Mitt anförande från dagens jämställdhetsseminarium

Anförande hållet vid seminariet ”Duktiga flickor kostar inte – en jämställdhetsanalys av budgetpropositionen för 2012” som arrangerades av Sveriges Kvinnolobby den 19 april 2012:

Tack för ordet, men också för inbjudan och möjligheten att få diskutera frågor som rör unga människors villkor i samhället.

Låt mig först säga att rapporten som vi idag fått presenterad för oss är mycket välskriven, utifrån de frågeställningar som är dess utgångspunkt. Men just utgångspunkten skulle jag säga är både rapportens styrka och dess svaghet.

För när vi diskuterar alla typer av samhällsfrågor måste vi börja med att fråga oss vilken syn på människan som ska vara utgångspunkten. Jag menar att politiken i Sverige under lång tid – och till stor än idag – har byggt och bygger på ett kollektivistiskt tänkande som delar in befolkningen i olika grupper, i stället för att se till alla människors unika behov. Bara för att man är i en viss ålder eller är född till ett visst kön betyder inte detta att man delar någon form av kollektiv identitet eller har gemensamma behov.

Och även om det till och med vore så att en grupp människor i grunden har samma behov, så betyder inte det att lösningarna ska se likadana ut. Jag som ung kristdemokrat menar därför att vi måste sluta med att dela in människor i grupper och istället låta politiken utgå ifrån generella lösningar som skapar möjligheter för alla människor att växa utifrån sina förutsättningar och utvecklas till sina bästa jag.

KDU driver sedan en tid tillbaka en kampanj på jämställdhetsområdet under parollen ”We can do it” – utan kvotering! Kvotering och tvång är det kanske allra tydligaste exemplet på vad ett kollektivistiskt tänkande leder till i förlängningen. Genom en konstlad syn på jämställdhet där 50/50-utfall ses som målet, flyttas politikens gränser fram och resultatet blir ett samhälle där statistik på aggregerad nivå går före människors reella möjligheter att skaffa sig det liv som de själva vill leva.

Det spelar ingen roll om det handlar om att kvotera in kvinnor i bolagsstyrelser eller att ge män företräde till veterinärutbildningen; kvotering och diskriminering är i grunden två sidor av samma mynt som inte är förenliga med ett samhälle som sätter människan i centrum.

Jag menar istället att politiken ska ha generella åtgärder – inte särlösningar på grundval av påtvingade grupptillhörigheter. Därför gillar jag egentligen inte när man sänker arbetsgivaravgiften för unga. Jag gillar när man sänker arbetsgivaravgiften generellt. Jag gillar egentligen inte heller att man talar om ungdomslöner. Jag vill se mer flexibla ingångslöner generellt.

Vad det handlar om i grunden är att flit ska löna sig, oavsett om man är medelålderskvinna, ung man, småbarnsförälder, in- eller utrikes född. Lika lön för lika arbete är en självklar princip som ska gälla i alla fall. Ett större utrymme för individuella prestationsbaserade löner är därför eftersträvansvärt, just för att alla människor då ges möjligheten att växa, oavsett vilken grupp man tillhör i statistiken.

Ett populärt exempel som ofta lyfts i debatten är hämtat från New York, där välutbildade unga kvinnor idag i regel tjänar mer än män med ungefär samma bakgrund. Detta skifte har skett utan några som helst särlösningar med kvotering, jämställdhetspotter eller någon konstlad genusanalys. Istället stavas lösningarna; goda generella förutsättningar för entreprenörskap, en flexibel arbetsmarknad och en väl utvecklad tjänstemarknad.

På detta sätt menar jag som ung kristdemokrat att enskilda människor bör ges möjlighet att forma sina egna liv utefter sina önskemål, som enskilda personer. Ett öppet samhälle med goda förutsättningar för företag att växa, ett livskraftigt civilsamhälle och en kvalitativ utbildning är förutsättningar för detta.

Huruvida människors könstillhörighet huvudsakligen är biologiskt eller socialt betingade och påverkar deras livsval är naturligtvis intressanta frågor, men för den sakens skull inte politiska. Inte heller ankommer det på mig som politiker eller på forskare, journalister, opinionsbildare eller på jämställdhetsministern själv, för den delen, att fördöma enskilda människor, eller familjer, för att deras livsval skulle vara för könsstereotypa.

Jag tycker att er rapport är intressant, men jag tycker nog inte att den för mig som politiker är speciellt relevant. Vi politiker måste i alla lägen utgå ifrån det gemensamma bästa, inte från kollektiva gruppidentiteter som vi eller några andra tillskriver människor ovanifrån. Vi måste istället utgå ifrån att människor är olika och gör olika livsval. Vår uppgift är inte att lägga människors liv tillrätta, utan att skapa möjligheter för människor att skaffa sig det liv som de själva vill leva.

Tack!

Annonser
%d bloggare gillar detta: