Med jämna mellanrum väcks debatten om politikers och före detta politikers ersättningar, arvoden och pensioner. Senast under den gångna veckan då Håkan Juholts utnyttjande av riksdagens ersättningssystem varit under lupp. Frågan var dessutom aktuell strax dessförinnan då Sveriges Radio gjorde en reportageserie om kommun- och landstingspolitikers pensioner. Av den senare granskningen framkom att landets kommuner och landsting under det senaste året betalat ut över 70 miljoner kronor i pension till lokalpolitiker som lämnat sina uppdrag. Därutöver går årligen 35 miljoner kronor av skattebetalarnas pengar till en inkomstgaranti för före detta riksdagsledamöter.
De politiker som omfattas av dessa ersättningssystem har ofta själva valt att lämna sina uppdrag men är i många fall garanterade 100 000-tals kronor om året i politikerpension, utan några krav på att söka ett nytt jobb. Vissa politiker, såsom exempelvis Stockholms förre finansborgarråd Annika Billström (S), tar parallellt med sin politikerpension också ut vinst från ett aktiebolag.
Det finns onekligen många problem med den här typen av ersättningssystem. De är omoraliska, eftersom de utgör ett avsteg från principen om att varje människa har ett eget ansvar att göra rätt för sig. De är orättvisa, eftersom det inte är rimligt att vanligt folk ska stå för avdankade politikers försörjning. De späder på politikerföraktet i samhället och undergräver förtroendet för oss politiker som grupp. Att vara ledare handlar om att gå före, visa vägen och ”leva som man lär”. Det är inte speciellt trovärdigt att argumentera för en arberslinje som ska gälla för alla förutom en själv.
Vidare uppmuntrar ersättningssystemen människor att bli yrkespolitiker – ett fenomen som är alltför vanligt förekommande i Sverige. Här går vägen till den politiska toppen alltför ofta från ungdomsförbund och partiombudsmannajobb, via kommunala nämnder och uppdrag som politisk sekreterare, men alltför sällan via karriärer inom ”vanliga jobb”, näringslivet eller akademin. I förlängningen har den här avskildheten från den övriga världen fått till konsekvens att det skapats något av en särskild ”klass” av yrkespolitiker, vilket de facto utgör ett stort demokratiskt problem. De politiska makthavarna blir mindre representativa för den befolkning de är utsedda att representera.
Självklart ska våra beslutsfattare vara väl betalda då de i många fall har ett stort ansvar och fyller en viktig samhällsfunktion. Men den ekonomiska ersättningen får aldrig bli ett mål i sig, utan ska vara ett medel som möjliggör en satsning av tid och kraft för samhällets bästa. Det är mycket farligt, för i situationer då en politikers hela karriär och privatekonomiska situation blir avhängigt ett visst politiskt uppdrag finns en överhängande risk att det inte framförallt är partiet, den goda saken och den ideologiska övertygelsen – utan egenintresset – som ligger till grund för det politiska engagemanget.
Hur kan vi då komma tillrätta med denna problematik? Vi unga kristdemokrater driver följande förslag för att minska antalet yrkespolitiker:
- Minska riksdagen till 199 ledamöter från dagens 349. Sverige har idag världens största parlament i förhållande till storleken på befolkningen. Landet skulle styras lika bra med färre politiker som trycker på knappar. Färre politiker gör det även lättare att utkräva ansvar – svårare att gömma sig i anonymitet.
- Ta bort personvalsspärren helt i valen till riksdag, kommuner och landsting. Det skulle berika vårt valsystem, öka allmänhetens kännedom om våra folkvalda och stärka möjligheten till ansvarsutkrävande. Det skulle också göra det enklare för männisor utan 15 års erfarenhet från ett politiskt ungdomsförbund att ta sig in i demokratiska församlingar.
- Begränsa samtliga politikerpensioner, för såväl politiker som tjänstemän, till maximalt ett år. Under den tiden är det var och ens ansvar att hitta en ny sysselsättning eller försörjningskanal.
- Underlätta för politiker att ha andra sysselsättningar vid sidan om de politiska. Att politiska uppdrag kombineras med andra engagemang i världen utanför, inom näringsliv och civilsamhälle, bör inte bara accepteras och respekteras utan också uppmuntras. Det skulle öka intresset bland duktiga yrkesverksamma människor att ge sig in i politiken.
Att vara politiker är inte detsamma som att ha ett vanligt jobb. Som politiker sitter man på ett tidsbegränsat förtroendeuppdrag för att representera sina väljare och kämpa för de idéer man tror på. Den principen är väldigt viktig att hålla fast vid. Vi behöver arbeta för att minska utbredningen av yrkespolitiker i Sverige. Risken är annars att vi framöver får uppleva många fler fall som Juholtgate.
Aron Modig
Förbundsordförande KDU
Texten har även publicerats på debattsajten Newsmill.
Aron Modig 