprättat bildningsideal i skolan, där kunskap och bildning ses som något viktigt och häftigt.
Ja, jag vet vad jag tror är det bästa att göra.
***
Till sist skriver Framtidskommissionen också att inkomstskillnaderna i Sverige förväntas öka i framtiden. Delvis på grund av att välutbildade gynnas mer än andra av den teknologiska utvecklingen och globaliseringen.
Det är lätt att förstå. I en värld som blir alltmer komplicerad blir det allt viktigare att ha goda kunskaper och en stabil utbildning att stå på. De som saknar en utbildning kommer att hamna mer utanför.
Då är frågan vad som är lösningen på detta? Är det att som vänstern vill ytterligare höja skatten för dem som jobbar och göra det allt svårare för människor att försörja sig själva?
Eller är det att arbeta för ett mer företagsamt Sverige där fler kan komma i arbete. Ett Sverige där det är mer lönsamt att gå från bidrag till jobb.
Ja, ni förstår själva. Kristdemokraterna har en väldigt viktig roll att spela i svensk politik också i framtiden. Med vår utgångspunkt i goda värderingar, frihet, personligt ansvarstagande och på rättvisa har vi lösningar på framtidens utmaningar.
Vi är inte bara viktiga för oss själva utan vi är en viktig del i framtidsdebatten.
***
Vänner,
Avslutningsvis vill jag säga att mitt engagemang i KDU har gett mig väldigt mycket. Det har varit en värdefull skola i ledarskap, retorik och organisation. Det har förbättrat mitt politiska kunnande men också gett mig mängder av nya vänner och bekanta, i Sverige men också utomlands.
Allt detta har varit viktigt. Men när jag nu summerar mina år i ungdomspolitiken är det framförallt tre andra saker som jag vill lyfta fram.
För det första handlar det om den känsla av tillfredsställelse det innebär att arbeta för någonting gott. För demokratin i allmänhet men för kristdemokratin i synnerhet. Sverige står alldeles uppenbart inför stora utmaningar, och i denna tid behöver vi mer av politik som utgår ifrån den kristna värdegrunden, som betonar det personliga ansvarstagandet och som uppmuntrar människor att göra rätt för sig.
För det andra handlar det om glädjen i att se så många ordentliga och duktiga ungdomar utvecklas inom klubb-, distrikts- och förbundsstyrelser. Att se unga människor ta viktiga steg mot att bli sina bästa jag är stort. Samtidigt känns det tryggt att KDU fortsätter att förse samhällets olika delar med ledare, som står på en stabil grund av goda värderingar.
För det tredje handlar det om uppvaknandet av att på resor till världens mindre välbevakade länder, personligen få möta och göra något för att hjälpa människor som lever i en helt annan situation än vi i Sverige. Människor som lever i ofrihet och förtryck, och som gör väldigt stora uppoffringar i sina egna liv för demokratins och frihetens sak.
Nu har det dock blivit dags för mig att tacka för de här åren. De kommande dagarna står vi som sagt inför flera viktiga beslut. Imorgon bitti väljer vi ny förbundsordförande och förbundsledning. De personer som väljs då vill jag ge mitt största och varmaste lycka till.
Det är ett oerhört viktigt arbete som ligger framför er. Och jag vill be er: Var förnuftiga, agera som goda förebilder och ta väl hand om förbundet.
Till er alla vill jag förstås uttrycka ett stort, stort tack för de senaste åren! Men jag vill också skicka med en uppmaning: fortsätt att engagera er, fortsätt att bry er och fortsätt att fördjupa er i den kristdemokratiska politiken.
De sju år jag har varit engagerad i KDU, har varit väldigt betydelsefulla för mig. Förhoppningsvis har också jag gett någonting tillbaka till förbundet.
Mina vänner, Mitt hjärta är blått, och det kommer det fortsätta vara även efter det att jag lämnat mitt engagemang i KDU.
Tack för att ni har lyssnat!
Aron Modig 