Alf Svensson överdriver om åldersfixeringen i svensk politik

Debattartikel publicerad på Newsmill den 2 september 2011:

Min äldre partikamrat Alf Svensson skriver på Newsmill (1/9) att det är uppenbart att vi i Sverige och i svensk politik inte värderar erfarenhet. Han skriver också att det finns en för stor föryngringsfixering och antyder att Gustav Fridolin och Annie Lööf fått respektive kommer att få sina partiledarpositioner till följd av sin relativt låga ålder. Åldern sägs också vara en black om foten för de politiker som passerat 40-sträcket – ingen valberedning verkar nämligen vara intresserade av dessa. Alf Svensson är en klok och skicklig politiker, det är känt sedan länge. Men i det här fallet förstår jag inte hans resonemang. Det finns flera anledningar till det.

För det första ska det klargöras att Alf Svenssons bild av att det finns en utbredd åldersfixering inom politiken inte stämmer. Bland de nuvarande partiledarna för riksdagspartierna är medelåldern drygt 45 år. I de partier som just nu letar efter nya ledare finns kandidater i varierande åldrar, men inget av dem verkar ha något emot kandidater som passerat ungdomen. Bland de personer som Centerpartiets valberedning lyfte fram som huvudkandidater var två äldre än 40 år. I Vänsterpartiets process är läget detsamma.

Alf Svensson vill göra gällande att erfarenhet skulle vara överordnat andra viktiga egenskaper, men så kan man inte se det. I den process som föregår ett partiledarval granskas de aktuella kandidaterna till leda. Personliga egenskaper och färdigheter ställs mot varandra och garderober genomlyses efter lik, allt för att hitta den bäst lämpade kandidaten till det aktuella uppdraget. I denna process är erfarenheten förstås viktig, men den är långt ifrån det enda faktor som har betydelse. Politisk skärpa, ideologisk och värderingsmässig förankring, medial fallenhet samt förmåga att leda och engagera en rörelse är minst lika viktiga. Samtliga de senare egenskaperna och faktorerna har egentligen ingenting alls med ålder att göra. Det handlar snarare om intelligens, driv och ambition.

Att påstå att till exempel Annie Lööf inte skulle ha politisk erfarenhet är dessutom mycket felaktigt. Lööf har en juris kandidatexamen, har varit vice förbundsordförande i Centerpartiets ungdomsförbund, personkryssat sig in i riksdagen och suttit där i fem år, varit vice gruppledare, ledamot i partistyrelsen och ekonomisk-politisk talesperson. Det känns onekligen som att partiledaruppdraget är det som står närmast på tur.

Alf Svensson har en olycklig syn på politiskt engagemang. Att vara politiker ska inte ses som ett yrke, att vara politiker är att ha förtroendeuppdrag i syfte att göra gott för samhället. Då Svensson skriver att Annie Lööf och vänsterpartisten Hans Linde skulle vara bättre partiledarkandidater om tio, 20 eller 30 år missar han en viktig detalj. Vad är det som säger att dessa intellektuella, driftiga och hungriga personer vill, och kommer att vara, heltidspolitiker på så lång sikt? De kanske har andra planer för livet och ser det som att partiledartiden, den är nu.

Zlatan Ibrahimovic, Peter Forsberg, Mats Wilander, Ulrika Knape, Carolina Klüft, Charlotte Kalla, Carola Häggkvist, Niklas Zennström och Daniel Ek. Alla är de svenskar som inom sina respektive verksamhetsområden är och var exceptionella utövare som tog sina äldre och mer rutinerade kollegor med storm. De hade helt enkelt färdigheter och förmågor som sträckte sig bortom erfarenheten. Denna typ av personer finns – och kommer att fortsätta finnas – också inom politiken. Gustav Fridolin och Annie Lööf är två exempel.

Då Alf Svensson blev partiledare för Kristdemokrater var han 34 år ung. Ja, vid den tiden var han till och med fortfarande ordförande för partiets ungdomsförbund, KDU. Ändå kom han att bli en av Sveriges genom tiderna mest framgångsrika politiker som förde sitt parti till stora framgångar, inte minst i valet 1998. Känner Alf Svensson att han vid den tiden egentligen var för ung för att ta över ansvaret för ett parti? Förhoppningsvis inte.

Inom politiken såväl som överallt annars bör jobb, poster och positioner fördelas utefter lämplighet, förmågor och kompetens, inte utefter någonting annat. För oss kristdemokrater är det en väldigt viktig princip. Att dela in människor i grupper, utefter kön, ålder, etnicitet, sexuell läggning eller någonting annat är sällan konstruktivt. Låt oss sluta göra det.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Update: Uttalar mig även i Svenska Dagbladet i samma fråga.

Annonser
%d bloggare gillar detta: