Frihetstalet 2011

Frihetstalet 2011, hållet i samband med Frihetsdagarna i Uppsala den 12 november 2011:

Vänner,

Den första person jag tänkte på när jag klev in här imorse var Adolf Hitler. Det låter förstås märkligt men anledningen var att den här lokalen fick mig att tänka på en av mina favoritfilmer, The Rise of Evil, som handlar om just Hitler och hans bana från ungdomen till det att han utsågs till ledare för Tyskland. Hitler var en av världshistoriens värsta massmördare men det ironiska är att han också talade om frihet. ”Arbete ger frihet”, till exempel.

Några andra som talat om frihet är den liberale politiske tänkaren John Locke, som levde i Storbritannien på 1600-talet och socialdemokraten Olof Palme, som ju var svensk statsminister under många på 1960-, 1970- och 1980-talen. Och numera matas vi så gott som dagligen med frihetsnyheter från Nordafrika och Mellanöstern. “Håll era huvuden högt, ni är nu fria libyer”, utropade till exempel representanterna för det så kallade övergångsrådet den 23 oktober i år då tiotusentals människor hade samlats i upprorsstaden Benghazi för att utropa fred i landet.

Det här visar oss just det som PJ Anders Linder var inne på här tidigare idag. Beroende av tid och rum och ideologisk utgångspunkt så använder människor begreppet frihet på olika sätt. Det finns de som missbrukar begreppet frihet. Som väljer att prata om frihet när de egentligen menar friheten att ”slippa” välja istället för att ge människor makten att forma sina egna tankar och sin egen tillvaro. Det finns ingen som pratar om att man vill se en mer ofri värld. Det finns inte en diktator i världshistorien som har sagt sig vilja skapa mindre frihet för folket. Det finns inte en socialist som sagt sig vilja se kollektivet förtrycka människors personliga frihet. Ja, till och med kvoteringsförespråkarna i Sverige säger sig värna individens frihet.

Men bara för att man pratar om frihet så betyder inte det att man de facto företräder en frihetlig politik. Nej, frihetsdebatten måste ta sin utgångspunkt i en solid, gemensam och universell värdegrund. Den måste utgå ifrån det okränkbara människovärdet, betydelsen av de små gemenskaperna och den personliga friheten. En människa kan nämligen aldrig vara fri utan de oåterkallerliga rättigheter och skyldigheter som hon är född med.

Det är den kristdemokratiska utgångspunkten i vårt arbete för att skapa ett frihetligare Sverige och en friare värld.

***

Inför valet 2006 hade Sverige styrts av socialdemokrater under 61 av de senaste 70 åren. Vi levde i ett land där flumskolan var rådande. Där skatterna var de högsta i världen och där kärnkraftverk stängdes ned, trots att det enda alternativet var energi från smutsig tysk och polsk brunkol. Sverige var ett sämre land att leva i då än vad som är fallet idag.

Ibland brukar jag ”roa” mig med att fundera på hur Sverige hade sett ut idag om historien hade tagit en annan vändning den där septemberdagen 2006. Om Fredrik Reinfeldt, Lars Leijonborg, Maud Olofsson och Göran Hägglund inte hade träffats i Högfors sensommaren 2004 för att bilda Allians för Sverige och de där tågturnéerna med de fyra glada partiledarna aldrig hade blivit av. Om borgerligheten inte hade vunnit valet då för drygt fem år sedan.

Ja, då hade föräldraförsäkringen sannolikt varit helt tvångskvoterad. Vi hade haft en rödgrön regering som omyndigförklarat Sveriges föräldrar. Mona Sahlin eller Håkan Juholt, eller vem som nu hade lett det stora så kallade arbetarpartiet, hade slagit sig ned vid våra köksbord för att styra och ställa med vår vardag.

Andra saker hade varit obligatoriska. Svenska gymnasielever hade inte efter egen förmåga och intresse kunnat välja att slå in på antingen en teoretisk eller praktisk bana, utan alla skulle ha tvingats att bli högskolebehöriga.

Sverige hade fortsatt varit världens ohotade världsetta i högskatteligan.

Nu blev det som tur är inte så. Väljarna tyckte att vänsterns ofrihetsarbete redan hade pågått för länge, och sträckt sig över alltför många områden. Socialdemokratin var idélös. Viljan att vara det samhällsbärande partiet som alla skulle kunna identifiera sig med, ledde till ideologisk vilsenhet och politisk tomhet. Att förvalta en svällande offentlig sektor och försvara dåligt fungerande bidragssystem blev partiets enda, innehållslösa, idé. Och det straffades partiet också för.

Borgerligheten – däremot – hade idéer. Vi hade en samsyn vad gällde de stora samhällsproblemen och gemensamma idéer kring vilka lösningar som behövde komma till. En plan för hur ett bättre Sverige skulle kunna byggas.

Vi såg att den andel av befolkningen som arbetade var för liten jämfört med den andel som var arbetslösa, sjukskrivna eller förtidspensionerade. Vi såg att drivkrafterna för människor att ta sig ut ur utanförskapet och in i den arbetande klassen var för små – och därför införde vi jobbskatteavdragen. Fyra stycken – hittills…

Vi såg under 1990-talet och början av 2000-talet hur antalet jobb som fanns att söka blev färre. ”I Sverige finns fler sjukpensionärer än företagare”, sade vissa. Ja, inte undra på då den börda som lades på entreprenörerna och företagarna blev större och större för varje år som gick. Men Alliansen såg detta problem och idag har vi halverat arbetsgivaravgiften för företag som anställer unga, sänkt bolagsskatten, tagit bort företagens ansvar för den tredje sjuklöneveckan och minskat regelbördan för småföretagare.

Vi såg också hur de socialdemokratiska skolministrarna Johansson, Östros, Wärnersson och Baylan hade infört flumskolan. En skola där stök och bråk bredde ut sig, där eleverna från mellanstadiet skulle ta ansvar för att lära sig allting själva genom ”forskning” och där lärarnas auktoritet undergrävdes successivt. Borgerligheten agerade också mot detta och en ny skollag har nu införts för en skola med kunskap och ordning och reda i fokus.

Som om inte det vore nog kan nu fler och fler av våra mor- och farföräldrar själva välja vårdform inom lagen om valfrihetssystem. Kvotering och godtycke, eller som det kallades – positiv särbehandling – avgör inte längre vem som antas till våra universitet och högskolor. Staten äger inte längre bolag som producerar sprit och blir du febrig på en söndag kan du handla huvudvärkstabletter på ICA eller Statoil. Straffen på grova våldsbrott har höjts och steg har tagits mot en upprensning av den subventions- och regleringstäta bostadsmarknaden.

Sverige har blivit ett bättre land att leva i. Sverige har blivit ett friare land.

***

Ja, Sverige har blivit ett bättre och friare land, och det ska vi förstås vara stolta över. Men långt ifrån allt är perfekt. Mycket kan göras bättre och – får vi inte glömma – vi har massor av tid att göra Sverige ännu friare. Det återstår nämligen nästan tre år till nästa riksdagsval.

Ändå har jag känslan av att Alliansens idé- och reformarbete har avstannat. Vi vann visserligen valet ifjol, men bakgrunden till det var i första hand att vänstern var rörig och oorganiserad, och att Alliansen därför framstod som ett säkrare kort att spela på i en tid av svår ekonomisk oro. Det var det berömda ansvarstagandet – inte idéerna för framtiden – som utgjorde grund till att Fredrik Reinfeldt fick behålla statsministerposten.

Efter valet har vi inte heller sett så mycket mer av regeringen än Anders Borgs fasta grepp runt statens plånbok. Fortfarande räcker det visserligen ganska långt. För varje ny omgång svarta rubriker om röda siffror i Grekland, Italien och Portugal får Sveriges regering nya guldstjärnor. Här råder ordning och reda i en orolig tid och det gillar förstås väljarna.

Men den fråga jag, som kristdemokratisk sympatisör och företrädare, ställer mig är: Var detta allt? Var det för detta vi slogs dag och natt i en hel valrörelse? Och vad hände med drömmen om ett Sverige som förs – steg för steg – i en mer frihetligt, borgerlig riktning? Det här är också en oro som tilltar.

Det största hotet mot borgerligheten idag är nämligen inte den splittrade vänsteroppositionen med Håkan Juholt i spetsen. Det största hotet utgörs av borgerligheten själv. Alliansen kan säkert vinna fler val, men det i sig är inte tillräckligt. Politik handlar inte i första hand om att vinna val utan om att göra verklighet av den politik man tror på; i Alliansens fall att göra samhället friare, tryggare och starkare. Då räcker det inte att sitta still i båten, utan då måste man visa upp vad man själv vill och vilka visioner man har.

Alliansen får inte fastna i förvaltande av det befintliga samhället. Så när nu valmanifestet från 2006 är genomfört behöver vi nya, framtidsinriktade idéer. Vi behöver Alliansen 2.0. Men för att komma dit måste vi först få igång en diskussion kring vad som egentligen ska vara det borgerliga uppdraget för framtiden. Det behövs med andra ord en ny, öppen och heltäckande borgerlig idédebatt.

***

Vad bör då denna borgerliga idédebatt fokusera på? Ja, för det första måste den ta itu med den felaktiga inriktning vi har hamnat i vad gäller diskussionen om arbetslinjen och de numera världsberömda stabila offentliga finanserna.

Låt oss ta arbetslinjen till att börja med. Det viktigaste i den kan inte vara att antalet arbetade timmar till varje pris ska maximeras, utan vad det handlar om är att göra det mer lönsamt att arbeta och skapa möjligheter för fler att försörja sig själva. Om man exempelvis avvisar ökad valfrihet för småbarnsfamiljer med argumentet att det skulle kunna minska deras arbetsutbud, då har man hamnat fel. Arbetslinjen är nämligen lyckad även om det i slutändan visar sig att de arbetade timmarna har blivit färre. Så länge människors beteende styrs av egna fria val och de klarar sin försörjning på egen hand så är politiken lyckad. Vi får aldrig glömma att det är människor och familjer – inte robotar – som bor i Sverige och som är målgruppen för regeringens politik.

Också vad gäller de stabila offentliga finanserna har fokus hamnat fel. Att intäkter och kostnader går ihop i statsbudgeten är ju inte något mål i sig utan ett medel. Att den budget man som regering lägger fram inför riksdagen är i balans är en hygienfråga – en självklarhet för att man ska framstå som seriös. Det viktiga är sedan innehållet i de budgetar som balanseras och det är där diskussionen börjar. Till exempel: Vad ska göras av det offentliga och vad ska göras av andra aktörer, såsom näringsliv och civilsamhälle? Men den senare frågan har Alliansen sedan en tid tillbaka lämnat helt.

***

Arbetslinje, jobbskatteavdrag och budgetbalans i all ära. Men det vore mycket olyckligt om Alliansens berättelse om det goda samhället slutade där. Idéerna och värderingarna får inte glömmas bort. När Sverige går till val år 2014 kommer Alliansen att ha suttit vid makten i åtta år. Vi har en historisk möjlighet att föra Sverige i en tydligt mer borgerlig och frihetlig riktning, men effekten av detta arbete riskerar att urholkas då regeringen i alltför hög grad fokuserar på att förvalta välfärdsstaten i stället för att värna människorna, civilsamhället och näringslivet.

Vi måste ta denna möjlighet att förändra samhället i grunden, där ett tydligt ställningstagande för marknadsekonomi kombineras med en insikt om att samhällets viktigaste värden inte kan mätas i pengar. De stavas istället ansvar, tillit, flit, gemenskap, medmänsklighet och hederlighet. Vi måste sluta se medborgarna som passiva, icke-moraliska varelser, utan istället som självständigt tänkande personer som kan göra etiska överväganden. Som kan göra det goda och rätta för både sig själva och sina medmänniskor, bara de ges rätt förutsättningar. Den personliga friheten är grunden för att detta överhuvudtaget ska kunna ske.

Borgerligheten i allmänhet, och Kristdemokraterna i synnerhet, får inte glömma vår gemensamma värdegrund. Alliansen får inte bli en maktkonstellation av det slag som Socialdemokraterna var under 1990-talet. Vi får inte nicka till bara för att vi i just nu har en borgerlig regering, utan den samhällskritiska uppgiften måste finnas kvar. Och ibland måste vi också ha förmågan att gå i opposition mot oss själva, utifrån våra egna idéer.

***

Då Fredrik Reinfeldt talade inför Moderaternas partistämma nyligen så betonade han betydelsen av att vi ska förvalta det Sverige vi har. Men vad är det egentligen som ska förvaltas? Den 25-procentiga ungdomsarbetslösheten? Värnskatten som ju är en straffskatt på utbildning, företagande och hårt arbete – de värden som bygger ett samhälle starkt? Eller den socialdemokratiska kulturen och tankesättet som präglar hela samhället och som säger att så många uppgifter som möjligt bör skötas av det offentliga?

Nej, att enbart förvalta det nuvarande Sverige kan omöjligtvis vara borgerlighetens uppgift. Här har vi identifierat någonting som vi tycker är fel och som vi vill ändra på. Och då är frågan: Hur kan KDU bidra i detta arbete för ett friare och mer kristdemokratiskt Sverige? Ja, jag ser fyra principiellt viktiga områden där vi har mycket att komma med i den borgerliga debatten:

För det första handlar det om att ständigt och konsekvent driva opinion för ett successivt ökande av friheten i samhället, för den enskilda människan och för familjerna. Det handlar då om att argumentera för fortsatta skattesänkningar – eftersom det ger människor större inflytande över sina egna liv – men också om att ytterligare driva på för ökad valfrihet inom välfärden. Var och en måste i största möjliga mån få möjlighet att leva sitt liv som man vill. Vi människor är alla olika och då fungerar det inte med one size fits all-lösningar.

För det andra handlar det om att betona det personliga ansvarstagandet. Det ansvar vi alla har för våra liv och våra handlingar. Det ansvar vi alla har att göra rätt för oss. Politiken måste vara utformad så att detta ansvar förstärks och lyfts upp. Det gäller inte minst i rättspolitiken, där KDU fyller en viktig roll i att föra fram betydelsen av att brottsoffrets perspektiv alltid sätts främst.

För det tredje handlar det om att bryta det monopol som vänstern tycks ha tagit på begreppet rättvisa. För oss är inte rättvisa synonymt med att alla världens medborgare är precis likadana, precis lika bra på allting och har precis lika mycket pengar – oavsett prestation. För oss handlar rättvisa istället om att alla människor har möjlighet att påverka sin egen situation genom att det finns möjligheter till social rörlighet. Det handlar om att skolan, utbildningsväsendet, arbetsmarknaden, bostadsmarknaden och skattesystemet ska vara uppbyggda på ett sätt som gör att flit lönar sig och som gör det möjligt att genom utbildning, hårt arbete och företagsamhet göra en livsresa från koja till slott.

För det fjärde handlar det om att vara civilsamhällets främsta förespråkare – att ständigt betona dess betydelse för såväl samhället i stort som för den enskilda människan. Betona den betydelse det har för alla de ungdomar som spenderar en stor del av sin fritid med fotbolls- eller hockeylaget, i kyrkan, nykterhetsrörelsen eller studentkåren. Nästa år inför regeringen möjligheten att göra avdrag på skatten för den som skänker en slant till ideella organisationer. Det är den viktigaste reformen som genomförs i samband med nästa års budget – och kanske också den principiellt viktigaste reformen sedan maktskiftet 2006, eftersom den innebär ett systemskifte i synen på samhällets roll kontra statens. Ett första viktigt steg har med andra ord tagits – nu blir det en viktig uppgift för oss att fortsätta resonera kring detta för att ytterligare stärka civilsamhället.

***

Principerna om människornas och familjernas frihet, det personliga ansvarstagandet och en borgerlig syn på rättvisa och civilsamhället måste vi i alla lägen försvara, oavsett från vilket håll angreppen på friheten kommer. För de kommer nämligen inte bara från vänstersidan.

När statsministerns säger att politiken inte ska bygga på idéer, ja då ska vi säga ifrån. Vi ska påminna om att de borgerliga värderingar som vi gemensamt tror på alltid är bäst för både den enskilda människan och samhället.

När jämställdhetsministern eller moderata partihöjdare säger att kvotering bör övervägas för att få en jämnare könsfördelning i börsbolagens styrelser, ja då ska vi säga ifrån. Vi ska påminna om att all form av kvotering innebär en inskränkning av människors frihet. Vi ska påminna om att det fria näringslivet är en grundförutsättning för ett växande välfärdssamhälle.

När finansministern använder försvarsbudgeten som en budgetregulator istället för att ge försvaret de anslag de behöver för att kunna utföra sitt uppdrag, ja då ska vi säga ifrån. Vi ska påminna honom om varför vi har ett försvar överhuvudtaget, nämligen för att försvara friheten både här i Sverige och i andra delar av världen.

När Stureplanscentern ropar på en liberalisering av narkotikalagstiftningen, som utan tvivel kommer att leda till ett ökat bruk och missbruk av cannabis, kokain och heroin, ja då ska vi säga ifrån. Vi ska påtala att det knappast bidrar till ett friare samhälle om människor, då framförallt våra ungdomar, inte kan sköta skola och jobb.

När statsrådet Birgitta Ohlsson kräver att vårdnadsbidraget ska avskaffas för att det motverkar jämställdheten, ja då ska vi säga ifrån. Vi ska påtala att både kvinnor och män är fullt kapabla att göra sina egna livsval. För det är just det som frihet handlar om. Att ha möjlighet att göra sina egna livsval och skaffa sig ett liv.

***

Jag ska avsluta alldeles strax men först tänkte jag berätta om ett mejl jag fick tidigare i veckan. Det kom från det socialdemokratiska ungdomsförbundets, SSU:s, medlemstidning och de ville mig med på ett hörn i sitt nästa nummer. Eller rättare sagt, de ville veta vad KDU tycker om friskolor. Inget konstigt med det utan jag svarade SSU. Men det var inte själva frågan och svaret som jag funderade mest på i efterhand, utan det var namnet på tidningen. Är det någon som vet vad den heter? Den heter Frihet.

Man kan ju tycka att det här är lite ironiskt. För allvarligt talat, om vi ska låta SSU definiera vad som är frihet. Ja, då kan vi lika gärna också låta Sverigedemokraternas ungdomsförbund definiera vad som är mångfald. Vi kan låta Grön ungdom definiera vad människovärde är. Ja, vi kan till och med låta Ung Pirat avgöra vad som är äganderätt.

Nej, det går inte. Vi kan inte tillåta folk som missbrukar begreppet frihet att stjäla det. Det är vi krisdemokrater som måste fortsätta gå i bräschen för den borgerliga idédebatten, med frihetsfrågorna i fokus. För det är bara med utgångspunkt i en solid värdegrund och med universella mänskliga rättigheter och skyldigheter som diskussionen kring verklig frihet kan ta avstamp.

Frihetsdagarna ska vara en återkommande arena för diskussion kring friheten utifrån ett kristdemokratiskt perspektiv. Jag hoppas att ni tycker att den här helgen, hittills åtminstone, har varit lika inspirerande som jag tycker att den har varit. Frihetsdagarna har kommit för att stanna. Så när ni kommer hem till era distrikt. Gå ut för att försvara den kristdemokratiska definitionen av frihetsbegreppet. Äg det och förvalta det!

Tack för att ni har lyssnat.

%d bloggers like this: