Mitt anförande från dagens jämställdhetsseminarium

Anförande hållet vid seminariet ”Duktiga flickor kostar inte – en jämställdhetsanalys av budgetpropositionen för 2012″ som arrangerades av Sveriges Kvinnolobby den 19 april 2012:

Tack för ordet, men också för inbjudan och möjligheten att få diskutera frågor som rör unga människors villkor i samhället.

Låt mig först säga att rapporten som vi idag fått presenterad för oss är mycket välskriven, utifrån de frågeställningar som är dess utgångspunkt. Men just utgångspunkten skulle jag säga är både rapportens styrka och dess svaghet.

För när vi diskuterar alla typer av samhällsfrågor måste vi börja med att fråga oss vilken syn på människan som ska vara utgångspunkten. Jag menar att politiken i Sverige under lång tid – och till stor än idag – har byggt och bygger på ett kollektivistiskt tänkande som delar in befolkningen i olika grupper, i stället för att se till alla människors unika behov. Bara för att man är i en viss ålder eller är född till ett visst kön betyder inte detta att man delar någon form av kollektiv identitet eller har gemensamma behov.

Och även om det till och med vore så att en grupp människor i grunden har samma behov, så betyder inte det att lösningarna ska se likadana ut. Jag som ung kristdemokrat menar därför att vi måste sluta med att dela in människor i grupper och istället låta politiken utgå ifrån generella lösningar som skapar möjligheter för alla människor att växa utifrån sina förutsättningar och utvecklas till sina bästa jag.

KDU driver sedan en tid tillbaka en kampanj på jämställdhetsområdet under parollen ”We can do it” – utan kvotering! Kvotering och tvång är det kanske allra tydligaste exemplet på vad ett kollektivistiskt tänkande leder till i förlängningen. Genom en konstlad syn på jämställdhet där 50/50-utfall ses som målet, flyttas politikens gränser fram och resultatet blir ett samhälle där statistik på aggregerad nivå går före människors reella möjligheter att skaffa sig det liv som de själva vill leva.

Det spelar ingen roll om det handlar om att kvotera in kvinnor i bolagsstyrelser eller att ge män företräde till veterinärutbildningen; kvotering och diskriminering är i grunden två sidor av samma mynt som inte är förenliga med ett samhälle som sätter människan i centrum.

Jag menar istället att politiken ska ha generella åtgärder – inte särlösningar på grundval av påtvingade grupptillhörigheter. Därför gillar jag egentligen inte när man sänker arbetsgivaravgiften för unga. Jag gillar när man sänker arbetsgivaravgiften generellt. Jag gillar egentligen inte heller att man talar om ungdomslöner. Jag vill se mer flexibla ingångslöner generellt.

Vad det handlar om i grunden är att flit ska löna sig, oavsett om man är medelålderskvinna, ung man, småbarnsförälder, in- eller utrikes född. Lika lön för lika arbete är en självklar princip som ska gälla i alla fall. Ett större utrymme för individuella prestationsbaserade löner är därför eftersträvansvärt, just för att alla människor då ges möjligheten att växa, oavsett vilken grupp man tillhör i statistiken.

Ett populärt exempel som ofta lyfts i debatten är hämtat från New York, där välutbildade unga kvinnor idag i regel tjänar mer än män med ungefär samma bakgrund. Detta skifte har skett utan några som helst särlösningar med kvotering, jämställdhetspotter eller någon konstlad genusanalys. Istället stavas lösningarna; goda generella förutsättningar för entreprenörskap, en flexibel arbetsmarknad och en väl utvecklad tjänstemarknad.

På detta sätt menar jag som ung kristdemokrat att enskilda människor bör ges möjlighet att forma sina egna liv utefter sina önskemål, som enskilda personer. Ett öppet samhälle med goda förutsättningar för företag att växa, ett livskraftigt civilsamhälle och en kvalitativ utbildning är förutsättningar för detta.

Huruvida människors könstillhörighet huvudsakligen är biologiskt eller socialt betingade och påverkar deras livsval är naturligtvis intressanta frågor, men för den sakens skull inte politiska. Inte heller ankommer det på mig som politiker eller på forskare, journalister, opinionsbildare eller på jämställdhetsministern själv, för den delen, att fördöma enskilda människor, eller familjer, för att deras livsval skulle vara för könsstereotypa.

Jag tycker att er rapport är intressant, men jag tycker nog inte att den för mig som politiker är speciellt relevant. Vi politiker måste i alla lägen utgå ifrån det gemensamma bästa, inte från kollektiva gruppidentiteter som vi eller några andra tillskriver människor ovanifrån. Vi måste istället utgå ifrån att människor är olika och gör olika livsval. Vår uppgift är inte att lägga människors liv tillrätta, utan att skapa möjligheter för människor att skaffa sig det liv som de själva vill leva.

Tack!

Claes Borgström som minister? Nej tack!

Skriver idag på Politikerbloggen om socialdemokraten Claes Borgström och dennes så kallade jämställdhetspolitik.

Vi vet att Claes Borgström och hans anhang inte drar sig för att förespråka diskriminering av enskilda människor. Den som haft oturen att födas med vad som enligt den Borgströmska mallen är fel kön får vara beredd på att stängas ute från drömutbildningen eller bolagsstyrelsen. Även om alla krav på studieresultat, meriter, erfarenheter och kontakter är uppfyllda. Att fördelningen mellan män och kvinnor är jämn på aggregerad nivå är viktigare än att enskilda behandlas rättvist.

Läs hela artikeln här.

Söndagsläsning med Göran Hägglund

Göran Hägglund imponerar stort på debattsidan i dagens Dagens Nyheter då han går till attack mot kvoteringsivrare i allmänhet och den rödgröna oppositionen i synnerhet.

Svenska folket har rätt att få veta vad de rödgrönas speciella tolkning av begreppet jämställdhet egentligen innebär: att din frihet som enskild person är en illusion – använder du din frihet fel kommer den ändå att offras på statistikens altare. Och verktyget för detta heter kvotering.

Detta är värt att resonera om i botten. För vad det ytterst handlar om är faktiskt inte bara en jämställdhetsdiskussion utan också en fråga om vilken demokratisyn man har. Är det demokratiskt riktigt att underkänna de enskildas och familjernas självständiga val baserat på att det sammanlagda utfallet av valen inte passar? Medborgarna ses som statsegendom i stället för att staten ses som medborgarnas tjänare.

I den partiledardebatt som sändes i SVT Agenda för en vecka sedan diskuterades även inkvotering av kvinnor i börsbolagens styrelser. Maud Olofsson var då väldigt tydlig med vad detta skulle innebära för äganderätten och det fria näringslivet. Idag hakar Hägglund på. Vad kvoteringsivrarna suktar efter är ingenting annat än mer socialism.

Klart besked gavs också om att inte heller äganderätten är fredad från regleringskraven. Det är inte tu tal om att det är en frapperande liten andel kvinnor representerade i toppskikten av svenska företag. Men det är inte Mona Sahlin, Lars Ohly och Peter Eriksson som äger företagen. Det gör aktieägarna. Politiker kan rimligtvis inte sättas att bestämma över vilka som ska leda privata företag. Inte med mindre än att rent socialistiska principer tillåts göra sitt intåg i näringslivet.

Någonstans där är det som de rödgrönas kvoteringsambitioner hämtar sin näring. I den socialistiskt inspirerade viljan att lägga samhället tillrätta ovanifrån. Inte bara i viktiga delar som sjukvård, utbildning och omsorg, utan ett tillrättaläggande in i minsta detalj. Officiellt är det med ”respekt” för de enskildas val som Peter Eriksson så vackert uttryckte det. Och inte sällan med jämställdhet som täckmantel. Men hela tiden är det vanliga människor som får sina rättigheter och valmöjligheter åsidosatta och sina egna livsval ifrågasatta. Just de enskilda man påstår sig respektera och vilja representera.

Det är nu en vecka sedan Charlie Weimers skrev i Svenska Dagbladet om behovet av en borgerlig jämställdhetspolitik som belyser betydelsen av alla människors lika möjligheter snarare än reell jämställdhet genom kvotering. Det är också en vecka sedan KDU:s jämställdhetspolitiska kampanj We Can Do It! – utan kvotering lanserades, vilken bygger på samma inställning. I sin artikelavslutning är Göran Hägglund inne på samma spår:

Vi kristdemokrater är för jämställdhet och lika möjligheter mellan man och kvinna. Det är så självklart att det inte ska behöva sägas. Men vi ser också att det finns gränser för vilka tvångsmedel politiker har rätt att ta till. Vi är därför också det parti som konsekvent värnar den enskildes fria val och motsätter oss kvotering. Kanske för att vi är det parti i svensk politik som är mest tydligt värdeorienterat.

I alla händelser var den rödgröna uppställningen i partiledardebatten talande i ett avseende, som hittills förbisetts av analytiker: Det vi såg var konturerna av en kommande kvoteringsoffensiv i svenskt samhällsliv – om de rödgröna vinner valet. En av Kristdemokraternas huvuduppgifter kommer att vara att motverka detta.

I bloggosfären sluter ett flertal kristdemokrater upp, däribland Charlie Weimers, Ebba Busch, Andreas Olofsson, Marie-Louise Forslund Mustaniemi, Ramesh Chibba, Lilith Svensson och Sara Skyttedal.