Skolplikt bör ersättas av läroplikt

Debattartikel publicerad i Liv & Rätt den 3 december 2012:

Skatter, obligatorium, kvotering, riktade bidrag samt tvingande lagar och dekret. Alla är de instrument som Sveriges socialister använt sig av genom historien. Tyvärr har vi tvingats vänja oss vid att även socialliberalerna numera använder liknande grepp. Alliansregeringen har gjort mycket gott och genomdrivit flera viktiga reformer i syfte att öka friheten i Sverige. Men på vissa områden har utvecklingen dessvärre gått åt rakt motsatt håll.

Ett sådant exempel är att regeringen i och med införandet av den nya skollagen förra året kraftigt begränsade möjligheten till hemundervisning, det vill säga föräldrars möjlighet att ta hand om sina barns undervisning istället för att barnen går i skolan. I 1985 års skollag, som gällde fram till sommaren 2011, fanns en möjlighet för elever att få undantag från skolplikten förutsatt att hemundervisningen utgjorde ett fullgott alternativ till annan undervisning. Den nya lagen säger dock att tillstånd till hemundervisning endast får ges om det föreligger ”synnerliga skäl” och då räknas religiösa och filosofiska bevekelsegrunder inte som tillräckliga.

Enligt Europakonventionen om mänskliga rättigheter har föräldrar rätt att välja en utbildning som överensstämmer med just deras religiösa eller filosofiska övertygelse. I Sverige är detta möjligt genom det väl utvecklade systemet med fristående skolor, alla föräldrar kan välja eller starta en friskola som kan ge barnet en undervisning med den pedagogiska inriktning som familjen önskar. Det kan även vara en skola med en konfessionell inriktning.

Denna unika möjlighet möter i många fall behovet från familjer som i andra länder istället väljer att hemundervisa. Det är också en viktig förklaring till att antalet barn som hemundervisas i Sverige är begränsat till något hundratal.

Trots detta innebär den nya skollagen att föräldrars och barns valfrihet har inskränkts, vilket jag som ung kristdemokrat omöjligtvis kan ställa upp på. För vem är det egentligen som har det yttersta ansvaret för att uppfostra barnen? Naturligtvis är det föräldrarna som känner sina barn bäst och bara de kan ta ett helhetsansvar för barns och ungas uppväxtvillkor. De måste då också ges större möjligheter att kunna ta detta ansvar, inte mindre valfrihet och inflytande.

I debatten lyfts ofta olika former av extremfall upp till diskussion. Exempelvis nyligen då ett par judisk-ortodoxa föräldrar i Göteborg genom en dom i kammarätten gavs rätt till hemundervisning av sina fyra döttrar. Grunden för domen var att de lever under speciella förhållanden, såsom att de måste be många gånger per dag och följa religiösa regler kring till exempel kosthållning och klädsel. Ett sätt att leva som är ovanligt, och ofta ses som konstigt, i Sverige.

Det finns också ett aktuellt exempel på det motsatta. Tidigare i år såg vi hur en svensk familj som vill bedriva hemundervisning tvingades att flytta till Åland. Efter flera års kamp för rätten att hemskola sina barn blev repressalier och ”hot med socialtjänst och viten […] för hotfullt”. Detta är inte en acceptabel utveckling och det är inte värdigt ett fritt land som Sverige!

Mot bakgrund av detta bör vi ställa oss frågan på vilka grunder staten ska ha rättighet att inskränka enskilda människors och familjers rätt att leva sina liv som de själva vill? Det hela blir till en fråga om valfrihet och frihet från staten men också om mångfald och religionsfrihet. Det offentliga lägger sig redan i på tok för många av samhällets sfärer genom ett högt skattetryck och en långtgående politisering av det privata, vilket får till konsekvens att det personliga ansvar vi alla har för våra medmänniskor och vår omgivning har undergrävts. På samma sätt undermineras föräldraansvaret av varje ny inskränkning av detta slag.

Dessutom visar forskning att hemundervisade barn och ungdomar ligger väldigt bra till jämfört med de som gått i traditionell undervisning. En större studie (utförd av Lawrence Rudner vid University of Maryland, 1998) visar till exempel på betydligt högre resultat bland hemskolade elever än vad som är genomsnittligt i både offentliga och privata skolor. Den visar också att lågutbildade föräldrar lyckas betydligt bättre med att hemutbilda sina barn än vad skolan lyckas med barn från samma bakgrund.

En senare studie (Belfield och Levin, 2005) menar att det mesta av de överlägsna resultaten kan förklaras med faktorer som föräldrarnas bakgrund. Korrigerat för detta presterar dock hemundervisade elever i nivå med de som går i privatskolor och betydligt över de som går i offentliga skolor. De elever som hemundervisats tycks också vara betydligt mer involverade i föreningsliv och socialt arbete samt vara nöjdare med livet.

Det går förstås inte att rakt av översätta resultaten i dessa studier direkt till svenska förhållanden, men de visar tydligt på att hemundervisning mycket väl kan vara väldigt framgångsrikt. Det är därför orimligt att vi i Sverige inskränker möjligheten till hemskolning. Istället borde vi utveckla den.

Det är fullt rimligt att vi också i Sverige – likt i till exempel USA, Kanada och Storbritannien – tillåter hemundervisning utan restriktioner. Skolplikten bör ersättas av en läroplikt. Naturligtvis måste kontroller och tester genomföras regelbundet, men endast då hemundervisningen inte fungerar ska eleven ha skolplikt. På detta sätt kan vi öka friheten och stärka mångfalden i Sverige.

Det goda samhället når vi först då alla människor, i alla åldrar, har möjlighet att åstadkomma bästa möjliga resultat efter de förutsättningar som just hon har. Då ingen lämnas efter, men då ingen heller behöver stå tillbaka.

I Sverige har vi tillräckligt med regleringar. Vad vi behöver är mer frihet, valfrihet och större möjligheter för människor och familjer att forma sina egna liv. Jag hade hoppats att alliansregeringen såg det som sin uppgift att arbeta i denna riktning, istället för i den motsatta.

Som ledare för de unga kristdemokraterna i Sverige ser jag som min kanske främsta uppgift att ständigt ta strid mot vänsterns och socialliberalernas strävan att i varje läge arbeta för att göra samhället mer likriktat. Ett samhälle där alla människor stöps i samma form är inte ett jämlikt samhälle.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Annonser
%d bloggare gillar detta: