Hur vi kristdemokrater skiljer oss från liberaler och socialister

Debattartikel publicerad på SVT Debatt den 5 mars 2012:

Ännu en gång kan vi konstatera att det bara finns ett parti i svensk politik som konsekvent sätter barns och ungas bästa i första rummet. Som det enda icke-liberala alternativet i Alliansen är Kristdemokraterna ensamma om att värna barns rätt till både en mamma och en pappa. Göran Hägglund har tydligt avvisat förslaget om att den gemensamt finansierade vården aktivt ska bidra till att barn föds med bara en förälder. Offentligt sanktionerad insemination av ensamstående kvinnor är ett dåligt förslag som helt och hållet förnekar pappors roll i ett barns liv, och samtidigt åsidosätter barnkonventionens krav på att barn ska ha rätt att känna till sitt ursprung så långt det är möjligt.

De liberala och rödgröna partierna – låt oss kalla dem liberalsocialisterna – brukar vara pigga på att hänvisa till att pappor ska ta ett större ansvar för sina barn och deras röster hörs ofta när föräldraledigheten ska kvoteras eller jämställdhetsbonusar införas. Men denna strävan verkar nu vara helt bortblåst och pappans roll negligeras totalt. Den oheliga alliansen av liberaler och socialister har en gång för alla bevisat att den alltid sätter andra politiska mål – om till exempel en konstlad jämställdhet eller vuxnas längtan efter barn – före barnets bästa. Men mot dessa krafter är vi unga kristdemokrater beredda att ta strid!

Debatten skulle kunna sluta där. Men denna sakfråga blottar något djupare och åskådliggör ett antal fundamentala skillnader mellan den värdegrund som vi kristdemokrater bygger vår politik utifrån och de idéer som ligger till grund för liberalismen och socialismen. Kristdemokratins mest grundläggande fundament är principen om det lika, unika och okränkbara människovärdet. Vi utgår i denna vår grundsyn från naturrätten och det arv som förvaltas av den västerländska humanismen och den kristna etiken. Tänkare och filosofer som Aristoteles, Thomas av Aquino och Jacques Maritain har alla varit viktiga influenser i denna mångtusenåriga, idéhistoriska tradition.

Utifrån denna värdegrund formar vi kristdemokrater vår människosyn som kallas personalism. Denna går i korta drag ut på att alla människor är unika individer, men att vi ofrånkomligen befinner oss i naturliga gemenskaper där familjen och det övriga civila samhället är hörnstenar. Detta är något som politiken måste ta hänsyn till, allt annat är att förneka de naturliga rättigheter som vi alla föds med just därför att vi är människor. Liksom vi alla har medfödda rättigheter har vi också skyldigheter som gör att vi måste ta konsekvenserna av våra handlingar. Denna värdegrund är ingen karta över något utopiskt samhälle – sådana finns bara i fantasin – utan en insikt om den mänskliga naturen som är universell.

De ideologier som växte fram under främst 1800-talet vilar på något helt annat än den kristdemokratiska värdegrunden. Liberalismen och socialismen har det gemensamt att de båda förnekar den mänskliga naturen och behovet av gemenskap. Där socialismen vill tvinga alla människor in i en konstlad gemenskap, i form av kollektivism, vill liberalerna isolera människor från varandra och göra oss till ensamma öar vars enda kontakt med omvärlden är via staten och arbetsmarknaden. Dessa båda människosyner förenas i en strävan efter att rasera de naturliga gemenskaperna och bryta ut individen ur sitt sociala sammanhang.

Frågan om insemination av ensamstående kvinnor är en fråga som illustrerar skillnaden mellan denna liberalsocialism å ena sidan och kristdemokratin å den andra sidan. Med lättvindiga argument om att familjer idag ser olika ut vill liberalsocialisterna förneka barn deras medfödda rättigheter. Risken för identitets- och rotlöshet är naturligtvis överhängande för de barn som förnekas rätten till sitt ursprung. Men denna insikt är liberalsocialisterna totalt ovetande om, just därför att de i grunden har en människosyn som förnekar den mänskliga naturen och människan hennes medfödda gemenskapstörst. I förlängningen leder den liberalsocialistiska hållningen till ett samhälle där allt större tilltro sätts till politikens förmåga att lägga tillvaron till rätta. Det personliga ansvaret och de naturliga gemenskaperna slås sönder och resultatet blir ett teknokratisk samhälle där det inte finns något annat än tomhet mellan staten och individen.

Skillnaderna gör sig påminda i många fler sammanhang och kan egentligen appliceras på vilket politikområde som helst. Exempelvis är vi kristdemokrater ensamma i vår strävan efter att stimulera civilsamhället, och avdragsrätten för gåvor till ideella organisationer hade aldrig blivit verklighet utan oss. Vi kommer att kämpa för att utveckla denna reform. Inte för att det är ekonomiskt mest effektivt – det är bara en bieffekt – utan för att det finns ett egenvärde i att människor ges utrymme att skänka av fri vilja, utan socialistiskt tvång eller liberal egoism.

Vi kristdemokrater arbetar just nu för att utveckla vår skolpolitik, inte för att skolan bara ska skapa jämlikhet eller effektiv arbetskraft, utan för att skolan ska vara till för eleverna och få ungdomarna att växa till sin fulla potential. Människorna utgör nämligen ett mål i sig. Också utvecklingen av familjepolitiken pågår för fullt. Där har liberalsocialisterna redan sågat våra förslag för att ge familjer mer utrymme att forma sin egen vardag och föräldrar möjlighet till mer tid för sina barn. Men vi arbetar vidare med att betona familjens betydelse – framför statens – för att exempelvis komma tillrätta med ungas psykiska ohälsa, och vi har i dessa frågor starkt stöd bland verklighetens folk. Det personliga ansvaret i frågor som rör lag och ordning måste också betonas och dygderna lyftas fram på bekostnad av deterministiska socioekonomiska eller psykologiska förklaringsmodeller.

Jag är fullt medveten om att detta sätt att resonera kan uppfattas som främmande för en del människor i Sverige. Det socialdemokratiska maktinnehavet – och det moderata övertagandet av dess idéer – har gjort att mycket av de naturliga gemenskaperna och det personliga ansvarstagandet har eroderat i vårt samhälle. Det är därför dags att vi på allvar börjar diskutera förvisso svåra, men likväl livsviktiga frågor om människans värde, rätt till gemenskap och moraliska ansvar för sina handlingar. Det handlar i grunden om frågan om vad som rätt och vad som är fel. Bara för att något rent tekniskt kan genomföras betyder det inte att det är rätt. Det är en insikt som den politiska debatten borde ta sin utgångspunkt i oftare.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Annonser
%d bloggare gillar detta: