Tvång och ofrihet i jämställdhetens namn

Göran Hägglund briljerar idag åter på Göteborgs-Postens debattsida, då han går till kraftfull attack mot de rödgröna socialisternas kvoteringsiver. Han skriver bland annat:

Är det rätt och riktigt att politiker tvingar folk till helt andra livsval än vad de själva uttryckligen har valt – även om valen i sig är helt godtagbara och människor själva känner sig helt nöjda med dem? Frågan kan te sig absurd, ja nästan obegriplig, men de rödgröna svarar uttryckligen ja på den. Med jämställdheten som täckmantel vill man släppa lös en formlig kvoteringsvåg över Sverige, som ska skölja över allt från universitet till arbetsmarknad till näringsliv.

Och inte minst över familjen. Föräldraförsäkringen ska tvångsdelas. Och trots att man kunde tycka att det är vid familjelivet som politiseringen borde göra halt, är det tvärtom just här de rödgröna överhetsfasonerna kommer till tydligast uttryck.

I fredags var även ett annat av Kristdemokraternas statsråd, Mats Odell, ute i samma debatt. Tillsammans med Sarah Wamala, generaldirektör Statens folkhälsoinstitt, Annika von Haartman, övervakningschef Norden på NASDAQ OMX och Leyla Anabestani, vd Freja Assistanstjänst AB skrev de på SvD Brännpunkt:

Tyvärr verkar debatten om styrelserepresentation och kvinnors inflytande i näringslivet ofta utgå från föreställningen att styrelser tillsätts i ett vakuum där personer nomineras och väljs utan tidigare erfarenhet av att ta ett ledande ansvar. Så är det givetvis inte. De som kommer i fråga för styrelseuppdrag har ofta en lång erfarenhet av entreprenörskap eller ledarskap. Därför är det viktigt att arbeta för att kvinnor ska kunna starta och driva företag inom de sektorer de är verksamma samt att arbeta för att ändra den ofta omedvetna attityden gentemot kvinnligt ledarskap.

Andra lästips:

• KDU:s jämställdhetskampanj: ”We Can Do It! – utan kvotering”
• Peter Kullgren: ”Bra, Hägglund!”
• Larry Söder: ”Göran Hägglund i GP”
• Caroline Szyber: ”Vi kvinnor kan – utan kvotering”
• Ebba Busch: ”Sweden can do it! – utan kvotering”

Vill vi ha Berlinmurare i regeringen?

Denna krönika är publicerad i veckans nummer av tidningen Kristdemokraten.

Förra måndagen, den 9 november, var det 20 år sedan gränsen mellan Väst- och Östtyskland öppnades. Berlinmuren började falla sönder, det totalitära DDR likaså och demokratiseringen av Östeuropa tog ytterligare ett steg framåt. Händelsen är av stor symbolisk betydelse och påminner inte enbart om det socialistiska förtryck som i årtionden drabbade den östra delen av vår kontinent, utan också om att friheten och demokratin aldrig får tas för givna.

Som Svenska Dagbladets ledarsida påpekade den 10 november upplevde inte alla Berlinmurens fall som en möjlighet. Till minoriteten av besvikna hörde garanterat Vänsterpartiet kommunisterna som så sent som 1978 hade Moskva-representanter på besök under partiets kongressförhandlingar och som upprätthöll kontakterna med övriga öststaters kommunistpartier en bra bit in på 1980-talet.

Även om ”kommunisterna” ströks ur partinamnet ett år efter murens fall återfinns de fortfarande i medlemsrullorna och i partiets vardag. Partikansliet på Kungsgatan 84 i Stockholm finansierades en gång i tiden, helt eller delvis, med pengar från Sovjet. Byggnaden är i samma ägo sedan 1930-talet, då Vänsterpartiet fortfarande formellt var en lokalavdelning till det sovjetiska kommunistpartiet.

Nuvarande partiledaren Lars Ohly gick år 1978 med i Kommunistisk ungdom och fortsatte kalla sig för kommunist även efter murens fall. Ja, det gjorde han faktiskt över partikongressen 2004, då han valdes till ordförande, och ända fram till hösten året därpå. Att Vänsterpartiet har ett minst sagt unket förflutet står med andra ord klart, samtidigt som företrädarna fortfarande svävar på målet när frågan dyker upp.

Hur står det till med idéerna då? Ja, inte blir gemene man lättare till mods av en snabb blick på exempelvis partiets ekonomiska politik. I 2006 års valrörelse förde Lars Ohly fram ett krav om 200 000 nya offentliga jobb. Modernt och framåtblickande – för det är ju inom den improduktiva offentliga sektorn som den ekonomiska tillväxten skapas. Eller hur är det nu?

När orosmolnen under förra hösten började torna upp sig på den världsekonomiska himlen kom så nästa vansinniga anspråk. Nu skulle det så kallade utgiftstaket, som syftar till att garantera förvaltarskap och ansvarstagande i de offentliga finanserna, inte längre hållas. Regeringen uppmanades istället att låna upp stora summor till högre bidrag och uppköp av problemtyngda bilfabriker. Allt på framtida generationers bekostnad.

Idag är Vänsterpartiet det parti som mest högljutt gormar efter högre skatter, inte minst med hänvisning till att ”de rika” ska sättas dit. Och det gör de i Sverige – det land som efter tre år med borgerligt styre fortfarande har såväl världens näst högsta skattetryck mätt i förhållande till BNP som den högsta marginalskattenivån.

Mona Sahlin – statsministerkandidaten – berörs dock inte av detta. Just nu fördjupar hon nämligen sitt och socialdemokratins samarbete med det forna kommunistpartiet i förhoppning om att vinna nästa års val. Även om jag personligen tror att det är ett bevis på dåligt omdöme som väljarna kommer att genomskåda, så blir konsekvenserna förödande om experimentet lyckas.

Då kommer fokus att flyttas från individerna och det civila samhället till staten, familjernas frihet inskränks ytterligare och de förbättringar som initierats inom skol- och utbildningspolitiken lär avbrytas. Det är illa. Men minst lika förödande är att Lars Ohly och ett antal andra vänsterpartister då tar plats i Sveriges högsta politiska organ. Vill vi verkligen ha Berlinmurare i regeringen? Det är en fråga som alla röstande bör ställa sig den 19 september nästa år.

Aron Modig
Ordförande, Kristdemokratiska studentförbundet
Andre vice förbundsordförande, Kristdemokratiska ungdomsförbundet

Internationell politik i fokus under KDU:s förbundsråd

Under den gångna helgen höll KDU förbundsråd i Kristianstad. Utöver att budget samt val- och verksamhetsplan inför det kommande verksamhetsåret antogs låg fokus på internationell politik. KDU:s internationella utskott rapporterade om höstens verksamhet som bland annat inneburit aktiviteter i Kambodja, Tyskland, Danmark och Norge. Förbundsordförande Charlie Weimers ägnade sitt förbundsrådstal åt de tre globala utmaningarna: fattigdomen, terrorismen och ofriheten. Talet, som i sin helhet kan läsas här, innehöll bland annat följande utomordentliga passage:

I år är det åtta år sedan de mordiska terrorattackerna mot World Trade Center och Pentagon ägde rum, vilka kostade närmare 3000 människor livet. Efterdyningarna till attackerna har varit många och för svensk del har en av de viktigaste förändringarna varit att vi sedan årsskiftet 2001/2002 varit en del av den internationella styrka som varje dag riskerar sina liv för ett friare och säkrare Afghanistan. Två svenskar har stupat och ingen kan ha undgått att attackerna har trappats upp under det senaste året, nu senast för några dagar sedan när fem svenskar skadades i ett bombattentat.

Till de som vill ta hem trupperna, till de som vill överlämna Afghanistan till talibanernas förgiftade klor, till de som inte anser att frihet är värt att slåss för vill jag påminna om Winston Churchills ord: ”En eftergiftspolitiker är en som matar en krokodil i hopp att den ska äta honom sist.” Vi tror inte på eftergiftspolitik. Anledningen är enkel och kan sammanfattas i den äldsta av borgerliga lärdomar: ”När du belönar dåligt beteende så får du mer av det.” Det är en sanning som gäller i lika hög grad i daltandet av brottslingar inom svenskt rättsväsende som på Afghanistans slagfält.

För omkring ett halvt sekel sedan yttrade George Orwell rättframt: ”Människor sover i fred i sina sängar om natten därför att råa män står redo att begå våld å deras vägnar.” Sverige är idag skyddat av sina egen råa män – och kvinnor. Denna november år 2009 begär vårt land att dessa män och kvinnor att ska göra mer än bara ”stå redo.”
Vårt lands soldater tar stora risker men stödet hemifrån är tyvärr inte alltid på en motsvarande nivå. Detta är dock något som KDU kommer att gå i bräschen för att förändra – låt därför ingen tvivla på vart vi står – vi stödjer våra soldater!

Slutligen diskuterades och antogs även en rapport innehållande KDU:s politik för internationell utveckling. Nedanstående är några av förslagen i denna:

• Sveriges biståndspolitik ska vara generös och styras av effektmål.  
• Sverige måste aktivt verka för att samordna sina biståndsmål med andra länder.
• En större del av biståndet bör ske genom mikrokrediter.
• Sverige måste ha enhetliga och absoluta krav för samarbete med mottagarländer och inget bistånd utöver humanitärt bistånd ska delas ut till länder som inte uppfyller dessa krav.
• Inför avdragsrätt för gåvor till ideella organisationer som arbetar med utveckling i fattiga länder.
• Sjukvård och utbildning ska vara prioriterade områden för den svenska biståndspolitiken.
• Sverige bör ta initiativ till multilaterala överenskommelser med läkemedelsföretag för indirekta subventioner av läkemedel.
• Biståndsbudgeten ska vid behov kunna användas för väpnade insatser som stödjer biståndsverksamhet.
• Ökad frihandel är ett prioriterat mål för svensk utvecklingspolitik.
• EU:s jordbrukspolitik CAP ska fasas ut.