Bristande skolledningar måste stärkas

Debattartikel publicerad i Skolvärlden den 26 mars 2013.

Det råder inget tvivel om att resultaten i den svenska skolan har sjunkit under de senaste decennierna. Ständigt nås vi av nya rapporter om hur Sverige tappat i jämförelse med jämförbara länder. De så kallade PISA-undersökningarna är en mätning som ofta refereras i debatten, där resultaten är nedslående.

Kristdemokraterna och alliansen har gjort mycket bra för att vända den negativa trenden i utbildningsväsendet. Tidigare betyg, reformerad lärarutbildning och ny skollag är några av dem. Mycket kan alltså göras på nationell nivå för få bukt med problemen.

Men att vända utvecklingen och att städa upp efter 50 år av misslyckad socialdemokratisk politik tar tid. Skolan är en stor och komplex verksamhet som inte låter sig styras så lätt. Politiker och makthavare på nationell nivå varken kan eller ska kunna styra över allt. Det är i princip omöjligt att hitta någon ”quick-fix” eller supermodell som funkar i alla skolor. Därför behövs också krafttag och nya initiativ på lokal nivå och på enskilda skolor.

Som kristdemokrat menar jag att makten alltid ska ligga på lägsta effektiva nivå. Vi kallar detta för subsidiaritetsprincipen. Vi unga kristdemokrater är också övertygade om att det ytterst är skolledare, lärare och enskilda elever och familjer som vet bäst vad som fungerar på just deras skola eller i det enskilda klassrummet för att den enskilde eleven ska nå kunskapsmålen. Det fria skolvalet är en viktig del för att garantera denna maktfördelning, men det är inte tillräckligt. Lokala skolledningar måste också använda den makt de besitter.

Internationellt finns en omfattande forskning som kallas ”School Effectiveness Research” (SER). Enligt professor Bo Rothstein uppstod denna forskning på 1970-talet ”…som en reaktion på studier som hävdade att elevers skolprestationer nästan uteslutande kunde förklaras av från vilka socio-ekonomiska förhållanden de kom från” (DN 2012-04-08) . Istället belyser denna forskning hur skolor som lyckas uppnå goda resultat är organiserade och strukturerade.

De lokala skolledarna har här en viktig funktion att fylla. Oavsett vilken pedagogisk modell man väljer på den enskilda skolan är det avgörande för resultaten om skolledningen lyckas skapa uppslutning kring en gemensam undervisningsidé och åstadkomma en känsla av laganda eller inte. Bristen på en gemensam idé påverkar skolornas resultat negativt, vilket är en insikt som sällan hörs i den svenska debatten.

Skolinspektionen har pekat på just bristande ledarskap är vanligt förekommande i svenska skolor. Alltför ofta upplever lärare att rektor inte en aktiv pedagogisk ledare. Därtill är kommunikationen mellan lärare och rektor och ledningen blir på så sätt otydlig. Detta är ett allvarligt problem. Bristen på en gemensam målbild blir påtaglig och resultaten sjunker som en följd. Därför bör rektorer roll som pedagogisk ledare stärkas. Det krävs helt enkelt att svenska politiker, skoldebattörer och framförallt alla som arbetar inom utbildningsväsendet på allvar börjar diskutera hur lokala initiativ kan tas för att vända den negativa kunskapsutvecklingen i skolan.

Denna utveckling åstadkoms inte genom några enkla politiska beslut. Men politiken måste börja sända signaler om att mycket av ansvaret för skolan faktiskt ligger på det lokala planet. Allt annat är att blunda för den verkligheten.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

%d bloggare gillar detta: