Ett alliansparti skulle hindra frihetlig politik

Debattartikel publicerad i Expressen den 19 juli 2012:

År 2006 kom att innebära ett paradigmskifte i svensk politik. Sedan Kristdemokraterna, Moderaterna, Folkpartiet och Centerpartiet tillsammans vann riksdagsvalet detta år har mycket hänt som gjort Sverige både bättre och mer frihetligt. Med jobbskatteavdragen lönar det sig i dag bättre att arbeta. En ny skollag har införts i syfte att bygga en skola med kunskap och ordning och reda i fokus. Det har blivit billigare att anställa unga. Valfriheten har ökat väsentligt inom välfärden och det statliga ägandet har minskat. Straffen på grova våldsbrott har höjts.

Borgerlighetens primära trumfkort inför valet 2006 stavades Allians för Sverige. Årtionden av trassliga försök till samarbeten de borgerliga partierna emellan hade växlats mot ett regeringsalternativ som plötsligt stod starkare än vänstersidans dito. Alliansen framstod som ett tryggare och mer intressant alternativ för väljarna, med en tydligare och mer relevant idé för framtidens samhälle. Det samarbete som i augusti 2004 lanserades genom en debattartikel i Dagens Nyheter är redan historiskt och har satt starka och tydliga avtryck på svensk politik.

I dag sprider sig dock en mindre smickrande bild av alliansen. En bild av trötthet och idélöshet. Det blir alltmer tydligt att det borgerliga samarbetet inte möter sina främsta framtidsutmaningar på det organisatoriska området, utan på det politiska.

Väljarna känner nämligen förtroende för att regeringskoalitionen kan styra och ta ansvar för Sverige. Vad som däremot saknas är visioner för framtiden. Och dessutom har Moderaterna i synnerhet, men också borgerligheten i allmänhet, de senaste åren tagit några rejäla kliv åt vänster på den politiska skalan.

Utifrån denna kontext har jag uppriktigt sagt svårt att förstå de resonemang kring, och den argumentation för, en sammanslagning av de borgerliga partierna till ”Allianspartiet” som Folkpartiets styrelseledamot Carl B. Hamilton förde fram i Expressen häromdagen (17/7). En sådan fusion skulle nämligen varken leda till en mer vital idédebatt inom borgerligheten eller till mer av frihetlig politik. Två goda ting som jag tror mig veta att den, i åtminstone ekonomisk-politiska sammanhang, högerinriktade Hamilton står bakom.

På huvudfrågan – om detta hade varit bra för svensk borgerlighet – är svaret alltså definitivt nej. Att alla goda krafter ska inordna sig i något Schlingmannskt sosse light-märkt ”superparti” gynnar nämligen inte några andra än de som vill fortsätta flytta mittpunkten i svensk politik åt vänster.

Vi unga kristdemokrater ser det i stället som viktigt att alliansens berättelse om det goda samhället inte slutar i det nuvarande förvaltandet av den socialdemokratiska välfärdsstaten. För att undvika det behöver mer aktiva grepp tas för att på allvar driva samhället i en mer borgerlig riktning. Där ett tydligt ställningstagande för marknadsekonomi kombineras med en insikt om att samhällets viktigaste värden inte kan mätas i pengar. Där det finns ett egenvärde i att fortsätta sänka skatterna. Och där det är tydligt att samhället är något mycket större än enbart det offentliga.

Snart åtta år har gått sedan badtunnans år 2004 och mycket vatten har runnit under broarna sedan dess. De borgerliga partierna har bevisat att de kan samarbeta, medan Socialdemokraterna i stället gång på gång visat att de inte ens förmår att samarbeta sinsemellan internt. Än mindre med övriga oppositionspartier.

Så utveckla gärna allianssamarbetet. Men gör det på ett sätt och i en riktning som främjar visioner, idédebatt och politikutveckling. Vad som behövs är varken gemensamma valsedlar med alliansförtecken, någon tjock unison valplattform eller ett sammanslaget borgerligt ”superparti”. Borgerligheten skulle i stället må allra bäst av mer av profilering och intern debatt. Med detta som bakgrund är ett lösare men utvecklat samarbete att föredra framför ett djupare.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Annonser
%d bloggare gillar detta: