Kvantitativa mål fel utgångspunkt i diskussionen om den högre utbildningen

Debattartikel publicerad i Svensk Tidskrift den 2 november 2012:

Att skola och högre utbildning är av mycket stor betydelse för ett lands framtid är nog de flesta överens om. Partier över hela den politiska skalan brukar kunna enas om att utbildning är något viktigt för både samhällsekonomin i stort och för enskilda personer. Den stärker Sveriges konkurrenskraft och förbättrar möjligheterna för människor att komma in på arbetsmarknaden. Men att tro att utbildning, oavsett form och innehåll, är lösningen på alla framtidens problem är naivt. Socialdemokraternas svar på i princip alla arbetsmarknadspolitiska frågor brukar stavas fler utbildningsplatser. Att fler människor ska vistas längre tid i utbildningssystemet har länge varit målet för socialdemokratisk utbildnings- och arbetsmarknadspolitik. Målet är att hälften av en årskull ska läsa vid högskola, enligt Ibrahim Baylan (GP 15/10).

Den typen av kvantitativa mål är dock helt fel ingångsvinkel för diskussionen kring den högre utbildningens roll i samhället. Att på förhand bestämma hur många personer som ska studera vid universitet och högskolor är att överordna kvantiteten studenter själva utbildningens innehåll. Vi ser också hur decennier av socialdemokratisk högskolepolitik kraftigt försämrat kvaliteten och urholkat utbildningarna och forskningen. Både brist på arbetsmarknadsanknytning och ett kunskapsunderskott blir resultatet. Arbetslösheten bland akademiker växer samtidigt som studenterna lägger ner allt mindre tid på sina studier och lär sig mindre. Enligt högskoleverket (2007:20R) säger heltidsstuderande att de i snitt lägger ned mellan 21 och 25 timmar på sina studier totalt under en vanlig vecka. Detta är ingen acceptabel utveckling!

För att få bukt med problemen måste vi börja med att ställa oss frågan vad den högre utbildningen egentligen är till för? Vi unga kristdemokrater menar att det här finns två grundläggande mål som i dag kommer i konflikt med varandra. Framtidens utmaning ligger i att lyckas förena dessa.

För det första ska utbildningen syfta till att rusta människor för arbetsmarknaden och stärka Sveriges konkurrenskraft. En välutbildad befolkning är en förutsättning för att vi ska kunna hävda oss i framtidens globala konkurrens.

För det andra är den högre utbildningen och forskningen ett mål i sig. Akademiens uppgift är att berika oss som människor enligt den klassiska bildningens ideal. Människan är av naturen kunskapssökande och en del av denna kunskapstörst har sin botten i strävan efter en djupare förståelse för vår roll i förhållande till omgivningen i både tid och rum. Det handlar ytterst om att skapa en djupare insikt om den tillvaro vi lever i. Akademien måste helt enkelt våga ta sig an de stora frågorna i livet!

Politikens roll i sammanhanget måste vara att skapa förutsättningar att kombinera dessa mål. Här behövs en mycket tydligare ansvarsfördelning mellan olika delar av utbildningsväsendet, än vad som finns i dagsläget. Antalet lärosäten med universitetsstatus måste begränsas. Samtidigt ska universiteten ägna sig åt sina kärnuppgifter, nämligen att knyta ihop forskning i världsklass med undervisning som vågar ställa krav. Den politiska styrningen utöver detta ska vara minimal och ett stort mått av autonomi måste garanteras lärosätena.

Det arbetsmarknadsorienterade uppdraget ska inte skötas av universiteten primärt, utan av yrkesinriktade utbildningar. Dessa ska naturligtvis dra nytta av forskning och kan samarbeta med universiteten och dra nytta av den spjutspetskompetens som akademien besitter och åstadkommer. På så sätt uppstår synergieffekter, till skillnad från idag där olika uppdrag blandas samman med en negativ spiral som resultat.

Lösningen på den högre utbildningens problem ligger i ökad differentiering och en tydligare ansvarsfördelning. Så stärker vi både arbetsmarknadsanknytningen för studenterna och skapar en miljö för forskning och bildning i världsklass. Det är dags att debatten på allvar tar sin utgångspunkt i vad vi egentligen vill ha den högre utbildningen till, inte i missledande kvantitativa mål.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Annonser
%d bloggare gillar detta: