Är det fler stimulansåtgärder vi behöver?

Nedan återfinns min förbundskrönika som publicerats i veckans nummer av tidningen Kristdemokraten.

. . .

Dagens stimulansåtgärder påverkar framtiden
Det är svåra tider nu. Den finanskris som inleddes under sensommaren har spridit sig till industrin och konjunkturen är på väg nedåt. En majoritet av EU-ländernas ekonomier uppfyller den gängse definitionen för recession, det vill säga negativ BNP-tillväxt under två kvartal i följd. Åtskilliga bedömare menar att vi just nu är i inledningsfasen till den värsta ekonomiska kris världen upplevt sedan 1930-talets depression.

Problemen har av naturliga skäl även spritt sig till Sverige. Varslen från industriföretagen duggar tätt och Riksgälden har tvingats ta över en av landets största investmentbanker. Det är naturligt att det i dessa tider finns aktörer som ropar på statliga ingrepp av olika slag. Röster höjs för finanspolitisk stimulans, garantiprogram och stödpaket riktade till specifika branscher. Från vissa håll vill man till och med se förstatliganden av några av de viktiga svenska industriföretag som står ostadigt i de oroliga tiderna. Vissa statliga insatser är utan tvekan helt nödvändiga för att dämpa finans- och konjunkturfrossans effekter på ekonomin och det finansiella systemet. Det finns dock all anledning för regeringen att vara försiktig och noga överväga vilka verktyg man ska använda. Ju mer omfattande åtgärder regeringen vidtar, desto större blir risken att agerandets negativa effekter överväger de positiva.

Statliga åtgärdspaket för med sig en hel del problem och bör inte enbart mötas av jubel och lovord. Förutom att det är nästintill omöjligt att hitta de projekt och områden där skattebetalarnas pengar kommer till sin mest effektiva användning behöver staten vanligtvis låna pengar till finansieringen. Denna upplåning gör det svårare och dyrare för privata aktörer att få tillgång till kapital. Man får utträngningseffekter som riskerar att leda till att mängden privata investeringar blir mindre än den annars skulle ha varit. Den största faran när det gäller statliga stödprogram är dock att de riskerar att cementera föråldrade strukturer inom industrin. Detta borde vi om inte annat ha lärt oss efter 1970-talets strukturkris inom varvsindustrin. Den överbryggningspolitik man då förde ledde inte till att man hoppade över den lågkonjunktur som resten av världen drabbats av, utan endast till att krisen försköts och förvärrades.

Samtliga dessa effekter är sådana som i stor utsträckning tenderar att påverka framtida generationer, och framtidens ekonomiska miljö, på ett negativt sätt. Högre inflation ökar osäkerheten och försvårar en långsiktig planering. Högre lånekostnader medför att färre entreprenörer lyckas låna pengar för att kommersialisera sina innovationer. Föråldrade strukturer inom industrin försämrar landets konkurrenskraft och därtill tenderar stora åtgärdsprogram att medföra skuldbördor som inte sällan hamnar på framtida skattebetalares axlar.

Extra satsningar är nödvändiga i dagens läge, om inte annat för att visa handlinskraft gentemot väljarna. Men regeringen bör definitivt ha ovanstående faktorer i tankarna då man utformar den tilläggsbudget som sannolikt läggs fram inom kort. Därför bör man undvika att satsa skattepengar på enskilda bolag eller branscher, utan istället investera i en långsiktigt god ekonomisk miljö. Satsningar på utbildning, forskning och infrastruktur samt på skattesänkningar som främjar förkovrande, företagande och investeringar både stimulerar ekonomin idag och skapar goda förutsättningar för framtida tillväxt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: