Hatiskt ”överklassafari” bekämpar inte fattigdom
Förbundet ”Allt åt alla” kommer inom kort att anordna en ”överklassafari” till numera rikskända stadsdelen, eller ”rikemansgettot” (som organisationen kallar det) Solsidan i Saltsjöbaden. Avsikten med detta är att rasera ”bilden av Sverige som ett klasslöst land” och sätta fokus på ojämlikheten i samhället. Genom att medvetandegöra resenärerna om klyftor och orättvisor vill de skapa opinion för ett ”klasslöst samhälle”.

Syftet med detta jippo kan vid en första anblick te sig harmlöst och närmast humoristiskt. Men man behöver bara skrapa lite på ytan för att förstå vilka idéer och värderingar som denna rörelse drivs av. Och då blir det lätt att hålla sig för skratt.

”Odla ditt klasshat – Motborgarbussen far till Solsidan” – så marknadsför ”Allt åt alla” själv sina bussresor. ”Vi är motståndare till alla former av klassamarbete” deklarerar organisationen vidare på sin hemsida. Det är tydligt vad förbundet egentligen strävar efter; att grupper ska ställas mot grupper och att missaktning mellan människor ska underblåsas som en del i kampen för revolution och omkullkastandet av det samhälle som vi idag lever i. Hatet är drivkraften bakom rörelsens ideal och värderingar.

Retoriken är lika obehaglig som förlegad. Vi är nog många som hoppades på att de totalitära idéer som här kommer till uttryck tillhörde det gångna 1900-talet som en gång för alla förpassats till idéhistoriens soptipp. Tyvärr finns det än idag en liten, men ändå alltför stor, grupp unga människor som tror på de gamla marxistiska idéerna. Att ta debatten mot dessa människofientliga värderingar är därför viktigt.

Vi kristdemokrater tillhör en bred internationell politisk strömning som bygger på principen om det lika och unika människovärdet. Det är för oss en självklarhet att alla människor har en oåterkallelig rätt till ett drägligt liv. Ingen ska behöva leva i fattigdom och vi har en moralisk förpliktelse att visa solidaritet med svaga och utsatta. Samtidigt måste alla människor ges möjlighet att växa utifrån sina förutsättningar och ingen ska tryckas ned i avundsjukans eller Jantelagens namn.

Som ung kristdemokrat ser jag det därför som en av de allra viktigaste samhälls­utmaningarna inför framtiden att bekämpa fattigdomen – inte att bekämpa rikedom. Därför ska vi exempelvis ha en skola och sjukvård i världsklass och som är tillgänglig för alla. Men samtidigt måste flit och hårt arbete alltid löna sig, varför vi också behöver fortsätta sänka skatten på arbete, utbildning och företagande. Att bekämpa fattigdom och skapa ett välfärdssamhälle är bara möjligt om fler tillåts vara med och bidra till det gemensamma bästa genom eget arbete

Att skapa välstånd som kommer alla till del görs dock inte genom att – likt ”Allt åt alla” – odla klasshat och ställa grupper av människor mot varandra. Vad som behövs är istället mer samarbete och gemenskap. Här är inte inkomstspridningen central, utan istället hur vi beter oss mot varandra och vilka värderingar som ligger till grund för samhället.

Vi unga kristdemokrater är övertygade om att det går att skapa ett samhälle där ingen lämnas efter samtidigt som ingen hålls tillbaka.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Mottagaren har utmärkt sig bland sina motsvarigheter i de andra ungdomsförbunden genom att aktivt ha deltagit i och initierat debatter i ämnet under 2011. Han har genom debattartiklar och medverkan vid konferenser på ett utmärkt sätt förfäktat sitt perspektiv och sina uppfattningar, som inte sällan går på tvärs mot de andra ungdomsförbunden i Alliansen, inte minst i personalförsörjningsfrågan.

Under tisdagen deltog jag också på scenen med en reflektion på den arabiska våren. Min diskussion med Hanna Wagenius, förbundsordförande för Centerns ungdomsförbund, och Gustav Nipe, förbundsordförande för Ung Pirat, kan ses här. Vi börjar 1:30:00 in i klippet.

I mediaväg kan annars följande nämnas om min och KDU:s insats under och i samband med rikskonferensen.

• ”Sverige ska vara med och sprida friheten” (debattartikel på Newsmill)
• ”Sverige hör hemma i Nato” (Christian Carlsson skriver debattartikel på Newsmill)
• ”KDU:s ordförande tilldelas medalj för förtjänstfulla insatser i debatten om försvar och säkerhet” (pressmeddelande från KDU)
• ”Opinionsarbete uppmärksammat” (Försvarsmaktens informationsdirektör skriver om Newsmill-medaljen)

All info om Folk och Försvars rikskonferens finns här.

Civilt samhälle sprider makten
I Sverige ägnade socialdemokratiska regeringar årtionden åt att försvaga det civila samhället. Staten, kommuner och landsting svällde. Det offentliga tog på sig allt mer av beslutanderätt, varpå staten och samhället tenderade att bli synonymer. Detta har i sin tur vaggat in såväl politiker som andra människor i en falsk tro på att det offentliga kan lösa alla problem – att solidaritet människor emellan är överflödig. Det har varit förödande. Mellan stat- och individnivå behövs ett starkt civilsamhälle som ger frihet och mer gemenskap.

Det civila samhället, med allt det ideella arbete som utförs inom bland annat idrottsrörelsen, församlingar, välgörenhetsorganisationer och liknande, utgör en enormt betydelsefull del av Sverige. Det bidrar till maktdelning – som en viktig motpol till både den offentliga sektorn och det privata näringslivet – och skyddar medborgarna från myndighetsmissbruk. Ett starkt civilsamhälle är det bästa värnet mot en politisk sfär som vällt över sina gränser. Den politiska klåfingrigheten hålls tillbaka, vilket i grunden är en förutsättning för friheten och det demokratiska och pluralistiska samhället.

I det civila samhället finns också gemenskap. Det är en skola i livet för många unga människor som här tillåts att växa. Många är vi som i olika delar av civilsamhället övat upp vår sociala förmåga, fått uppleva känslan av kamratskap, fått pröva på hur man arbetar tillsammans i ett lag och lära oss betydelsen av ett gott uppförande mot våra medmänniskor. Ett livskraftigt civilt samhälle bidrar helt enkelt till en gemensam etik och tydliga värderingar. Därför måste också regeringen gå vidare och förbättra förutsättningarna för den ideella sektorn.

En av Kristdemokraternas och alliansregeringens viktiga åtgärder för att stärka civilsamhället har varit att öppna upp välfärden för andra än bara det offentliga. Att kommuner och landsting har fått verktyg för att släppa in fler aktörer i viktig verksamhet – som förskola, skola, vård och äldrevård – gör skillnad. Det skapar bättre förutsättningar för att utveckla kvalitet, mångfald och valfrihet. Fler människor kan ta del av mer personanpassad vård och omsorg.

Därutöver har regeringen från och med i år infört en avdragsrätt för de privatpersoner som ger gåvor till ideella organisationer. Det är en stor seger för Kristdemokraterna och innebär ett paradigmskifte i svensk kontext. Vi kan dock inte vara nöjda här. Avdragsrätten bör i framtiden även omfatta företag, högre gåvobelopp samt gåvor till fler delar av civilsamhället, såsom idrottsföreningar och kulturverksamheter. Vi kristdemokrater arbetar för att rätta till den obalans som länge funnits, och som fortfarande råder, mellan samhället å ena sidan och det offentliga å andra sidan. Samhället är större än staten och solidaritet och engagemang för våra medmänniskor får aldrig reduceras till att ske via skattesedeln.

Kristdemokraterna är de enda i svensk politik som pratar om vikten av ett starkt civilsamhälle. Vi gör detta för att vi vet att människor behöver gemenskap och samhörighet för att må bra. Ingen kan vara en bättre garant för detta än det civila samhället.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Sverige bör hålla sig utanför euron
År 2003 röstade svenska folket nej till att ta det sista steget in i EMU-samarbetet och införa euron som valuta. Den ekonomiska kris som Europa nu genomlider visar att detta var ett klokt beslut. På punkt efter punkt har euroförespråkarnas argument motbevisats av en verklighet som blir alltmer svårhanterlig för EU i allmänhet, och för euroländerna i synnerhet. Det mest centrala som nu kan konstateras är att EMU inte på något sätt inneburit att det ekonomiska ansvarstagandet har ökat bland medlemsländerna, utan snarare tvärtom. Vad vi ser idag är en valuta i gungning och ett antal länder vars ekonomier står på ruinens brant.

Självklart vore det fel att anklaga euron för att ligga bakom alla de problem som Europa nu brottas med. Att leva över sina tillgångar är aldrig någon bra modell för ekonomisk politik och det finns naturligtvis länder som har stora problem även utanför euroområdet. Det är dock ett problem att hela valutaunionens grundkonstruktion skapar dåliga förutsättningar för att hantera kriser av det slag vi nu ser. Sverige är ett bra exempel på hur en självständig valuta i kombination med en hållbar ekonomisk politik är det bästa sättet att upprätthålla en stabil ekonomisk utveckling.

Grundproblemet med euron är att den sätter de marknadsekonomiska mekanismerna ur spel. Det är sällan en bra idé att låta politiker sätta priset på en vara – detsamma gäller valutor. Den bästa garanten för att makthavare ska ges ramverk och incitament för en ansvarsfull politik är att ha en flytande växelkurs, eftersom marknaden reagerar då folkvalda försöker genomdriva förslag som saknar täckning i budgeten. Men då ett land ingår i ett valutasamarbete som euron, med bunden växelkurs, saknas incitament för att ta eget ansvar, eftersom alla deltagare i samarbetet tvingas dela på de kostnader som en misslyckad politik medför.

EMU bäddar för att makthavare på nationell nivå ska frestas att föra en oansvarig politik och samtidigt skicka notan för sitt agerande till de andra medlemsländerna. Detta är långtifrån principen om förvaltarskap, som vi unga kristdemokrater menar ska vara en av de mest grundläggande principerna för den så viktiga Europeiska unionen.

Panikartade försök att dämpa de negativa effekterna har setts under hösten, förslaget till skatt på finansiella transaktioner, en så kallad Tobinskatt, är ett av de värsta exemplen. Istället för att ta itu med de verkliga problemen framförs förslag på införande av nya skatter och regleringar. KDU var en av de drivande krafterna bakom att YEPP (ungdomsorganisationen för EPP-gruppen, bestående av kristdemokratiska och konservativa partier i Europa), vid rådsmötet i Marseille tidigare i december inte ställde sig bakom ett förslag om Tobinskatt. Vår bestämda uppfattning är nämligen att EU inte ska ägna sig åt att införa fler regleringar, utan tvärtom fokusera på att människor, varor, tjänster och investeringar ska kunna flöda fritt. Det är nämligen så vi undviker problem i framtiden!

Någon kanske skulle invända att det är fler och tydligare ekonomiska regelsystem som är lösningen på de finansiella problemen. Så skulle det naturligtvis kunna vara, men mer av regleringar är inte för den sakens skull önskvärt eftersom det förutsätter en gemensam ekonomisk politik i hela eurozonen.

Detta är också precis vad som blir fallet i och med den finanspolitiska ”pakt” som skapades vid det senaste EU-toppmötet. De nationella budgetar som läggs av medlemsländerna ska numera förhandsgranskas av EU-kommissionen och ministerrådet, mer skattepolitik ska ”integreras” (läs likriktas) och ambitionen är att dessa regler ska bli en del av EU:s fördrag inom en överskådlig framtid. Detta är ingen önskvärd utveckling. Statsminister Fredrik Reinfeldt har sagt att han vill diskutera och förankra en eventuell anslutning till denna pakt i Sveriges riksdag. KDU menar att Sverige istället bör följa Storbritanniens exempel och stå utanför.

Vi unga kristdemokrater är i grunden varma anhängare av EU. Det är viktigt att bejaka den värdegrund som förvaltas av vårt gemensamma europeiska kulturarv, samtidigt som det finns ett behov av samarbete på många politiska områden. Det är dock en förutsättning att subsidiaritetsprincipen även i framtiden utgör en av grundpelarna i den Europeiska unionen. Vad vi ser nu är tyvärr en utveckling i motsatt riktning. Mot bakgrund av det är det uppenbart att Sverige gjort rätt som valt att stå utanför eurosamarbetet. Och vi kan i dagsläget inte se någon som helst anledning att ändra på detta.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Ungas hälsa bör få högsta prioritet
Den psykiska ohälsan bland unga har blivit den uppväxande generationens värsta hot. Utvecklingen på området har snabbt gått i helt fel riktning.Utskrivningen av antidepressiv medicin till ungdomar har ökat med nästan en tredjedel och medan självmordstalen fortsätter att falla bland äldre har de i stället ökat med nästan 40 procent bland yngre. Till detta kommer även larmrapporter om ökat självskadebeteende och narkotikaanvändning. Dessa ämnen är svåra för det offentliga, som givetvis inte kan detaljreglera människors vardag, men samtidigt finns det en lång lista på insatser som skulle stötta och informera de individer som är i behov av hjälp.

År 2009 sköt alliansregeringen till 115 miljoner kronor till det förebyggande arbetet mot psykisk ohälsa bland yngre, men nu krävs att vi går vidare. Vi i Kristdemokratiska Ungdomsförbundet vill göra en rejäl omprioritering för att vända denna trend. I vår skuggbudget som presenterades i samband med Frihetsdagarna i Uppsala i november föreslås en satsning om en miljard kronor på arbetet mot den psykiska ohälsan. Vi kan inte acceptera att ungas mentala välbefinnande blir en lågprioriterad fråga från det offentligas sida.

Därför måste kurator­tätheten på skolorna öka så att alla elever har möjlighet att uppsöka professionell hjälp inom skolans ram. Sekretessen måste dessutom stärkas för att skydda elevers integritet i den påfrestande process detta utgör. Det är avgörande att kuratorsverksamheten inte tillåts att uppfattas som ett psykologins B-lag, då skolans arbete för elevernas välbefinnande i så hög grad hänger på dessa.

Också skolans arbete med att informera om narkotikans skadeverkningar, speciellt på det psykiska planet, skulle kunna fördjupas. De organisationer som jobbar med denna typ av frågor borde även få möjlighet att utveckla sin verksamhet än mer. Landstingens ungdomsmottagningar måste i högre grad fokusera på psykiska frågeställningar och verksamheten i barn- och ungdomspsykiatrin måste öppnas för att fler ska våga söka kontakt. Avdraget för gåvor till ideella organisationer som införs från och med 2012 skulle kunna utvidgas ytterligare, med speciellt fokus på de organisationer som bedriver jourverksamhet, som till exempel Jourhavande Kompis och Röda Korset.

I kampen mot den psykiska ohälsan måste det offentliga vända på alla stenar för att effektivisera bemötandet av de ungdomar som befinner sig i psykologiskt utsatta situationer. För oss unga kristdemokrater är det en självklarhet att denna fråga måste ges högsta prioritet. En omstrukturering är önskvärd men framför allt föreslår vi en stor injektion från det offentliga för att vi gemensamt ska kunna ta nästa nödvändiga steg

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Hugo Fievet
Förbundsstyrelseledamot KDU

Tydligt att det handlar om hatpropaganda
I lördags (10/12) skrev jag på SvD Brännpunkt om artisten Mikael Wiehes världsfrånvända, kapitalismhatande och Kubahyllande idéer och sångtexter. Då Wiehe sedan svarar på samma plats (12/12) väljer han att med all önskvärd tydlighet både understryka och förstärka alla de resonemang och ståndpunkter som jag kritiserar honom för.

Wiehe erkänner utan omsvep att syftet med en av hans texter på senaste skivan är just att kanalisera hat mot marknadsekonomin och ”dom jävlarna” som bär upp den. Det är ganska tydligt att detta rör sig om både hat och propaganda, varför jag menar att det är fullt befogat att använda just begreppet ”hatpropaganda” för att beskriva vad Wiehe ägnar sig åt.

I övrigt väljer Wiehe att beskriva världen i svartvita termer där USA och marknadsekonomin står för all ondska medan Kuba är en av få utposter i världen som står för mänskliga rättigheter och välfärd. Man kan onekligen undra vad Wiehe egentligen har för grund för påståenden som att marknadsekonomin skulle vara roten till ”…fattigdom, undernäring, sjukdomar och för tidig död…”.

Enligt Världsbanken har den extrema fattigdomen halverats sedan 1980-talet, i ungefär samma takt som större delar av världen blivit fria ekonomier. Vi såg skillnaden mellan det kommunistiska DDR och det fria Västtyskland och vi ser skillnaden idag mellan den planekonomiska nordliga delen av Koreahalvön och den marknadsekonomiskt baserade södra sidan. Exemplen är många. Mikael Wiehes påståenden passar säkert som hand i handske med hans egen världsbild, men har ytterst liten koppling till verkligheten.

Den eventuella kritik mot diktaturen Kuba som Wiehe medger är befogad reducerar han till att handla om den politiska traditionen i regionen. Att oliktänkande fängslas, att resande är mer eller mindre förbjudet eller att företagande och ägande är begrepp som helt saknas i vokabulären lämnas däremot utan kommentar. Att situationen är och varit densamma i princip alla länder som praktiserar eller har praktiserat socialismen tycks att han också blunda för helt.

Mikael Wiehe menar att begrepp som demokrati och frihet är täckmantlar i USA:s strävan efter världsheravälde. Detta är naturligtvis befängt. Sanningen är istället att det är just dessa ideal som hör framtiden till och som kommer att bygga dess välstånd. Jag är glad att såväl vi kristdemokrater som Sverige i stort står upp för friheten och marknadsekonomin både inom och utom rikets gränser.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Fel att TV4 hyllar en diktaturkramare
Idag är det sångaren Mikael Wiehes tur att vara huvudperson i TV4:s uppskattade programserie ”Så mycket bättre”. Han får då själv bestämma upplägget för den dag som programmet skildrar och några av Sveriges mest folkkära artister kommer att tolka hans musik. Att Wiehe är en uppskattad och duktig artist råder det ingen tvekan om. Men han har heller aldrig gjort någon hemlighet av sina vänstervridna politiska åsikter, utan använder sig istället av sin musik för att sprida dem.

Rent principiellt finns det förstås inget problematiskt i detta. Men artister och konstnärer har, precis som alla vi andra, ett personligt ansvar för vilka värderingar och ideal som de väljer att sprida.

De flesta av oss trodde nog att den socialistiska världsbild som Wiehe förmedlar tynade bort efter 1970-talets vänstervåg och dog slutgiltigt i och med Berlinmurens fall. Wiehe är dock en av få som ännu idag håller fanan högt för en revolutionär socialism där våld glorifieras i arbetarklassens namn. En text om finanskrisen och situationen i dagens Sverige, på hans senaste skiva ”Ta det tillbaka” från 2010, lyder exempelvis:

”Hatar du dom jävlarna, som köper upp och lägger ner? Vill du skära dom i bitar och slå in dom i paket? Drömmer du om huvuden som ligger i en korg? Vill du sätta upp en galge på närmsta stora torg? Vägrar dom att lyssna när du berättar vad du vet”

Det är lätt att förundras över att en sådan text kan anses vara rumsren och får framföras i nationell tv på bästa sändningstid (TV4 Nyhetsmorgon, 23/7 2010), men så är det också få andra artister som skulle komma undan med att sprida sådan hatpropaganda.

Att Wiehe väljer att skriva som han gör är dock egentligen ingenting som förundrar. Budskapet ligger nämligen helt i linje med den världsbild han givit uttryck för i många andra sammanhang under hela sin karriär, och inte minst under de senaste åren.

Wiehes engagemang i internationella frågor har nämligen många gånger tagit sig smått bisarra uttryck. Ofta väljer han att relativisera begrepp som demokrati och mänskliga rättigheter. Han föraktar västvärlden, i synnerhet USA, och vurmar för den socialistiska diktaturen Kuba. Så sent som för ett par år sedan skrev Wiehe i en debattartikel i Dagens Nyheter (5/3 2007) att ”Kuba är det land i regionen som de senaste fyrtio åren bäst har försvarat de mänskliga rättigheterna”.

Wiehe menar alltså att ett land där det inte hålls några fria val och där statsmakten fängslar oliktänkande och förföljer demokratikämpar skulle vara ett gott föredöme för andra länder i regionen vad gäller arbetet för mänskliga rättigheter. Det är beklämmande att höra någon tala så om en diktatur och det blir ännu värre när just Wiehe gör det, som ju är en person som många beundrar och lyssnar till.

När jag själv besökte Kuba och Havanna för ett par år sedan fick jag uppleva en mycket sliten stad, ett svagt planekonomiskt system och ett folk präglat av ofrihet och ständig övervakning. Med bakgrund i det kan jag inte se Wiehes inställning som något annat än ett hån mot alla de modiga kubanska män och kvinnor som dagligen kämpar för demokrati och mänskliga rättigheter. Wiehe må vara en duktig och folkkär artist, men det förtar inte det tragiska i att han tycks sakna demokratisk kompass och använder sitt artistskap för att sprida dessa antidemokratiska idéer.

Det skulle därför vara klädsamt om åtminstone en del av lördagens program ägnades åt att uppmärksamma vad Wiehe faktiskt står för. Att en av Sveriges största tv-kanaler ägnar sig åt att helt oproblematiskt hylla en diktaturkramare bara för att han råkar vara en duktig artist är minst sagt beklagligt.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Helt rätt att arbetsgivare håller koll på belastningsregistret
SVT rapporterade i tisdags (29/11) om att allt fler arbetsgivare kräver ett utdrag ur polisens belastningsregister som villkor för en anställning, sedan 2003 uppges antalet registerutdrag ha trefaldigats. Tidskriften Neos redaktör Mattias Svensson skriver på SVT:s debattsida (30/11) att han är bekymrad över detta. Han menar att utvecklingen och arbetsgivarnas beteende leder till mer krångel för företagare, ett frånsteg från principen om att den som avtjänat sitt straff har sonat sitt brott samt större misstro i samhället. Det här är en oro som är överdriven.

Mattias Svensson har visserligen rätt i att den regelbörda som staten lägger på arbetsgivare, inte minst på småföretagare, är för stor. Kraven på utdrag ur belastningsregistret kommer dock från arbetsgivarna själva, och deras fria val kan knappast anses vara detsamma som ökade pålagor från det offentliga.

Svensson har också rätt i att en av poängerna med juridiska straff är att den som dömts får sona sitt brott samt att denne efter avtjänat straff ska anses vara fri från skuld. Men arbetsgivarnas tendens att begära in registerutdrag från jobbsökande står inte i motsats till detta. Arbetsgivare kan inte själva begära ut denna information, utan att de får tillgång till den bygger på kandidatens eget medgivande.

Detta handlar nämligen inte om arbetsgivare som vill straffa någon, utan om att de på ett smidigt sätt vill ta del av den samhällsinformation som ändå är offentlig i och med att samtliga domar också är det. Dessutom rensas anmärkningarna i polisens belastningsregister bort med jämna mellanrum, information om bötesförseelser efter fem år och information om fängelsepåföljder efter tio år.

Vidare hävdar alltså Svensson att kraven på registerutdrag skulle leda till ökad misstro i samhället. För detta har han inga som helst belägg. Snarare är det så att de arbetsgivare som tagit del av en anställds belastningsregisterutdrag har fått alla fakta på bordet, vilket lika gärna kan leda till minskad misstro mellan arbetsgivare och arbetstagare. Det råder inte längre någon osäkerhet.

Sedan länge är det så att arbetsgivare inom exempelvis skola och omsorg – sådana som handskas med barn och unga samt människor i allmänhet – inte bara har möjlighet utan också är skyldiga att kräva ett utdrag ur belastningsregistret inför en nyanställning. Detta är förstås fullt rimligt och det finns knappast någon som ondgör sig över detta.

Men vem är då Mattias Svensson eller staten att bestämma att andra arbetsgivare inte ska ha samma möjlighet att själva avgöra vilka kvalifikationer samt vilken bakgrund och personlighet som krävs för att vara lämplig för de tjänster som de erbjuder. Det är tvärtom helt befogat att en arbetsgivare själv får avgöra detta, inklusive att ta del av den offentliga information som den finner nödvändig.

Avslutningsvis kan det konstateras att det är såväl olyckligt som märkligt att Mattias Svensson inledningsvis förvägrades att adoptera sin dotter till följd av vapenvägran. Denna typ av problem löses dock inte med mer lagstiftning. Vad som behövs är mer av sunt förnuft. Vi måste kunna lita på att såväl adoptionsförmedlare som arbetsgivare fattar sina beslut på sakliga grunder.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU