Klassdebatten ingen konstruktiv debatt

Debattartikel publicerad i Nya Wermlands Tidningen  den 6 september 2012.

Debatten om klass som förts i svensk media under sommaren har på många sätt varit en besynnerlig uppvisning i politisk fanatism. Inte bara för att den visat på hur levande extremismen fortfarande är inom delar av den svenska vänstern, utan också för att den väl illustrerar vilken sprängkraft känslor fortfarande kan ha i den politiska debatten. Frågan är samtidigt varför borgerligheten har förhållit sig så passiv i denna debatt och inte visat på ett politiskt alternativ till den ofta hatfyllda vänsterretoriken. För debatten som förts har det framförallt varit klasshatet som stått i fokus, inte klasstillhörigheten som sådan eller eventuell dekonstruktion av den.

Aftonbladet valde att på sin hemsida kalla debatten om klasshat för den roligaste debatten i Sverige samtidigt som Åsa Linderborg och Göran Greider försökt damma av Lenin som politisk förebild (Aftonbladet 18/5). Att en djupt kollektivistisk människosyn döljer sig bakom tongångarna är uppenbart. Grupper av människor ställs mot varandra medan personen och meriternas perspektiv lyser med sin frånvaro. Vid sidan av klassdiskussionen har alltså samtidigt känslorna fått en märkligt förnyad roll. Journalister som ser det nobla i att hata medelklassen berättar snabbt hur de utsatts för näthat eller blivit politiskt deprimerade av sverigedemokrater.

Systematiska försök att likställa borgerliga debattörer med Josef Goebbels eller Anders Behring Breivik ger ett mycket ovärdigt intryck. Diskussionen har beröringspunkter med den debatt som uppstod kring Valerie Solanas Scum-manifest, och teateruppförandet av detsamma under förra hösten. Hat mot grupper till följd av deras medfödda egenskaper betraktas som något oproblematiskt, så länge gruppen som attackeras uppfattas som överordnad eller privilegierad.

För oss unga kristdemokrater är det en självklar utgångspunkt att hat aldrig kan vara en konstruktiv utgångspunkt för någon form av politiskt engagemang. Viljan att engagera sig politiskt ska ta sin utgångspunkt i omvårdnaden och förvaltandet av ett gott samhälle eller konstruktiv kritik och viljan att förändra samhället till det bättre. De egna känslorna måste dock göra halt inför, och visa respekt för, grundläggande värden.

Samtidigt bör inte debatten om klass och ekonomiska villkor nonchaleras. Mycket finns fortfarande att göra för att skapa ett samhälle där kollektiva ekonomiska barriärer begränsas. Att som till exempel integrationsminister Erik Ullenhag (FP) och andra liberaler enbart vilja se individer är problematiskt. Nej, om borgligheten ska kunna formulera en politisk vision för hela Sverige krävs att fler än bara strödda individer inkluderas i denna. En lämplig frågeställning från borgerligt håll skulle kunna kretsa kring hur fler klassresor kan möjliggöras i Sverige. Hur kan utbildning, flit och hårt arbete löna sig bättre?

Dessa reella problem är vänstern ofta mindre intresserad av att diskutera. Tonläget i den debatt som pågått om klass har varit långtifrån konstruktiv. För unga som har svårt att hitta bostad, är de mest utsatta på arbetsmarknaden och har svårare att bilda familj, är de konkreta lösningarna de mest pockande. Klarar vi som unga politiker av att fokusera på dessa konkreta frågor och hålla hatretoriken på avstånd, har vi goda chanser att gemensamt hitta lösningarna på framtidens utmaningar. Den nuvarande debattonen leder dessvärre inte till något annat än till mer splittring i samhället.

Hugo Fievet
Förbundsstyrelseledamot KDU

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Annonser
%d bloggare gillar detta: