Inte skolans uppgift att uppfostra barn

Debattartikel publicerad på Newsmill den 14 november 2012:

Resultaten i den svenska skolan är ett ämne som aldrig upphör att engagera. Med rätta förstås. Ständigt överöses vi med statistik av olika slag som beskriver sakernas tillstånd. Hur stor andel av eleverna som går ut med ofullständiga betyg, vilka grupper som klarar sig bra respektive halkar efter och hur många som söker sig till friskolor är några av de saker som mäts.

Det finns dock en viktig kvalitetsaspekt i skolan som är svårare att fånga genom kvantitativa mätningar, nämligen den som rör den sociala miljön i klassrummet i allmänhet och förekomsten av mobbning i synnerhet. Det antal anmälningar om missförhållanden i skolan som inkom till Skolinspektionen och Barn- och elevombudet under första halvåret i år uppgick till 1 526 stycken (upp 8 procent jämfört med samma period 2011) men mörkertalet kan antas vara stort.

Både beslutsfattare och skolan som organisation kan göra mycket för att förebygga mobbning och kränkningar. Skollagen (2010:800) ställer höga krav på nolltolerans mot kränkande behandling och alla skolor ska ha en handlingsplan mot den här typen av problem. Det är såklart bra. Men ytterst grundar sig denna problematik i något som är svårt att definiera i lagstiftning och handlingsplaner.

Istället handlar det om djupare frågor kring hur vi behandlar varandra och vilka värderingar som barn och unga ges eller inte ges. Naturligtvis har skolan en roll i att utrusta ungdomar med en etisk kompass men skolan kan aldrig ersätta familjen och föräldrarna. Detta kanske låter som en självklarhet, men det tål likväl att understrykas!

Det har nämligen varit en generell trend i det svenska samhället under det socialdemokratiskt styrda 1900-talet att det offentliga tagit allt större plats och ansvar för människors liv. Staten och kommuner har organiserat alla samhällets sfärer genom ett högt skattetryck och en långtgående politisering av det privata. Konsekvensen har blivit att det personliga ansvar vi alla har för våra handlingar och medmänniskor har undergrävts.

Barnomsorgen och skolan är två exempel på där vi fått se baksidan av den svenska välfärdsstaten. Två exempel på hur små gemenskaper och mellanmänskliga relationer har trängts undan till förmån för det offentliga. Denna tendens blev inte minst tydlig då skolan kommunaliserades och nya läroplaner infördes under slutet av 1980-talet och början av 1990-talet. I samband med denna förändring blev omsorg och uppfostran en mer central del av läraruppdraget medan undervisningen nedprioriterades.

Vi unga kristdemokrater menar att detta är en utveckling som måste vändas. Det är nödvändigt att både utveckla valfriheten inom barnsomsorgen och att förtydliga ansvarsfördelningen mellan skolan och hemmet, så att fler kan ta ett ökat ansvar för sina barns uppfostran. Då ges lärarna också en ökad möjlighet att fokusera på det som är deras huvuduppgift – att undervisa. Ordning och reda i klassrummet, en stärkt föräldraroll och höjda resultat förutsätter varandra.

Denna utveckling åstadkoms inte genom några enkla politiska beslut. Men politiken måste börja sända signaler om att uppfostran är föräldrarnas primära ansvar och inte skolans. Föräldraansvaret måste återupprättas! En fortsatt utveckling i motsatt riktning kommer enbart att försämra resultaten i skolan ytterligare.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Annonser
%d bloggare gillar detta: