Duktiga elever bör slippa studera tillsammans med de sämre

Debattartikel publicerad på Newsmill den 27 september 2009:

Sedan 1990-talet har svenska elevers resultat i kunskapsmätningar försämrats. Nedgången märks tydligast i matematik och naturvetenskapliga ämnen men även i läsförståelse. Dessa slutsatser, som utbildningsminister Jan Björklund tidigare fått en enorm bassning för att dra, sluter sig nu Skolverket till i rapporten Vad påverkar resultaten i svensk grundskola?.  Verket lyfter fram fyra faktorer – segregering, decentralisering, differentiering och individualisering – som tillsammans hävdas förklara varför svenska elever idag presterar sämre i skolan jämfört med under tidigt 1990-tal.

Två av dessa faktorer, en ökad segregering och en ökad differentiering av skolan, härleder Skolverket till friskolereformen och det fria skolvalet. Att eleverna har möjlighet att välja den skola de tycker passar dem har lett till att det blivit vanligare att elever med likartad bakgrund samlas i samma skola, vilket enligt Skolverket varit negativt för kunskapsutvecklingen. Användandet av nivågruppering inom skolan uppges även det vara problematiskt, ”eftersom kamrateffekter som är viktiga för i synnerhet lågpresterande elever förloras”.

Det är möjligt att det finns poänger i den argumentation som Skolverket lägger fram, men personligen kan jag inte se det på något annat sätt än att fördelarna med såväl friskolor som nivågruppering överträffar nackdelarna med råge.

Respekten för att människor är olika måste vara utgångspunkten för den svenska skolan. Eftersom människor har olika intressen och är olika duktiga på olika saker inom olika områden behövs det en mångfald av såväl utbildningar som skolformer. Friskolereformen och det fria skolvalet bidrar till att skapa just en sådan pluralism. Den som tycker att den lokala skolan har brister kan utan problem söka en utbildning i en annan stadsdel eller annan kommun. Och den som tycker att det fattas någon typ av skola är välkommen att fylla tomrummet genom att starta en ny. Alla elever har likvärdiga möjligheter att söka till alla skolor, vilket skapar en rörlighet mellan olika områden och gör att exempelvis ambitiösa och drivna förortselever kan söka sig till mera populära innerstadsskolor. Ett system där den så kallade närhetsprincipen råder, så att alla tvingas gå i den skola som geografiskt sett ligger närmast hemmet, skulle mer än något annat bidra till en besvärande segregation.

Skolpolitiken måste även vara inriktad på att ge alla elever inspiration. Svaga elever behöver naturligtvis extra stöd från skolan och lärare, men av precis lika stor betydelse är det att högpresterande elever ges extra stimulans och utmaningar. För att tillfredsställa dessa båda behov är så kallad nivågruppering i skolan ett lysande instrument. De som behöver extra stöd i exempelvis matematik har lektioner tillsammans, så att läraren kan gå igenom teorin i lugn och ro, medan de som har lättare för matten bildar en egen grupp, i vilket undervisningen kan hålla ett högre tempo. Ingen lämnas efter och ingen hålls tillbaka. Att som Skolverket hävda att ”starka” elever behövs i alla skolor för att pusha de ”svagare” klasskamraterna framåt är fullständigt felaktigt. Det är lärarens och inte vissa elevers uppgift att ansvara för undervisningen.

Den av Skolverkets rapports slutsatser som är väsentlig att fokusera på är istället den så kallade individualiseringen av undervisningen. Klassisk lärarundervisning har fått kliva åt sidan till förmån för grupparbeten, egen ”forskning” och diverse flumpedagogik. Det är just detta som leder till den verkliga utslagningen. Elever som kommer från studieovana hem drabbas hårt av katederundervisningens marginalisering och det ökade ansvaret på den enskilde eleven.

Denna nya ordning är ett väldigt stort problem eftersom det drabbar den skola som är ett så viktigt instrument för att ge alla människor en så likvärdig start på livet som möjligt. Vad som nu behövs är både en återupprättelse av lärarens yrke och auktoritet samt en skolmiljö präglad av ordning och reda. Tillsammans med stora inslag av valfrihet i skolväsendet skulle detta kunna innebära en vändning av den negativa kunskapstrenden. Den borgerliga skolpolitik som bedrivs för tillfället är inriktad på just detta, varför det, så länge Jan Björklund får sitta kvar som utbildningsminister efter nästa års val, finns all anledning att ha stora förhoppningar på den framtida kunskapsutvecklingen.

Aron Modig
Andre vice förbundsordförande och skolpolitisk talesman för KDU

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: