Det ska straffa sig att begå brott

Debattartikel publicerad i Svensk Tidskrift den 14 december 2012:

Frågan om villkorlig frigivning, av personer som dömts till fängelse för grova brott, är något som med jämna mellanrum kommer upp till diskussion. Nyligen föreslog Moderaterna att möjligheten till frigivning i förtid ska begränsas. Frågan splittrar Alliansen men vad mitt eget parti Kristdemokraterna anser är oklart. Partiets rättspolitiska talesperson Caroline Szyber säger att ”… tiden på anstalt måste bidra till att lägga en grund för den intagne att ändra sitt liv, och de moderata planerna kan försvåra detta” (R&D 28/11). En viss skepsis kan alltså skönjas, vilket ger mig som kristdemokrat skäl till eftertanke.

Naturligtvis är det brottsförebyggande perspektivet viktigt att ha med sig i sammanhanget. Att människor ska kunna bryta ett kriminellt beteende är ett av de viktigaste syftena med en rättslig påföljd. Men detta är inte en tillräcklig grund för att motivera ett frihetsberövande av en människa. Analysen måste göras djupare än så.

Vi unga kristdemokrater är av den fasta övertygelsen att alla människor är ofullkomliga och kan välja mellan det rätta och det felaktiga. Människan är därmed en moralisk varelse som kan hållas ansvarig för sina handlingar. Lagstiftningen ska därför utgå ifrån vad som är moraliskt rätt och fel. Samhället måste tydligt markera när en människa beter sig på ett oacceptabelt sätt. En rättslig påföljd blir då ett mål i sig och inte bara en brottsförebyggande åtgärd. Det ska helt enkelt straffa sig att begå brott, oavsett i vilket sammanhang och syfte som en kriminell handling begåtts. Denna princip får vi aldrig tumma på!

Men vad som kanske är än viktigare i sammanhanget är brottsofferperspektivet. En människa som har utsatts för kriminalitet förtjänar samhällets stöd och möjlighet till upprättelse. Då duger det inte att en mördare eller pedofil släpps ut efter två tredjedelar av strafftiden bara för att han eller hon då anses ”färdigbehandlad”. Detta är dock precis vad som sker i dagens Sverige. Denna praxis sätter inte brottsoffret i centrum, utan utgår ifrån den kriminelles perspektiv. Det är inte värdigt en rättsstat som säger sig värna den svage.

Ett aktuellt exempel som belyser denna problematik är det så kallade Bobby-fallet. En pojke med mental funktionsnedsättning torterades till döds av sin mor och styvfar. Paret dömdes till tio års fängelse, men är nu frigivna efter sex år. Detta på grund av principen om 2/3-frigivning. Kan de sägas ha sonat sitt brott? Knappast! Samhället har här totalt misslyckats med att skipa någon form av moralisk rättvisa. Över detta kan vi unga kristdemokrater inte göra annat än att uppröras!

Även Moderaterna argumenterar för begränsningar av den villkorliga frigivningen utifrån perspektivet att återfallsbrottsligheten ska minimeras. Man kan därför ifrågasätta på vilka grunder som förslaget kommit fram, men det förtjänar ändå att tas på allvar. Det är dags att rättspolitiken på allvar utgår ifrån brottsofferperspektivet och från vad som är rätt respektive fel. Allt annat är att utgå ifrån de kriminellas perspektiv, vilket varken är moraliskt rätt eller rimligt. Detta borde särskilt Kristdemokraterna ta fasta på!

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

%d bloggare gillar detta: