LO-facken måste också ta sitt ansvar

Debattartikel publicerad på SvD Brännpunkt den 29 mars 2012:

I februari uppgick ungdomsarbetslösheten i Sverige till 25,2 procent, enligt Statistiska centralbyrån. Statistiker, politiker och arbetsmarknadskännare tvistar visserligen om hur hög den ”verkliga” arbetslöshetssiffran bland unga egentligen är. Men det är alltjämt ett faktum att andelen arbetslösa svenskar i åldern 15-24 år både är högre än EU-genomsnittet för motsvarande grupp och väsentligt överstiger de nivåer som gäller för andra ålderskategorier i Sverige.

Att sakna jobb som ung gör avtryck i hela livet därefter. Självförtroendet minskar, friheten och självständigheten inskränks. Möjligheten att flytta hemifrån, bilda familj och förverkliga sina drömmar begränsas. Ungdomsarbetslösheten skadar därför både svensk ekonomi och de enskilda människor som befinner sig i utanförskap. Detta utgör vårt kanske största nutida samhällsproblem.

Vi unga kristdemokrater har höga förväntningar på att regeringen agerar kraftfullt för att få fler ungdomar i arbete. Vi räknar med att reformer för ökad flexibilitet på arbetsmarknaden, lägre kostnader för företag som anställer unga samt slopat fribelopp för de studenter som vill arbeta extra är nära förestående. Men det är inte bara regeringen som ska hållas ansvarig för att många unga idag går utan jobb. Också arbetsmarknadens parter, och då framförallt LO-facken, bär ett stort ansvar. Höga ingångslöner och en stel arbetsrätt nämns ofta i forskningen som viktiga orsaker till den höga ungdomsarbetslösheten. Båda dessa kan facken vara med och påverka, men viljan att bidra till att förbättra situationen tycks vara obefintlig.

I de pågående avtalsförhandlingarna är parti- och detaljhandeln särskilt intressant eftersom det är en bransch där många unga arbetar. Här har sedan en tid diskussionerna mellan parterna kört fast då Handelsanställdas förbund vägrat att acceptera Svensk Handels erbjudande om 2,6 procents löneökningar i årstakt, en nivå som är i linje med industrinormen. Handels kräver istället höjningar om 3,5 procent per år samt särskilda satsningar på en jämställdhetspott, vars syfte är att minska inkomstspridningen. Konsekvensen av denna icke ansvarstagande hållning är att de redan små löneskillnaderna mellan en oerfaren och en erfaren handelsanställd blir ännu mindre än vad de är idag. Det gör att arbetsgivare blir mindre benägna att anställa unga personer, som därmed får det ännu svårare att få in en fot på arbetsmarknaden.

Sedan länge bidrar också LO-facken aktivt till att upprätthålla en lagstiftning som missgynnar ungdomar i allmänhet och arbetslösa unga i synnerhet. Turordningsreglerna inom LAS, till exempel, hindrar rörligheten på arbetsmarknaden. De flesta unga människor vill för det första ha ett jobb och för det andra även ha flexibilitet att kunna byta arbetsplats. Facken fokuserar dock ensidigt på de som redan har jobb och på att deras anställningar ska vara trygga. Detta bidrar till att upprätthålla utanförskapet, samtidigt som människor låses fast vid arbetsplatser som de kanske inte trivs på.

Som om inte detta vore nog har vi också sett flera exempel på hur facket tvingat småföretagare att teckna kollektivavtal, även i situationer då de anställda de facto haft bättre villkor än vad gällande kollektivavtal föreskriver. LO-förbunden har ett stelbent synsätt på lönebildning som också avspeglar sig i den sammanpressade lönestruktur vi har i Sverige. Detta gör att det lönar sig dåligt att arbeta och utbilda sig. Sverige behöver mer decentralisering i lönebildningen och bättre möjligheter till lönekarriär!

Med allt detta i åtanke ter det sig inte speciellt märkligt att LO-förbunden nu minskat i medlemsantal 16 år i rad och att anslutningsgraden framförallt bland de yngsta arbetarna (16-24 år) är i fritt fall, från cirka 75 procent i mitten av 1990-talet till 35 procent i dag. Sveriges unga är helt enkelt inte intresserade av att stödja en rörelse som för en konsekvent ungdomsfientlig linje på arbetsmarknadsområdet och som dessutom skänker stora summor pengar till ett parti vars föråldrade politik de inte vill ha. Det är hög tid att också fackförbunden ser och tar sitt ansvar för att ge fler unga möjligheten till ett arbete!

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

About these ads
%d bloggers like this: