Hur påverkas integrationen av las och de höga skatterna?

År 2012 kommer det vara fler som lämnar den svenska arbetsmarknaden än vad som tillkommer. Det är ett faktum som är väl värt att ha i åtanke under den invandringsdebatt som uppkommit i och med Sverigedemokraternas debattartikel i Aftonbladet och Vellinge kommuns ovilja att ta emot ensamkommande flyktingbarn. Frånsett att Sverige, i den mån det är möjligt, bör hjälpa de flyktingar och invandrare som kommer till oss utifrån – vi har en medmänsklig skyldighet att hjälpa de som är utsatta – så är det faktiskt så att vi är i behov av förstärkning utifrån. Vi behöver hjälp för att i framtiden klara av pensioner, sjukvård och övriga välfärdssystem.

Debatten bör därför handla om hur vi på bästa sätt tar hand om den viktiga resurs som immigranterna utgör, snarare än hur vi på mest effektiva sätt stänger våra gränser. I mångt och mycket handlar det här om att se till att alla följer svensk lag, att alla får möjlighet att ta ansvar för sina egna liv samt att alla genom arbete ges möjlighet att ta ansvar för sin egen försörjning.

Den främsta nyckeln till en framgångsrik integrationsprocess är arbete. Med tanke på det är det mycket besvärande uppgifter som folkpartisten Mauricio Rojas framförde i en krönika i Svenska Dagbladet i söndags. Enligt honom har Sverige under de senaste tre årtiondena varit exceptionellt dåligt på att skapa nya jobb. Tillväxten i antal arbeten har varit blygsamma 8,4 procent mellan 1980 och 2008, vilket kan jämföras med att motsvarande siffror för USA och Kanada varit 46,4 procent respektive 56,6 procent. Rojas skriver:

Jobbtillväxten i USA och Kanada har varit så dynamisk att den har överträffat befolkningsökningen och därmed kunnat både absorbera en mycket stor invandring och öka den allmänna sysselsättningsgraden. Det exakt motsatta har inträffat i Sverige och i de mer utvecklade länderna i Västeuropa. Kontrasten har varit ytterst slående. Ta bara ett exempel: 2007 var invandrarnas sysselsättningsgrad högre och arbetslösheten lägre än de inföddas i USA. I Sverige däremot var invandrarnas sysselsättning nästan 20 procent lägre och deras arbetslöshet 2,5 gånger högre än personer födda i Sverige.

Så stora skillnader pekar på existensen av två mycket annorlunda tillväxtmodeller. Den svenska/västeuropeiska modellen ger starkt skydd till den etablerade arbetskraften och högbeskattar arbetet till priset av en växande utsatthet och ett växande utanförskap för sårbara grupper. De klassiska invandringsländerna (samma sak gäller för Australien) har valt en lägre trygghets- och beskattningsnivå men får då också en mer dynamisk ekonomi, som inte bara skapar mer jobb åt alla utan också mer tillväxt och välstånd: 1980 hade en genomsnittlig amerikan 3640 dollar mer än en svensk att röra sig med; 2006 var skillnaden 6845 dollar (av samma köpkraft) till amerikanens fördel. För en genomsnittlig fransman hade det gått ännu sämre: från 3811 dollar mindre 1980 till 8263 dollar mindre 2006.

Detta är minst sagt besvärande för Sverige och visar på hur nära sammanflätade olika politikområden de facto är. Sverige behöver lägre skatter och en mer flexibel arbetsmarknad. Det är inte bara väsentligt för att öka människornas frihet eller för att minska ungdomsarbetslösheten. Det är även väsentligt för att få till stånd en mer effektiv integrationprocess.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: