Egenintresset ska inte vara främsta drivkraft

Debattartikel publicerad på SvD Brännpunkt den 15 december 2012:

I en debattreplik på Brännpunkt (13/12) bemöter pr-konsulterna Joakim Kellner och Erik Persson vår argumentation för mer begränsade inkomstgarantier och pensioner för våra riksdagsledamöter. De resonerar också kring vår åsikt att vi i Sverige har problem med en för stor utbredning av rena yrkespolitiker. Vi vill här svara på de tankegångar och den kritik som de för fram.

Till att börja med anför debattörerna att förekomsten av yrkespolitiker inte är någonting nytt i svensk kontext. Nej, det har vi heller inte påstått. Frågan är dessutom vad det har för betydelse? Kellner och Persson för ett resonemang kring att Tage Erlander faktiskt satt hela 43 år som statsminister, vilket är längre än vad Fredrik Reinfeldt kan tänkas stanna på samma ämbete.

Det är oklart vad detta har med saken att göra, men låt oss plocka upp bollen om Fredrik Reinfeldt. Man kan ha olika åsikter om hans politiska åsikter och färdigheter när det gäller att leda regeringens arbete, men nog är det anmärkningsvärt att vår högste politiske ledare aldrig haft ett jobb utanför den politiska världen. Situationen är densamma, eller åtminstone liknande, för flera av övriga statsråd.

Vidare påtalar Kellner och Persson att de generösa pensionsvillkoren för politiker funnits under en lång tid. Javisst, men det gör dem inte mindre fel. Det är viktigt att hålla på principen om att alla i samhället, i så stor utsträckning det går, svarar för sin egen försörjning. Det gäller särskilt politiker, i en tid då det från politiskt håll sägs vara arbetslinjen som råder.

Det finns ingen anledning att en före detta riksdagsledamot ska ha ersättning i mer än ett år efter att man avgått. På ett år är det fullt rimligt att en före detta toppolitiker ordnat ett annat jobb. Att vara riksdagsledamot är ett stort privilegium, med stora möjligheter att skapa kontakter och bygga nätverk, så det borde rimligtvis inte vara ett stort problem.

Om en riksdagsledamot inte under fyra år lyckats skaffa tillräckligt med erfarenhet, och knyta nog med kontakter, för att efter mandatperiodens slut ordna en ny sysselsättning på egen hand, så kan det knappast vara skattebetalarnas ansvar att finansiera deras leverne på en nivå långt över det som gäller för övriga medborgare.

Som Kellner och Persson, för det tredje, för fram ska man inte underskatta betydelsen för en politiker av att ha erfarenhet av hur partipolitiken och det politiska systemet fungerar. Men det finns ingen motsättning mellan att ha det å ena sidan och att helt ge upp en karriär inom vanliga jobb, näringsliv eller akademin å andra sidan – tvärtom. Om det är något vi har brist på i svensk politik så är det som sagt personer med verklighetsförankring, erfarenhet från andra delar av verkligheten än den partipolitiska. En politiker som sitter i riksdagen i tolv år, vilket är det vi föreslår som maxgräns, borde rimligtvis få nog med tid att sätta sig in i det politiska arbetet.

Vi håller med Kellner och Persson om att det naturligtvis inte är aktuellt att lagstifta om att begränsa antalet mandatperioder som en ledamot kan sitta i riksdagen. Men att uppmuntra fler partier att ta efter Miljöpartiets modell borde, utefter förutsättningarna, vara tämligen okontroversiellt.

Kellners och Perssons åsikter till trots, grundproblemet kvarstår. Vi har för många politiker i Sveriges riksdag, liksom ute i kommuner och landsting, som inte har någon annan erfarenhet, bakgrund eller karriär att falla tillbaka på än den politiska. Och det är ett problem.

För i situationer då en politikers hela karriär och privatekonomiska situation blir avhängigt ett visst politiskt uppdrag finns en överhängande risk att det inte framför allt är partiet, den goda saken och den ideologiska övertygelsen – utan egenintresset – som ligger till grund för det politiska engagemanget. Politiker med egenintresset som främsta drivkraft vill vi inte ha.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU 

Björn Lindgren
Språkrör Grön ungdom

%d bloggare gillar detta: