Söndagsläsning med Göran Hägglund

Göran Hägglund imponerar stort på debattsidan i dagens Dagens Nyheter då han går till attack mot kvoteringsivrare i allmänhet och den rödgröna oppositionen i synnerhet.

Svenska folket har rätt att få veta vad de rödgrönas speciella tolkning av begreppet jämställdhet egentligen innebär: att din frihet som enskild person är en illusion – använder du din frihet fel kommer den ändå att offras på statistikens altare. Och verktyget för detta heter kvotering.

Detta är värt att resonera om i botten. För vad det ytterst handlar om är faktiskt inte bara en jämställdhetsdiskussion utan också en fråga om vilken demokratisyn man har. Är det demokratiskt riktigt att underkänna de enskildas och familjernas självständiga val baserat på att det sammanlagda utfallet av valen inte passar? Medborgarna ses som statsegendom i stället för att staten ses som medborgarnas tjänare.

I den partiledardebatt som sändes i SVT Agenda för en vecka sedan diskuterades även inkvotering av kvinnor i börsbolagens styrelser. Maud Olofsson var då väldigt tydlig med vad detta skulle innebära för äganderätten och det fria näringslivet. Idag hakar Hägglund på. Vad kvoteringsivrarna suktar efter är ingenting annat än mer socialism.

Klart besked gavs också om att inte heller äganderätten är fredad från regleringskraven. Det är inte tu tal om att det är en frapperande liten andel kvinnor representerade i toppskikten av svenska företag. Men det är inte Mona Sahlin, Lars Ohly och Peter Eriksson som äger företagen. Det gör aktieägarna. Politiker kan rimligtvis inte sättas att bestämma över vilka som ska leda privata företag. Inte med mindre än att rent socialistiska principer tillåts göra sitt intåg i näringslivet.

Någonstans där är det som de rödgrönas kvoteringsambitioner hämtar sin näring. I den socialistiskt inspirerade viljan att lägga samhället tillrätta ovanifrån. Inte bara i viktiga delar som sjukvård, utbildning och omsorg, utan ett tillrättaläggande in i minsta detalj. Officiellt är det med ”respekt” för de enskildas val som Peter Eriksson så vackert uttryckte det. Och inte sällan med jämställdhet som täckmantel. Men hela tiden är det vanliga människor som får sina rättigheter och valmöjligheter åsidosatta och sina egna livsval ifrågasatta. Just de enskilda man påstår sig respektera och vilja representera.

Det är nu en vecka sedan Charlie Weimers skrev i Svenska Dagbladet om behovet av en borgerlig jämställdhetspolitik som belyser betydelsen av alla människors lika möjligheter snarare än reell jämställdhet genom kvotering. Det är också en vecka sedan KDU:s jämställdhetspolitiska kampanj We Can Do It! – utan kvotering lanserades, vilken bygger på samma inställning. I sin artikelavslutning är Göran Hägglund inne på samma spår:

Vi kristdemokrater är för jämställdhet och lika möjligheter mellan man och kvinna. Det är så självklart att det inte ska behöva sägas. Men vi ser också att det finns gränser för vilka tvångsmedel politiker har rätt att ta till. Vi är därför också det parti som konsekvent värnar den enskildes fria val och motsätter oss kvotering. Kanske för att vi är det parti i svensk politik som är mest tydligt värdeorienterat.

I alla händelser var den rödgröna uppställningen i partiledardebatten talande i ett avseende, som hittills förbisetts av analytiker: Det vi såg var konturerna av en kommande kvoteringsoffensiv i svenskt samhällsliv – om de rödgröna vinner valet. En av Kristdemokraternas huvuduppgifter kommer att vara att motverka detta.

I bloggosfären sluter ett flertal kristdemokrater upp, däribland Charlie WeimersEbba Busch, Andreas Olofsson, Marie-Louise Forslund MustaniemiRamesh Chibba, Lilith Svensson och Sara Skyttedal.

Annonser

One response

  1. Hej!

    I sak håller jag med Hägglund om att det är fel med att fler månader i föräldraförsäkringen ska vara kvoterade till respektive förälder, men hans kritik blir hycklande eftersom kd utan problem vill detaljreglera familjepolitiken inom ett annat område, möjligheten till närståendeadoptioner.

    2002 beslutade riksdagen, alla partier förutom kd röstade ja, att samkönade par ska få samma möjligheter till närståendeadoptioner som olikkönade par. Jag vill förtydliga att närståendeadoptioner är inte någon rätt för något par utan det prövas om det är till barnets bästa.

    Så när Hägglund skriver bl.a. följande i sin debattartikel skulle det vara möjligt att vändas emot honom själv och hans parti.

    ”Är det demokratiskt riktigt att underkänna de enskildas och familjernas självständiga val om det sammanlagda utfallet av valen inte passar? Medborgarna ses som statsegendom i stället för att staten ses som medborgarnas tjänare.

    Vet inte föräldrarna bättre än politiker vad som är bäst för de egna barnen? Jo, så är det om man ser till varje person, men inte om man ser till det samlade resultatet, blev svaret! Det vill säga principen om att man ska få bestämma själv övertrumfas av synen att människor gör fel.”

    Ännu 2010 är Kristdemokraterna emot att barn i homofamiljer ska ha samma juridiska trygghet som andra barn. T.o.m. Sverigedemokraterna är för närståendeadoptioner för samkönade par trots att de är emot övriga homoadoptioner. I flera andra länder som Norge och Tyskland har kristdemokratiska partier acccepterar närståendeadoptioner för samkönade par. Men inte kd. Hägglund vill detaljreglera trots att det orsakar sämre trygghet för vissa barn. Så var det med Hägglunds frihetsengagemang för ”verklighetens folk”.

    Bengt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: